Harry Potter och Fenixorden

av J.K. Rowling
Detta är del 5 i en serie. Varning för spoilers.

Under sommarlovet innan sitt femte år på Hogwarts riskerar Harry att bli relegerad. Vännerna hör inte av sig och dementorer gästar oväntat Privet Drive, i närvaron av mugglare. Väl tillbaka på Hogwarts förändras det ena efter det andra till något mardrömsliknande, särskilt med tanke på att Harry vet att Voldemort är tillbaka, och ingen tror honom.

Det här är en tjockaste bok jag läst, 1001 sidor landar den på. Tjockleken var en del till att det tog mig fyra månader mellan första och sista sidan (andra delar: det var omläsning och jag hittade en massa nya, intressanta böcker jag ville läsa emellan). Och så är den ganska utdragen, det är så mycket som ska hända! Däremot händer det mycket spännande och mycket känslosamt. Dels spirar kärlek och Harry får nya vänner, han kämpar ännu hårdare för sin sak, dels verkar hans ovänner bli ännu mer irriterande och hemska, och hånen duggar tätt när Harry försöker få trollkarlsvärlden att Voldemort är tillbaka.

Ja, det här kanske inte kommer klassas som någon recension, mest bara bokstips om det är så att du fortfarande inte läst Harry Potter-serien. Gör det i så fall. Jag läser sällan fantasy, men jag har fastnat för Harry. Det är en serie jag i början lånade hem från bibblan i smyg, eftersom mina föräldrar var skeptiska till trollkarlar och en del felvrängt de hört om serien. Här har jag istället funnit en massa härlig, mysig, spännande, läskig, fantasifull magi med massor av bra beskrivningar på Harry Potters värld. När jag läser de här böckerna känns det som jag är med mitt ibland karaktärerna och njuter verkligen av en lässtund med Harry. Den här femte boken är nog inte min favorit, kanske för att den är så tjock, men det händer mycket viktigt. Om du sett filmerna, men inte läst böckerna, tycker jag du borde läsa dem. För då får du mycket mer spännande och omfattande historia.

Det slutgiltiga betyget för alla mina recensioner av Harry Potter-böcker: läs dem!

Första meningen: Sommarens hittills varmaste dag närmade sig sitt slut och en dåsig tystnad vilade över de stora, fyrkantiga husen på Privet Drive.
Antal sidor: 1001
Förlag: Rabén & Sjögren, 2004
Originaltitel: Harry Potter and the Order of the Phoenix, 2003
Översättare: Lena Fries-Gedin

Näckrosdammen

av Annika Thor
Det här är andra delen i en serie. Om du inte läst En ö i havet varnar jag för spoilers.

Stephanie lämnar Nellie och ön i havet och börjar läroverket i Göteborg. Hon bor inackorderad hos familjen Söderberg, men hur ska det bli att bo i samma hus som Sven? Samtidigt som livet i storstaden blir vardag, väntar Steffi på brev från sina föräldrar i Österrike. Kommer de kunna lämna hemlandet snart

Trots att det är 20 år sedan böckerna om Steffie och Nelli publicerades första gången, är de skrämmande nog lika aktuella idag. Systrarna har tvingats fly undan krig, medan deras föräldrar tvingats stanna kvar. Väl i "trygga" Sverige möter de visserligen förstående människor, men även främlingsfientlighet och de som ser det som ett välgörenhetsprojekt att ta hand om dem. Liksom serier var viktig för 20 år sedan, är den viktigt idag. Dessutom innehåller den tidlösa problem kring vänskap, skola, utanförskap, kärlek, klass och frågor kring att göra rätt och vad som egentligen är rätt. Så bra att de publiceras på nytt, och dessutom med snygga omslag!

Jag lyssnade på ljudboksversionen av Näckrosdammen, och uppskattade det mycket. Visst blev det lite jobbigt när jag hade lust att kasta iväg mobilen pga oförstående och dumma karaktärer, men jag gillar å andra sidan när berättelser lockar fram sådana känslor inom mig. Böckerna vänder sig till 9-12-åringar, men jag tycker de passar äldre också. Böckerna står sig bra för en ny generation läsare, och jag hoppas den får stor spridning i skolor och bland unga idag.

Antal sidor: 243 
Förlag: Bonnier Carlsen, 2017

Olle & Bolle är bröder

text: Charlotta Lannebo, illustratör: Ellen Ekman

Olle kan många svåra ord. Han gillar att pyssla, bygga och baka. Bolle är en lillebror som ofta vill göra det Olle gör, men som lika ofta förstör det Olle gjort. Varför kan inte Bolle bara göra något annat? I familjen finns även en mamma som försöker få pojkarna att leka och hålla sams, och som ibland måste djupandas för att inte säga eller göra något dumt.

De senaste åren har vi börjat få se en sannare bild av småbarnsfamiljernas hem och vardag. Jag tänker till exempel på Veckan före barnbidraget och När mammas tankar ändrade färg. De perfekta föräldrarna (mammorna) ersätts av en verkligare bild av sådana: nämligen livspusslare som inte alltid orkar med sina älskade barn. Bra och intressant.

Lannebo och Ekmans bok är just en sådan bok. Även om inte mamman verkar ha fullt upp med annat, så ser vi henne kämpa vid flera tillfällen. Hon djupandas, hon går ut på balkongen trots att det är kallt och blaskigt där. Hon försöker med alla möjliga knep för att få bröderna att leka fint och gör inte alltid det som kanske anses som "rätt".

Den största fördelen med den här boken är att den visar många känslor. Den talar på olika plan till både barn (orättvisa, längtan efter att få vara för sig själv/vara med, relation till yngre eller äldre syskon osv) och vuxna (livspussel, bråkande barn, otåliga, självcentrerade barn sov). När detta finns med i samma bok, på samma uppslag, öppnar det upp för samtal mellan läsande förälder och lyssnande/tittande barn. Jag hoppas det kan ska en bättre förståelse för både barn och vuxna, kanske något att återvända till mitt i stundens hetta. "Kommer du ihåg hur Olle/Bolle/mamman kände när det där hände? Så känner jag nu".

Lannebo och Ekman har gjort ett snyggt samarbete, och mer lär det bli, då detta planeras bli en serie.


Första meningen: Det här är Olle.
Antal sidor: 32 
Förlag: Rabén & Sjögren, 2017 (tack för recex)

Har du pms, eller?

av Charlie Michaelsen och Jenny Öhrn Segolsson

Det är sällan jag tar upp en faktabok. Det händer i princip aldrig att jag sträckläser en faktabok. Nu kanske inte Har du pms, eller? klassas som en ren faktabok, det finns mejl och krönikeliknande berättelser, men oavsett vad: jag har i princip sträckläst den.

Det mesta som står i den här boken borde vara obligatorisk kunskap i högstadiet och ämnet för många forskare. Eftersom det handlar om kvinnokroppen är det dock inte så. Istället lider mängder av kvinnor av pms (premenstruella spänningar) och pmds (premenstuella dysforiskt syndrom) halva sitt fertila liv. Alltså två av fyra veckor per månad! Det är helt sjukt, och värre är det i och med att sjukdomen knappt tas på allvar. Det finns inget quick fix-piller som minskar eller tar bort besvären, istället lider kvinnor av den tabubelagda sjukdomen.

Öhrn Segolsson och Michaelsen har drivit PMS-podden i flera år. I sin bok blandar de mejlkonversationer, fakta, avsnitt om alternativa behandlingar, tips och berättelser från lyssnare, brev till de som berörs av en kvinnas pms med mera. Mejlkonversationerna roade mig inte jättemycket (även om de blev ganska sarkastiskt humoristiska) och behandlingsalternativen skummade jag mest igenom (pga har inte pms). Jag lärde mig mycket om kroppen och snippan. Om jag någon gång får pms blir det här min handbok.

Podd- och författarparet varvar humoristiskt med lättlästa fakta, det är bra och medryckande. Layouten är snygg och lättläst med tydliga rubriker för att lätt hitta vad en söker. För de som kämpar med pms eller pmds tror och hoppas jag dock att den här boken kan hjälpa många drabbade kvinnor. Framför allt hoppas jag att boken ska få spridning till de som kan informera eller göra mer för att hjälpa de drabbade: läkare, forskare, folkbildare, lärare.

Första meningen: "Är det meningen att man ska må såhär dåligt varenda månad", utbrast Charlie sommaren 2015.
Antal sidor: 167
Förlag: Lava förlag, 2017 (tack för recex)

Barden Beedles berättelser

av J.K. Rowling och Albus Dumbledore

Barden Beedles berättelser får de allra flesta häxor och trollkarlar höra när de är små. Berättelserna har flera hundra år på nacken, men är ändå ständigt aktuella och omtyckta. Visserligen har till exempel vissa trollkarlar censurerat de mugglarvänliga berättelserna, men här återges de sådana de från början skrevs.

Sådant här nörderi kan göra mig lycklig! Det här är alltså en bok från J.K. Rowlings trollkarlsvärld, exklusive Harry Potter. Däremot sägs Hermione Granger ha gjort en nyöversättning från runskrift och Albus Dumbledore kommenterar de fem sagorna och tillför mer historia och anekdoter. I Harry Potter och dödsrelikerna läser Hermione högt från den sista berättelsen, Sagan om de tre bröderna, men annars är berättelserna okända (förutom att Ron nämner någon för mig.

Berättelserna har tydligt fokus på att lära läsaren något. Det kan handla om hur en bör leva, om list, girighet och vad vi sätter vårt fokus på. Dumbledores kommentarer tråkade ut mig ibland, och fick mig att undra: är Dumbledore verkligen så självsäker och självälskande som han verkar? Annars gav de där kommentarerna en del nördig information till en Harry Potterfantast som mig.

Barden Beedles berättelser gav mig en mysig sagostund fylld med magiska bilder (okej, inte magiska, de rör inte ens på sig) som bidrar mycket till stämningen. Här finns något mer för den som saknar Harry Potter-världen eller fortfarande väntar på sitt brev från Hogwarts.
 
Första meningen: Barden Beedles berättelser är en samling historier för unga häxor och trollkarlar.
Antal sidor: 140
Förlag: Rabén & Sjögren, 2017 (tack för recex)
Originaltitel: The Tales of Beedle the Bard, 2008
Översättare: Lena Fries-Gedin, från runskrift av Hermione Granger

Lejoparden

text och bild: Björn Bergenholtz

Ett kattliknande djur vandrar i det höga gräset på savannen. Den möter elefanter, zebror och giraffer, som frågar vad hen är för något. Kattdjuret vet inte, och de andra djuren vänder ryggen åt hen. Ska det spela så stor roll vem en är? Med tunga steg beger sig djuret till djungeln för att försöka få svar på andras frågor.

Med sina 64, avlånga sidor är det här en gedigen bilderbok som hinner med flera spännande händelser. De bottnar i samhällets aktuella samtalsämne om identitet och föreställningar om äganderätt. Eftersom det handlar om djur blir det på ett sätt lättare att se det absurda i händelserna. När jag tänker efter inser jag dock att det är precis så där det kan vara i samhället.

För lejoparden börjar det med ett identitetssökande, som faktiskt är på de andra djurens initiativ. Lejoparden vet vem hen är, men de andra vill veta vad hen är.

Nej, det var ingen orm.
Det var en ... ett annat djur.
En liten ... någon sorts katt!
Men ingen vanlig katt.
Inte randig som en tiger,
inte svart som en panter,
inte fläckig överallt som en leopard.
Kanske ett lejon? Nej, lejon har inga fläckar alls.
Vad är det här för en?

Det spelar väl ingen roll vad man är för något?
Det hade den lilla katten, eller vad det nu var,
aldrig någonsin tänkt på. Den tänkte mer på att
solen sken så skönt och att det luktade gott i gräset.

När kattdjuret fått reda på att det är en lejopard, väcks intresset hos de flesta. De andra djuren vill se den sällsynta katten, men dessutom kommer den typiska västerländska reaktionen: "vi gör den till vår!". Fotografer, jägare, reportrar och andra nyfikna stormar savannen och verkar tro att de kan göra precis som de vill med lejoparden.

Lejoparden tar upp flera olika intressanta teman, som kan ses på olika nivåer beroende på ålder och tidigare kunskaper. Tillsammans med de fina illustrationerna, som turas om att täcka hela eller delar av sidan, blir det här ett spännande, långt äventyr som lämpar sig bra för högläsning.





Första meningen: Afrikas savann är en plats som ingen annan.
Antal sidor: 64
Förlag:Rabén & Sjögren, 2017 (tack för recex)

Allt jag inte sa

av Yrsa Walldén

Tänk dig att du flyttar 60 mil hemifrån för att plugga manusskrivning på universitetet. Tänk dig att du möter en fantastisk person och blir så förälskad att du knappt kan tänka på något annat. Tänk dig att en kyss kan vända upp och ner på allt, och tänk dig att en annan händelse kan vända allt åt ett helt annat håll.

Det är något speciellt med böcker där huvudpersonen är någonstans mellan tonåring och vuxen. Dels för att sådana böcker är ovanliga, dels för att den där tonårsosäkerheten förväntas försvinna natten till 20-årsdagen när en klassas som vuxen. Men, jag är 24 och känner mig fortfarande inte helt vuxen. När gymnasiet är slut ställs en ju inför nya frågor: vad gör jag nu? Var ska jag göra det? Dessutom hänger många frågor om kärlek, vänner och identitet med från tonåren.

Den namnlösa huvudpersonen gör något många andra i hennes ålder gör: flyttar (långt) hemifrån för att börja på nytt. Det är läskigt, det väcks nya frågor, men samtidigt är det tillfredsställande att kunna klara sig själv. Dessutom blir hon kär. Otroligt och oåterkalleligt kär i Dena. Så kär att hela boken är skriven i du-form, som om allt är skrivet till Dena. Trots att jag hakade upp mig på formuleringarna flera gånger och egentligen inte gillar det, finns det något väldigt nära och intimt med formen. Läsaren kommer nära huvudpersonens tankar, känslor och funderingar när det gäller Dena, och det är lätt att bli påverkad av huvudpersonens sinnesstämning.

Däri ligger även problemet: det mesta handlar om Dena. Jag hade gärna lärt känna huvudpersonen bättre, alltså vem hon är. För inte är hon ju bara "en som är kär i Dena". Detta, tillsammans med den välkända dramaturgin, gjorde att boken tyvärr inte riktigt tog tag i mig.

Ändå finns det något särskilt med Walldéns svallande kärlekshistoria. Det är svårt att sätta fingret på, men handlar förmodligen om kön. Samtidigt som jag följde berättelsen arbetade min samhällspåverkade hjärna för att identifiera kön på karaktärerna. Eftersom hjärnan inte hittade precis det den ville, började jag så småningom inse att det inte spelar så stor roll. Intressant och viktigt.

Boken är snabbläst tack vare korta kapitel och lättillgängligt, men genomarbetat, språk. Den passar bra för äldre tonåringar eller de som nyligen nått vuxen ålder. 

Första meningen: Klockan är exakt tjugotvå minuter över elva första gången du kysser mig.
Antal sidor: 214
Förlag: Vox by Opal, 2017, tack för recex!

Kaostips, del III

Hur går det för er med kaosutmaningen? Själv har jag bockat av 31 av 35 punkter (målet var ju 20), och tror jag har böcker på gång för de resterande. Förutom: 12. En bok som kommer som film under 2017 eller 2018. Har ni tips?

Det har blivit dags att återigen tipsa er som är med (och ni andra också) om några böcker jag läst för att pricka av punkter. Det har jag tidigare gjort här och här.

Vi börjar med några böcker från världen. Här är några axplock, om ett tag planerar jag att släppa en sida där jag skriver upp böcker från alla länder jag läst.

4. En bok från Afrika. T.ex. Lila Hibiskus eller Vända hem

5. En bok från Asien. T.ex. Flyga drake, Tusen strålande solar (Afghanistan), Svarta havet (Georgien), Morgon i Jenin (Palestina) eller Simbassängen (Sydkorea)

6. En bok från Amerika. T.ex. Den gula väskan (Brasilien), Jag vill ha min hatt ellerStella - en älva i skogen (Kanada)

7. En bok från Oceanien T.ex. Jellicoe Road eller Fyren mellan haven (Australien)

8. En bok från Europa (inte Sverige) T.ex. Århundradets kärlekssaga, Utrensning (Finland), Om det var krig i Norden (Danmark), Vad är så skört att det bryts när du säger dess namn? (Norge), Löftet (Storbritannien) Ängel i Venedig (Italien), Tom (Portugal)

Avslutningsvis tar vi min paradpunkt:
9. En bok med en tonårig huvudperson Själv läste jag Rimligt lyckade ögonblick, men för att rekommendera tre andra väljer jag: Vi är en, Skärvor av minnen och Jag ger dig solen. Fler tips finns här och lite varstans här på bloggen.


Har ni några tips till kaosutmaningen?

Månadens bästa: augusti

Det var svårare än vanligt att välja vilken av de böcker jag läste i augusti, som jag gillade bäst. Gissningen var att någon av de hyllade böcker jag läste skulle toppa: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru och Vända hem av Yaa Gyasi. Tyvärr fastnade jag aldrig riktigt för någon av dem, trots att jag är glad att jag läst dem. Liksom många andra såg jag fram emot Anna Ahlunds Saker ingen ser, men inte heller den blev en självklar favorit. Trots det blir Saker ingen ser ändå månadens bästa. Den bjöd nämligen in till sträckläsning och har många bra delar att både njuta av och diskutera.

Utöver de nämnda böckerna har jag läst:
* Liv & Lo - fallet med de försvunna föräldrarna - Kari Jacov och Kajsa Lind
* Nina börjar skolan - Emi Gunér och Loka Kanarp
* Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske - Emmy Abrahamsson
* Vad säger räven? - Ylvis och Svein Nyhus
* Harry Potter och Fenixorden - J.K. Rowling
* Los sueños de la jirafa - Xan López Domínguez

Saker ingen ser

av Anna Ahlund

Tredje terminen på Sibylla allmänestetiska läroverk. Sebastians nyårslöfte är att kyssa någon ny varje månad, Fride ägnar sig nästan bara åt Miriam. Yodit försöker hitta sin plats i gänget medan Johannes tänker på livet och Karin Boye. Aron försöker lyckas med något medan tvillingsystern Linn lyckas med allt.

Detta är en av årets mest hajpade ungdomsböcker. Inte så konstigt, med tanke på hur mycket debuten Du, bara fortfarande hyllas. Tvåor brukar vara svåra för författare att ge ut: ska de leva upp till första boken? Anna Ahlund visar dock på ett skickligt författarskap med kärlek till det skrivna ordet, sina karaktärer och berättelsernas kraft. Hon förtjänar sina översvallande kritikerbetyg.

Liksom i debuten utspelar sig Saker ingen ser i ett samhälle där heteronormen inte finns. Ingen ifrågasätter när en kille kysser en kille eller varför Fride kallas hen. Genom detta ligger Ahlund före sin tid, både i samhället och andra böcker (där de flesta fortfarande är kvar på stadiet "komma ut", vilket ju också behöver finnas). "Genom att skriva fram den här världen hoppas jag att läsare börjar fundera på varför vår värld inte ser ut så här - och vad vi kan göra åt saken", säger Ahlund i ett pressmeddelande.

Saker ingen ser presenterar ett gäng karaktärer vi kommer ganska nära. Det ger ett brett galleri av personligheter och motsatser, vilket gör att det är lätt att hitta delar att känna igen sig i. Det kryssas snyggt mellan de olika personernas tankar och känslor, vilket håller spänningen och bladvändningen vid liv.

Boken utspelar sig under ett år, vilket är tydligt, och därför hinner det hända en hel del. Jag funderade dock på hur det hade blivit om den tajtats ihop, vad gäller tiden. Har längden bara med Sebastians nyårslöfte att göra? Jag känner mig osäker där.

Min första känsla efter att ha läst boken är att de mest har sex. Det finns många genomarbetade sexscener (ovanligt för ungdomsböcker) (de flesta karaktärer verkar dessutom vara "experter", trots att de är så unga). Men det känns som att de som har sex inte pratar så mycket med varandra. Typ lär känna, delar tankar och vardagsberättelser, vilket ställer till problem. Kanske läste jag boken för snabbt och missade bra snack (jo, jag läste flera av dem), men jag tycker det är viktigt att verkligen känna den en ska ha sex med. Jag tror det blir mycket bättre då. Det är ju den mest intima handling en kan vara med om. Inte vill en väl blotta hela sin kropp för vem som helst? Det där gjorde mig tveksam och fundersam.

Annars vill jag säga att jag i princip sträckläste boken. Med korta och välarbetade stycken blir det lätt så. De 200 första sidorna på en dag, sedan gick det lite segare, men de sista 150 sidorna bara rann förbi. Jag sögs in i berättelsen, var bland karaktärerna (men blev dissad en del när det hoppade flera dagar (ibland veckor) framåt) och tyckte om den kärleksfulla stämningen. Jag gillar även att det smygs in boktips. Och då är det inte bara dammiga gamla klassiker, utan nyare jag kan relatera till, till exempel Jag ger dig solen och Harry Potter. Roligt!

Jag gillar även de feministiska inslagen. Till exempel att sexscenerna inte handlar enbart om att killen ska ha det skönt. Som tidig tonåring läste jag några ungdomsböcker som gav mig intrycket att det inte var särskilt skönt med sex för tjejer (väldigt konstigt minne! Minns inte riktigt vad jag läste, men det var den tidens utgivning). I Saker ingen ser tar tjejerna för sig, liksom killarna. Stereotyperna är svaga, ibland inte ens befintliga, vilket känns fräscht och målinriktat.

Ahlund har en tydlig längtan och framåtanda. Det märks att hon älskar det hon gör, och blir en inspirationskälla för många. Personligen gillar jag Du, bara, bättre, men tror att även Saker ingen ser blir topplisteplacerad. Och det förtjänar Ahlund.

Första meningen: Kyrkklockorna dundrar genom natten, himlavalvet är högt, och Sebastian ska just få årets första kyss.
Antal sidor: 413 
Förlag: rabén & sjögren, 2017, tack för recex