Bikupan

av Sarah Crossan

Ana och Connor har haft ett förhållande i flera år. De har gjort flera resor tillsammans men gjort allt för att dölja det för sina respektive makar. En dag händer det ofattbara - Connor dör i en olycka. Ana lämnas kvar med minnena och sorgen hon inte kan dela med någon annan. Hon dras närmre Connors fru Rebecca, den enda som kanske kan förstå henne.

Sarah Crossan debuterade med Vi är en för några år sedan. Boken fångade mig på grund av den fascinerande historien om de sammanvuxna tvillingarna Grace och Tippi, men främst eftersom den är skriven på prosalyrik. Därför hade jag stora förväntningar på Bikupan. Språket och upplägget är lika intressant som i debuten, men storyn tilltalar mig inte alls. Den berättas av Ana som är en ganska osympatisk person. Det är ett intressant upplägg - att känna stor sorg men inte kunna dela den med någon och vad det gör med en. Men jag har svårt att känna med Ana och hennes otrohet och oärlighet. Samtidigt är hennes närmanden mot Connors fru intressanta och slutet är bra. Tyvärr räcker inte det för att ge mig den läsupplevelse jag förväntade mig. Kanske blev det här den där svåra andra boken som sägs vara svår att skriva? Hur som helst läser jag gärna mer av Crossan framöver, kanske en omläsning av Vi är en till att börja med?

Första meningen: Enda vägen
ut
nu
är att hålla mig sysselsatt,
därför har jag lånat
Anna Karenina
av mamma och tänker inte
släppa fram gråten
förrän jag har läst den.

Två gånger.

Antal sidor: 272
Förlag: [etta], 2020
Originaltitel: Here is the Beehive, 2020
Översättare: Marianne Tufvesson