Styx märke

text: Hanna Blixt, illustrationer: Therése Larsson 

När Sofia och Leo flyr från Styx soldater tar de skydd i en ihålig ek. Plötsligt befinner de sig i en helt annan värld. Sagofallet är en ljus och vacker plats. Där möter de enhörningen Månstråle och får ett uppdrag. Det blir ett farligt äventyr, som verkar ha kopplingar till en spelomgång på ett schackbräde.

I grunden är det här en klassiska berättelse om kampen mellan gott och ont. De flesta fantasyböcker innehåller en liknande dramaturgi, men det är väl det vi gillar? Det som sticker ut är att de hinder barnen stöter på är genomtänkta och kopplas samman till ett riktigt bra äventyr. Jag hade gärna sett att boken gick igenom korrekturen en gång till, men överlag gillade jag boken. Jag läste trots allt de 120 sidorna på en dag.

Styx märke är en spänningstät bok med action från första sidan. Det är inte ofta syskonen får vila, och det ger texten ett bra läsdriv. För den som vill pausa ibland finns välgjorda, vackra blyertsteckningar att fästa ögonen vid en stund. Kapitlen är lagom lång, cliffhangers duggar tätt och även om det inte är så svårt att lista ut vad bokens mål är, hände det ändå att jag blev överraskad av de hinder som väntar barnen.

Under sin färd får barnen flera magiska föremål till sin hjälp. Det triggade min fantasi, för de får sådana där saker som vi bara kan drömma om, saker som kan underlätta i livet och situationer som oväntat kan dyka upp. Jag hade gärna tagit något av de där föremålen, men det för mig in på ett annat inslag i boken, nämligen de prövningar barnen individuellt utsätts för. Det handlar till exempel om makt och skönhet. Att identifiera de frestelserna och vad de egentligen handlar om tror jag är viktigt för den här åldern (och alla åldrar över denna). Att söka lycka i jordiska skatter leder sällan till någon långvarig lycka. Istället får barnen lära sig vad det är som verkligen betyder något.

Första meningen: Skynda dig!
Antal sidor: 121
Förlag: Bornelings förlag, tack för recex!
Utgivningsår: 2016

(M)ornitologen

av Johanna Thydell

Helt plötsligt, efter 15 års tystnad, hör Moas mamma av sig och vill träffas. Varför skulle Moa vilja träffa den där kvinnan som bara lämnade henne och pappa? Moa har pappa, Susanne och Lucas, hennes nya familj, hon har en fin vän och annat att tänka på. Fast det kanske vore bra att få en förklaring... Moa bestämmer sig för att ta reda på sanningen genom att bli en mornitolog, en som spanar på sin morsa.

Johanna Thydell är tillbaka med ännu en ungdomsroman fylld av känslor och ett svårt familjeförhållande. Något jag gillar mycket med den här boken är att det mitt bland de vanliga orden kan smyga sig in formuleringar som är så känslofyllda och träffsäkra att jag blir helt paff och knappt kan fortsätta läsa. Vad hände nu? Från en vanlig iakttagelse slungas jag plötsligt rakt in i Moas innersta, för att sedan vara tillbaka i verkligheten i meningen efter. Så otroligt snyggt!

Det är ganska vanligt med försvunna pappor i ungdomsböcker. Mammorna är oftare de som stannar kvar. Därför gillar jag att det är mamman som är frånvarande (det är såklart inget jag gillar, men jag gillar att boken visar på att det kan vara tvärt om också). Jag tror det utmanar samhället, och sånt gillar jag.

Var det förresten inte otroligt märkligt att en vilt främmande människa hade rätt att kalla sig min mamma?
   Borde det inte vara som ett körkort man kunde bli av med när man misskött sig så extremt?     s. 16

Jag gillar att relationen mellan Moa och hennes mamma är komplicerad, att den inte blir perfekt som genom ett trollslag. Jag gillar fotnötterna och Moas bästa vän Otto och lillebrorsan Lucas. Thydell har ett bra driv i sin text och har lyckats fånga 17-åringen trovärdigt. Däremot tyckte jag boken slutade lite för snabbt. Vissa frågor funderar jag gärna vidare på själv, medan jag gärna fått fler svar på andra frågor. Överlag vill jag dock rekommendera boken.

Första meningen: En riktigt bra plan känns i luften.
Antal sidor: 222
Förlag: Alfabeta
Utgivningsår: 2016

Jag fattar ingenting - möjliga svar på omöjliga bibelställen

av Leif Carlson

Bibeln. En samling texter i olika genrer och stilar. Mycket fint, tänkvärt och hoppfullt, men även mycket konstigt, svårt och komplicerat. I den här boken tar Leif Carlsson upp 19 bibelställen eller ämnen som är svåra att förstå. Hur kunde människorna leva i 900 år? Finns dinosaurierna omnämnda i Bibeln? Vad hände med Judas Isakriot? Kan man läsa Bibeln "som det står"?

Den här boken är ingen ny helig skrift med svar på alla svåra frågor. Det är så mycket vi inte vet och förmodligen inte kommer att få veta i detta liv. Däremot ger boken en bred syn på teorier och forskning inom olika områden. Det är intressant och lär mig mer om mycket.

Jag uppskattade att författaren avslutar varje kapitel med en sammanfattning i några få meningar. De många teorierna och tankegångarna liknar lätt en politikerdebatt: de pratar en massa för att slippa svara på den svåra frågan. Att författaren summerar är därför välkommet. Efter denna avslutning är det ju dock upp till läsaren att ta ställning till det hela. Många forskare och teorier står nämnda, så det går att efterforska på egen hand. I slutet finns även frågor som kan hjälpa läsaren att ta ställning.

När jag började läsa den här boken hade jag precis börjat läsa 1 Mosebok. Just från denna bok är flera av de inledande frågorna hämtade. Det är intressant (och nödvändigt?) att läsa Bibeln samtidigt med den här boken. Det ger mig chansen att tolka själv innan jag läser vad författaren forskat fram. Just det där med forskningen är jag imponerad av. Författaren har lyckats fördjupa sig i så många olika ämnen! Flera av frågorna som tas upp har jag också funderat på. Andra upptäcker jag för första gången. Det är väldigt intressant att läsa, och jag tror den här boken kan öka min förståelse när jag läser Bibeln. Rekommenderas till vetgiriga och funderare.

Första meningen: Adam och Eva var de första människorna på jorden.
Antal sidor: 154
Förlag: Marcus förlag, tack för recex!
Utgivningsår: 2016

Funderingar inför årets julkalenderbloggstafett

Mina vänner, även i år tänker jag ordna julkalenderbloggstafett! Jag har tänkt på det här sedan slutet av augusti, så nu får det faktiskt vara dags för publicering.

Nytt för i år är att antalet deltagare kommer vara begränsat. Förra året var vi närmre 30 bloggare, och det är jätteroligt att så många vill vara med! Men jag tror inte det är särskilt många som orkar följa en så lång bloggstafett. Därför sätter jag i år gränsen vid 23 deltagare.

Nu gäller följande: den 3 november kl. 19.00 lägger jag upp ett infoinlägg med årets tema. Först då går det att anmäla sig. Då gäller även först till kvarn.

Varför går det inte att anmäla sig nu? kanske du undrar. Det beror på att jag vill att fler ska ha chansen att hinna se vad som är på gång. Tidigare år har många sett inlägget alldeles för sent och därmed inte hunnit anmäla sig.

Hoppas ni förstår, och att ni är lika taggade som jag på det här! *<:)

Let it snow

av Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle

Det är julafton. En stor snöstorm drar in över landet och ställer till det för ett gäng ungdomar. Med Gracetown som skådeplats får läsare följa med i tre fristående noveller med huvudpersoner som rör sig däremellan. Jubilees tåg kommer inte vidare från Gracetown, och hon tar sig till det nattöppna caféet. På tåget finns även 14 cheerleaders som följer efter. Tobin, Greven och JP hamnar i kapplöpning med ett par tvillingar. Addie är mitt uppe i sin hjärtesorg. Och så ska hon leta reda på en försvunnen minigris.

En ungdomsbok som utspelar sig under julen! En ny bok av John Green! Jag har velat läsa den här länge. Ta dig till närmsta bibliotek/vän/affär där du kan se hur den här boken ser ut irl. Julkulorna glittrar, snön glittrar (sådant där glitter en kan känna på), det är snö, en färgglad ljusslunga och hela omslaget ger ett supermysigt intryck. Som den julälskare jag är fastnade jag direkt.

Det är sällan ungdomsböcker utspelar sig under julen. Kanske för att det inte låter så roligt att läsa om en person som går på släktkalas eller väntar på Kalle Anke och tomten. Den här boken fokuserar dock inte på sådant där. Förutom en och annan kalkon och tomteby är det här ett riktigt äventyr. Och så bjuder den på en härlig vinterjulstämning. Plus en massa snö. En snöstorm kanske inte låter så lockande, men i min varma soffa blev det mysigt, och jag blev förvånad när jag tittade ut och såg regn istället för metervis med snö. Många stunder kunde jag verkligen leva mig in i berättelsen.

De två första novellerna gillade jag mycket. Johnson och Green skriver ganska lika, och det sättet är (oftast) rätt kul. Rappt, träffsäkert och målgruppsanpassat. Karaktärerna har sina egenheter som ger storyn ett lyft. Den sista noveller kändes tyvärr mest långtråkigt utdragen, men de sista sidorna gillade jag. Jag tröttnar dock på det stereotypa som kan vara typiska för amerikanska böcker. Cheerleaders är osmarta tjejkroppar och killar tänker nästan bara på sex. Typ så. Otroligt tråkigt. (Tur då att Greven finns!)

En annan sak jag gillar är att karaktärerna återkommer i de olika novellerna. Berättarna är olika, men alla verkar veta om varandra på ett eller annat sätt. Trots att novellerna är fristående, har författarna verkligen samarbetat, planterat i varandras noveller, och fått till en bok jag skulle säga är perfekt att läsa under jullovet. Eller redan nu om du, som jag, gillar vinter och jul.

Vänskap, romantik, snö, längtan, personlig utveckling, hjärtesorg, jobb, trötthet, förväntan. Jag har inte läst något av Johnson eller Myracle innan, men för mig passar den här boken bra in bland mina Green-favoriter.

(Titeln till trots är den här utgåvan på svenska.)

Första meningen: Det var julafton.
Antal sidor: 332
Förlag: Bonnier Carlsen, tack för recex!
Utgivningsår: 2016
Originaltitel: Let it snow, 2008
Översättare: Ylva Stålmarck

Vår systers sagokista

text: Maya Abu-Alhayyat, bild: Lubna Taha

Manal kan inte se, men hon är otroligt bra på att berätta godnattsagor! Varje kväll smyger hennes syskon till hennes säng för att få höra vad hon har att berätta. Men en kväll är Manal ledsen och säger att hon inte kan komma på några nya sagor. Vad är det som har hänt? Kommer de aldrig mer få höra henne berätta?

Min första tanke när jag såg illustrationerna var att de är enkla, nästan som att ett äldre barn har målat dem. Inget fel i det, snarare tvärtom. De är drömska och mysiga, vilket jag tycker passar bra för godnattstunderna.

Jag gillar idén till storyn, att samla på saker och upplevelser som kan bli sagor. Det är väl så det går till, men i den här boken har det ett magiskt skimmer över sig. Manal ser ingenting utåt, men inåt verkar hon se helt andra saker än vad vi kan se. Hur spännande blir inte sagostunden då? Den här boken passar mycket bra innan läggdags!

Kul att veta: författaren är född i Libanon, men bor nu i Palestina. Illustratören är född i Tyskland, men jobbar nu i Ramallah. Den här boken ingår i projektet Barnkultur från Palestina, och originalspråket är arabiska.

Första meningen: Mina syskon heter Manal, Suad, Walid och Ahmed
Antal sidor: 27
Förlag: Bokverket AB
Utgivningsår: 2015
Originaltitel: Quissat qabla al-nawm, 2015
Översättare: Elisabet Risberg

Ödehuset

av William Paul Young

För några år sedan blev Macks dotter kidnappad, och troligtvis är hon död. Familjen kämpar varje dag med den stora sorgen. En dag får Mack ett brev där en okänd avsändare ber Mack komma till Ödehuset, rucklet där dottern förmodligen blev mördad. Avsändaren är "pappa", men inte är det Macks egna pappa. Kan det vara Gud? Macks fru brukar kalla Gud just "pappa". Försöker någon lura honom? Är det kidnapparen? Eller är allt bara inbillning?

Efter att författaren blivit refuserad av de stora förlagen, gav han ut boken själv. Det resulterade i 25 miljoner sålda exemplar!

Det här är en fascinerande historia med mycket tänkvärt. Boken brottas med stora frågor. Finns Gud? Om, varför finns det så mycket ondska i världen? Hur går en vidare med en stor sorg? Boken är inte rädd för det där tunga, och ger tankegångar jag kommer återvända till många gånger. Jag har till och med gjort hundöron vid särskilt bra dialoger, något som händer händer väldigt sällan.

Det här är ingen lätt bok. Vissa delar har ett väldigt djup och kräver mycket tankeverksamhet. Inte för att det är komplicerat skrivet, utan för att de frågor som det reds i är komplicerade. Mellan dessa frågor vävs fina beskrivningar in, vilket blir sköna "transportsträckor" och funderingspauser.

Den här boken överraskade mig verkligen. Jag visste inte så mycket om den när jag började läsa, emn är verkligen glad att jag läst den. Jag vill rekommendera boken till de som är nyfikna på Gud, livets stora frågor och att fundera över dessa. Boken är en riktig pärla, och jag är nyfiken på att läsa mer av författaren.

Första meningen: Vem skulle inte bli skeptisk om någon påstod sig ha tillbringat en hel helg med Gud, till råga på allt i ett ödehus?
Antal sidor: 242 (pocket)
Förlag: Libris förlag, tack för recex!
Utgivningsår: 2009, pocket 2016
Originaltitel: The Shack, 2007
Översättare: Daniel Braw

Det är bara jag som är så fucking dålig

av Marie-Chantal Long 

En dag får Vladi och hans mamma reda på att Vladis pappa försvunnit från det krigsdrabbade område han rapporterar ifrån. Vladis mamma blir helt förstörd, medan Vladi själv känner sig hemsk som knappt tänker på pappa. Visst, det är tungt och jobbigt att han är borta, men Vladi måste ta tag i andra saker. Han måste ta kontrollen över sitt liv, sin vikt, vad han äter och hur han tränar.

Den här boken behandlar en del saker som är ovanliga för ungdomsböcker. Dels är det den trovärdiga skildringen av hur det kan gå till när någon är kidnappad, kontakt med UD, mediebevakning med mera. Dels är det en tonårig kille med ätstörningar. Intressant och viktigt!

Som läsare kom jag huvudpersonen Vladi väldigt nära. Sidorna är nämligen indelade i två: en del där storyn fortlöper och en del där alla Vladis tankar får plats. Det tog ett tag innan jag hittade en bra läsrytm, och det kändes svårläst. Samtidigt gör det som skrivet att jag lära känna Vladi bättre. Det är ett intressant berättarknep, men även jobbigt då Vladis tankar många gånger är väldigt destruktiva. När pappan försvinner tar de hemska tankarna över. När andra tittar på honom tror han att det är för att han är fet, fel eller ful. Det enda som är fel är dock hans egen bild av sig själv, och det för honom in i en besatthet som är svår att ta sig ur.

Stundtals är detta tung läsning, och jag måste tyvärr skriva att den här boken kan trigga till liknande beteende. Just det är jag väldigt kluven till. Det finns så mycket mörkt i den här berättelsen. Visserligen kan det skapa igenkänning, men när jag utfärdar triggervarning blir jag skeptisk. Samtidigt är ju det här en väldigt ärlig bok som jag tror många kan relatera till. Att skriva såhär är modigt och viktigt.

Första meningen: Är du inte klar snart?
Antal sidor: 199
Förlag: Opal, tack för recex!
Utgivningsår: 2016

Alla borde vara feminister

av Chimamanda Ngozi Adichie

Den här boken bygger på det TED-talk författaren gjorde för några år sedan. Efter det har klippet fått över 3 miljoner visningar på youtube, och även blivit en bok.

När Chimamanda var 14 år blev hon för första gången kallad feminist, och det med en röst som lät som om hon blev anklagad för att vara terrorist. Sedan dess har hon kämpat för feminismen i Nigeria, där hon är född, och i andra delar av världen. Ett arbete som många gånger varit svårt och hårt, men eftersom författaren tycker det är så viktigt, kämpar hon vidare. Heja heja!

Jag har inte läst många böcker om feminism, men de jag läst verkar vara ganska lika i sitt innehåll. Det är ju samma sorts problematik och oftast liknande idéer som dyker upp. Därför lärde jag inte mig så mycket nytt, men fick lite mer inblick i hur det ser ut i Nigeria och lite generellt i Afrika. Det var intressant. Jag fick även läsa exempel på en ojämställd värld och annorlunda människosyn. Ett citat jag tar med mig blir detta:

Hur skulle det vara om vi koncentrerade oss på förmåga istället för kön när vi uppfostrar våra barn? Hur skulle det vara om vi koncentrerade oss på intresse istället för kön?     s. 43

Okej, hörni, den här boken har 61 sidor. Även om du inte läser särskilt snabbt, tar det inte lång tid att läsa den här boken. Så gör det.

Första meningen: Okoloma var en av mina bästa vänner när jag var liten.
Antal sidor: 61
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2015
Originaltitel: We Should all be Feminists, 2014

Nyckeln till Hinsides

text: Albin och Karin Alvtegen, illustrationer: Alexander Jansson

Linus och Linnéas mamma bestämmer att de ska flytta in det stora huset Trakeborg över sommaren. Mamman ska renovera, och hon hoppas att barnen ska få andas frisk luft på landet. Men inne i huset finns inte mycket frisk luft, snarare en massa dammiga skrymslen och vrår där det visar sig finnas mer än vad de anat.

Nyckeln till Hinsides är första delen i en planerad trilogi, författad av mamma och son Alvtegen. Den innehåller klassiska fantasyingredienser, såsom mystiska och okända figurer, en parallell värld, en hemlig port och en speciellt utvald hjälte. Ganska förutsägbart, men jag tycker ändå detta är ett väldigt spännande och bra äventyr! Även om boken riktar sig till 9-12-åringar, längtade jag, som 23-åring, hem för att få fortsätta läsa.

Det finns en viss mångfald bland karaktärerna. Ett kort inslag om ifall det är viktigt att veta könet på någon annan, vilket åtföljs av att karaktären kallas hen. En annan intressant karaktär är Linnéa. Sedan födseln behöver hon hjälp med allt. Hennes ögon verkar mest se bortom här, och Linus tror knappt hon hör vad han säger. Trots det fortsätter han läsa högt för sin älskade tvillingsyster. Med tanke på systerns funktionsnedsättning finns även en ledsen mamma. Även det ger något mer till berättelsen, och kanske även högläsaren.

Ibland var det lite rörigt med de nya figurer jag aldrig stött på tidigare, och att det vissa stunder händer mycket på en gång. Överlag vill jag dock rekommendera denna för högläsningsstunder. Slutet är, som sig bör, väldigt spännande, och jag ser fram emot nästa del i serien, som beräknas komma ut i vår. 

Första meningen: Vi kan bara se det vi tror på.
Antal sidor: 180
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: 2016

Modet att ingenting göra

av Lars Björklund

Vad kan jag göra i mötet med en människa i sorg eller kris? Vad kan jag säga, hur bemöter jag? Det är ofta väldigt svårt att hitta svar på de där frågorna, och det leder till att vi lätt känner oss misslyckade. Den här boken vill ge dig tankar och idéer hur du kan bemöta. Men framförallt: ge dig mod att ingenting göra.

Vad då ingenting? Ska jag bara sitta hemma och tänka på min vän som har det jobbigt? Nej, människor i utsatta och svåra situationer frågar oftast inte efter svar. De frågar efter närvaro, och det är bekräftelsen man minns.

Du har förmodligen inte svar på livets alla svåra frågor, så ibland kanske det bästa är att bara hålla tyst. Lyssna istället. Finns där. Lägg bort alla förväntningar eller krav på dig själv. Tänk inte att du och den andra personen ska få ut det och det vid ert möte. Tänk bort alla prestationer. Bara va.

Jag skulle till sjukhuset för att besöka en vän som mådde väldigt dåligt. Då trillade den här boken ner i brevlådan. Även om jag läst lite i ämnet innan, fick jag en del "tips". Framförallt hjälpte den mig att försöka förstå att jag inte måste göra en massa saker. Jag är ingen psykolog, utan en vän.

Jag kunde ingenting göra, ingenting ge, och jag kunde inte se något resultat som gick att mäta. Det som gör att jag ändå tror att det är viktigt att stanna kvar är berättelser från människor som långt, långt efter en katastrof inser att den som blev till hjälp av den som ställde upp utan krav och förväntningar. Tålmodigt och kärleksfullt.    s.63-64

I korta kapitel skriver författare och sjukhusprästen om tröst, tystnad, närhet, glömska, tårar, rädsla, vanmakt och Gud. Vissa delar känns boken riktad till yrkesmänniskor, sådana som jobbar med att möta människor i kris och sorg. Det märker jag genom att författaren skriver om att lämna patienter bakom sig. Det gäller ju inte om du möter en vän. Andra delar är dock lättare att relatera till mötet med en vän. Det finns mycket jag känner att jag kan ta till mig. Framförallt är det tröst och ett försök till mod att ingenting göra.

Första meningen: Det var när min mor skulle dö.
Antal sidor: 117
Förlag: Libris förlag, tack för recex!
Utgivningsår: 2016

Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka

text: Andrea de la Barre de Nanteuli, illustrationer: Lovisa Burfitt

Det är femtionio dagar sedan Mademoiselle Oiseau lämnade Paris för att hälsa på sin syster i Venedig. Isabella saknar henne och undrar när hon kommer tillbaka. Tillsammans med Isis hittar hon ett foto på systrarna, och det verkar lite magiskt. Samtidigt ringer det i Mademoiselles lägenhet, och en okänd dam säger att det bara inte går längre. Är det något som är på gång? Kommer Mademoiselle tillbaka, eller ska Isabella reda ut det här?

Den andra boken om Mademoiselle Oiseau och Isabella har precis de ingredienser som gjorde första boken till ett magiskt, drömskt, förtjusande äventyr. Burfitts bilder är fantastiska och lägger ett lite hemlighetsfullt skimmer över texten. Texten är fashionabel och ibland lite snofsig, men jag gillar att den får vara det. Här finns flera starka kvinnor med vilja och attityd. (Lite tråkigt dock att när det ska köras bil är det en kille som sitter bakom ratten. Bokens enda kille?)

Jag måste säga att jag hade lite svårt att hänga med ibland. Boken säger sig vara rekommenderad från 6 år, men jag vill nog höja åldern lite, om nu inte någon är beredd att sträckläsa de 136 sidorna. Den bakomliggande historien är lite komplicerad, vilket trasslade till mina tankar ibland.

Något jag gillar är att boken gömmer små övernaturliga inslag som känns naturliga, för att allt känns förtrollat. Först och främst bilderna, men även den mystiska Mademoiselle Oiseau och hennes släkt, katterna, Isis och det mesta. Kanske även Isabella, även om hon är talesperson för oss vanliga människor. Det här är en bok för den som söker ett vardagsmagiskt äventyr med inslag av Paris, franska, katter och mystiska karaktärer.

Första meningen: Det har blivit november.
Antal sidor: 136
Förlag: rabén & sjögren
Utgivningsår: 2015

Ronja Rövardotter

Text: Astrid Lindgren, illustrationer: Ilon Wikland

Ronja föds en åsknatt i Mattisborgen, där rövarbandet med Ronjas pappa Mattis i spetsen bor. Snart lär hon känna skogen nedanför, med vildvittror, grådvärgar och rumpnissar. En dag när hon ska akta sig för helvetesgapet som skapades den natt hon föddes, möter hon Birk. Han är son till Borka, Mattis stora fiende. Ronja och Birk börjar leka, men det måste ske i hemlighet. Deras pappor skulle inte gilla det.

Översatt till 41 språk. Över 10 miljoner sålda exemplar. Filmatisering på 1980-talet. Nyanimerad serie. De flesta vet säkert vad det är för story jag skriver om. Hur som helst: berättelsen om Ronja Röverdotter håller!

Jag tror aldrig jag läste eller hörde den här boken som barn. Däremot känner jag igen nästan varenda replik, eftersom det är en väldigt boktrogen filmatisering. Med filmskådisarna och miljöerna i minnet fick jag en riktigt mysig läsning. Något som bidrar till det är Ilon Wiklands fantastiska illustrationer. Fantasidjuren känns verkliga och jag tycker hon får med många känslor. Jag skulle vilja springa omkring i den där skogen, spana på vildhästar och akta mig för diverse farliga grejer tillsammans med Ronja och Birk.

Liksom de flesta Astrid Lindgren-böcker finns här barn som verkligen får vara barn. Det känns som en så stor frihet att Ronja, istället för att sitta inne med en surfplatta, upptäcker skogen och lär sig om livets godhet och faror. Det gör henne till en klok person, och liksom många andra barn kan hon se vad som är rätt och fel.

I den här boken finns tre tjejer. Omkring sig har de ungefär 25 killar. Snedfördelningen gör dock inte så mycket, för när de tre tjejerna (Ronja, Lovis och Undis) talar, är de kloka, smarta, starka och självständiga.

... bara en sak enades [Lovis och Undis] om: Hur mäkta skönt det var att då och då få vila öronen och slippa höra så mycket som ett enda pip från något manfolk.      s. 226

Ronja är en inspirerande förebild. Språket och meningsindelningen är lite åldrat, men inget som gör det otydbart. Jag tycker, som skrivet, att berättelsen håller. Så fortsätt läsa det här för era barn. Eller för er själva.

Första meningen: Den natten då Ronja föddes gick åskan över bergen, ja, det var en åsknatt så att allt oknytt som höll till i Mattisskogen förskrämt kröp undan i sina hålor och gömslen, bara de grymma vildvittrorna gillade åskväder mer än alla andra väder och flög med tjut och skrik runt rövarborgen på Mattisberget. 
Antal sidor: 235
Förlag: rabén & sjögren
Utgivningsår: 1981

Månadens bästa: september

Den bästa bok jag läst i september är: Tårar i havet av Ruta Sepetys.

Utöver dem har jag läst:
* Viktors nya tröja - Camilla Gunnarsson och Kelly Sallinen
* Flykten - Francesca Sanna
* Harry Potter och den flammande bägaren - J.K. Rowling
* Om du vill ja oxå - Maj Lundgren
* När jag vaknar finns du inte - Cat Patrick
* Veckan före barnbidraget - Elin Johansson och Ellen Ekman
* Adua - Igiaba Scego
* När Mamma Groda skulle på kalas - Maria Dellenmark Blom
* Så gör jag: konsten att skriva - Bodil Malmsten
* Ronja Rövardotter - Astrid Lindgren
* Modet att ingenting göra  - Lars Björklund
* Alla borde vara feminister - Chimamanda Ngozi Adichie
* Tidsmaskinen - Nils Andersson och Björn Öberg
* Charlie och Tiger åker till Mallorca - Martin Johansson och Ted Johansson

 

I september skulle vi läsa faktaböcker i temautmaningen. Jag läste Så gör jag: konsten att skriva och Modet att ingenting göra. I oktober är det fantasy och övernaturligt som gäller. Jag planerar att läsa Nyckeln till Hinsides. Eventuellt ger jag mig på en ny serie, kanske Legend.