Tiden är inte än

av Elin Boardy

Digerdöden härjar i Europa under mitten av 1300-talet, strax efter att pesten gjort sin framfart genom byarna. En ung kvinna lämnar Sverige, kanske som en flykt, kanske utan mål. Hon tar sig genom olika länder, genom städer med gycklare, horor, änkor, barn och sjukdomsmärkta människor. Allt präglat av en tid som förändrat allt.

Jag hittade den här boken i en lista med romaner om pandemier. Varför ville jag läsa det när världen är mitt uppe i en? Jag vet inte riktigt, men å andra sidan drog jag knappt en enda parallell mellan den pestsmittade världen och det coronaläge vi befinner oss i. Eller okej, jag funderade en del kring hur viktigt det är med någon form av säker källa som kan guida oss genom en världskatastrof, hur ett laglöst land kan göra mer skada än nytta i jakten på befrielse från sjukdomens hårda grepp.

Jag hade svårt att bli berörd av boken. Den unga kvinnan har ett flyktigt beteende och läsaren möter många karaktärer längs med vägen. Ingen av dem får mer än några sidors uppmärksamhet. Det blir inte rörigt men det engagerade mig inte heller. Den unga kvinnan delar inte med sig så mycket av sig själv som jag hade önskat. Jag skulle vilja gilla  boken mer men om ett tag tror jag tyvärr inte jag kommer minnas mer än att den handlar om en ung kvinna, pesten och en vandring genom några länder i Europa.

Första meningen: Det första är att ge sig av.

Antal sidor: 274

Förlag: Wahlström och Widstrand, 2017

Den glömda trädgården

av Kate Morton

1931 hittas en liten flicka kvarlämnad på kajen efter att ett engelskt fartyg anlänt Australien. Hon säger att Sagoberätterskan tar hand om henne, men hon är spårlöst försvunnen.

1975 söker Nell sanningen om sin familj i England. Hon träffar snart på Blackhursrt Manor, en herrgård full av gåtfulla historier.

2005 hittar Nells barnbarn Cassandra en sagobok och inser att hon ärvt et stuga i Cornwall. Vad är det för hemligheter som döljer sig där?

Med många lösa trådar, karaktärer och historier är Den glömda trädgården skickligt berättad och läsaren bjuds på en fascinerande story. Det finns stort fokus vid kvinnliga karaktärer och genom årtiondena kan vi även följa utvecklingen av synen på kvinnor, barn och män. Dessutom gillar jag att läsa om människor som fascineras av läsning och engagerande berättande i text och bild.

Ganska långt in i boken var det svårt att hålla koll på alla olika tidsåldrar, personer och släktskap. Nästan så komplicerat att jag gav upp. Det krävde egentligen en hel del minne genom hela boken för att hålla koll på allt men efter ett tag blev det mer ett spänningsmoment än något jobbigt. Jag blev inte helt övertygad men långa passager uppskattade jag skildringen av karaktärerna, deras känslor och val som inte alltid grundade sig på det de kände var bäst. Här finns plats för ett brett spann av känslor såsom frustration, glädje, sorg, ifrågasättande och framför allt sökande. Jag tänker att Den glömda trädgården passar bra för semesterläsning eller andra längre lässtunder och kan rekommendera boken.

Första meningen: Det var mörkt när den lilla flickan satt hopkrupen bakom tunnorna, men hon gjorde som hon blivit tillsagd.
Antal sidor: 416
Förlag: Månpocket, 2011
Originaltitel: The Forgotten Garden, 2008
Översättare: Louise Thulin

Brev från min barndom

av Emma Reyes

Den colombianska konstnären Emma Reyes (1919-2003) brevväxlade under flera år med historikern och kritikern Germán Arciniegas. Reyes sägs ha varit en "underbar berätterska" och det var flera som sa till henne att hon borde skriva ned sina berättelser. I Brev från min barndom får vi läsa 23 av de brev hon skickade till Arciniegas och det hon berättar den här gången är om sin barndom. Från slum till finare hus och sedan ett kloster. Från en instabil modersfigur till en vänlig barnflicka och den stränga uppfostran i ett kloster.

Reyes är sannerligen en bra berätterska. Hon tar läsaren med till sitt Colombia och till de alla de platser hon levde och bodde på under några av de första åren i sitt liv. Det är en spännande och fin men även orättvis och frustrerande skildring som både ger inblick i det colombianska samhället och en hård uppfostran. Språket är lättillgängligt och förs fram av en vuxen men med tydliga minnen från barndomen. Den kan läsas av såväl tonåringar som vuxna. Detaljrikedomen är fascinerande men tar inte över. Det är fortfarande lätt att hänga med, även om Reyes liv innehåller ett stort persongalleri. Brev från min barndom är intressant och spännande även om jag inte var helt fast hela tiden. Om du vill läsa något från Colombia eller om en barndom som skiljer sig från de flesta i 2000-talets Sverige kan jag dock rekommendera den.

Första meningen: Min käre Germán. 
Antal sidor: 222
Förlag: Norstedts, 2019
Originaltitel: Memoria por correspondencia, 2012
Översättare: Manni Kössler

Min tur nu

av Angie Thomas

Bri älskar att rappa och det är genom det hon kan utmana fördomar och ge en bild av hur det egentligen är i området där hon bor. Rasismen, orättvisorna, fördomarna. Men de som lyssnar på henne hör något helt annat och låten som var så briljant får en helt annan betydelse. Bri framställs som en arg, beväpnad, svart tjej från ghettot, någon hennes pappas manager gärna vill att hon ska spela. Men vad vill Bri själv? Hur långt är hon beredd att gå för att rädda familjen?

Så fort jag såg författarens namn visste jag att det här var en läsvärd bok. Efter debuten The Hate U Give ville jag läsa mer av Angie Thomas och hon gjorde mig inte besviken! Språket är vasst och genomtänkt. Det skruvas till lite extra eftersom det här är en "hommage till hip hop", en kärleksförklaring till ordet och vad det kan göra och betyda för olika människor. Jag gillar det! Dessutom fick Thomas mig att känna något jag inte känt förut - lust att rappa. Eller i alla fall gå in i en text och vässa orden tills de säger precis det jag vill.

Persongalleriet är en annan styrka med Thomas bok. Mamma Jay och brorsan Trey, moster Pooh och de som tillsammans med Bri bildar "den oheliga treenigheten": Malik och Sonny. Det finns fler personer som är intressanta och jag njuter av att lära känna dem. De är komplexa med intressanta karaktärsdrag blandat med fel och brister. Trovärdigt och intressant.

Min tur nu utspelar sig strax efter The Hate U Give. Vi är tillbaka i samma kvarter, de två gängen är närvarande och Bri funderar kring en del av det som hände i första boken, men huvudpersonen Starr nämns aldrig vid namn och böckerna är helt fristående. Det känns som en helt tillräcklig, men samtidigt intressant, koppling mellan böckerna. Det intressanta ligger i samhället och verkligheten som ligger så långt i från mitt. Bri möter en totalt ogrundad rasism (okej, det är väl all rasism) som är så frustrerande att jag ville kasta boken ifrån mig ibland. Orättvisan, ensamheten, skräcken, frustrationen. Det är nyttigt att läsa, att ta del av berättelser från människor som inte lever i ett skyddande, vitt skal som jag. En av Thomas styrkor är att hon delar detta på ett trovärdigt sätt vilket öppnar ögonen för samhällsproblem som finns även i Sverige.

Något jag fascinerades över är att författaren vågar göra det riktigt svårt för sina karaktärer. Det hände att jag tänkte "sådär taskig kan hon inte vara mot karaktärerna, nu kan det inte bli värre", men det kunde det. I efterhand är jag tacksam för att Thomas vred det ett varv extra, visade ännu djupare på karaktärers totala fokus på en del av problemet med konsekvenstänket långt ned i ryggsäcken.

Om ni inte läst The Hate U Give (som finns på svenska under samma namn) rekommenderar jag er att läsa den först. Angie Thomas har skrivit två riktigt bra böcker som verkligen bundit mig till sig, gjort mig till en av karaktärerna och vägrat släppa mig när jag pausat boken. Jag har levt i Min tur nu och känner mig lite tom (på ett ensamt sätt) efteråt. Thomas är riktigt skicklig och med en sådan här bra andrabok hoppas jag hon skriver mer!

Första meningen: Jag kanske måste krossa nån ikväll.
Antal sidor: 433
Förlag: Natur & kultur, 2019
Originaltitel: On the Come Up, 2019
Översättare: Nicklas Darke

Friläge

av Yrsa Keysendal

Anna och Linda växer upp på varsin sida om en vägg på en gård. De delar livet och allt om varandra tills något plötsligt går sönder. Många år senare är mycket osagt och Yrsa kör omkring i landet utan mål.

Det här är en berättelse i tre delar: barndomen, Lindas liv några år senare och Annas vindlande bilfärder. Språket är poetiskt och texten i de korta kapitlen kommer i en enda andning. Det kan vara lite svårt att komma in i texten som inte särskiljer på repliker och berättande och som helt har glömt frågetecken, men efter ett tag uppskattar jag det och slukas lätt av texten. Det finns mycket som inte sägs och en hel del läsaren får klura på själv. Även om jag inte brukar uppskatta denna berättarstil - och inte ger Friläge toppbetyg - så finns det något som tar tag i mig och fick mig att längta tillbaka till läsningen när jag la ifrån mig boken. En bra debut från Keysendal. Det ska bli spännande att se hur författarskapet utvecklas.

Första meningen: Motorljudet är en vaggvisa.
Antal sidor: 223 
Förlag: Brombergs, 2019

En nästan perfekt dag

av Mareike Krügel

Katharina lever mitt i ett vardagskaos med sjuttonårige Alex och elvaåriga Helli som ställer till det för sig så ofta att Katharina gett upp hoppet om att kunna ta upp sina studier igen. Hennes man Costas veckopendlar till Berlin och meddelar att han måste vara med på en firmafest den här fredagen. Fast de bråkar ju ändå alltid när han är hemma. Katharina bär på en hemlighet och snart kanske allt är över, men vem ska då ta hand om allt kaos?

Det var delade åsikter när vi diskuterade den här boken på bokträffen i Jönköping i slutet av augusti. Jag tillhörde dem som inte förstår tjusningen med denna bok. Den tilltalar mig inte och jag har svårt att ta till mig Katharina. Jag blir nervös på hennes obeslutsamhet, på att hon säger ja (eller inte säger nej) trots att hon verkligen inte orkar ta på sig en sak till. Till viss del kan problematiken kring hur vardagspusslet ska läggas ge igenkänning, men jag tycker boken är för rörig. Jag tilltalas inte av att allt sker i ett svep under en dag och utan kapitelindelning.

De som tyckte om boken i bokcirkeln kunde känna igen sig i att det kan bli "tio världskrig innan frukost" en vanlig dag och tyckte det var fint beskrivet. Kanske passar boken bättre för föräldrar, eller så har de nog av sitt eget kaos och vill inte läsa om ännu mer, som en annan bokcirkeldeltagare sa.


Första meningen: Jag vill inte dö, och jag vill inte gå in genom den här dörren heller.
Antal sidor: 267
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2019
Originaltitel: Sieh mich, 2017
Översättare: Sofia Lindelöf

Oslagbara Izzy

av Terri Libenson

Izzy älskar att stå på scen och satsar allt inför skolans talangshow. Det där med att plugga hamnar liksom vid sidan av. Brianna håller sig gärna så långt bort från scenen som möjligt. Hon kallas Hjärnan och vet precis hur hon ska ta sig an alla skoluppgifter. Izzy och Brianna ska uppträda med varsitt nummer på talangshowen och det visar sig få oanade konsekvenser.

Det här är en fristående uppföljare till Osynliga Emmie som jag läste och gillade förra sommaren. Emmie finns med på ett hörn även i den här boken och likaså en twist som gör boken ännu bättre. I Oslagbara Izzy möter vi två tjejer som verkar vara varandras motsatser inför ett scenuppträdande. En som längtar till det är dags och en som längtar tills det är över. Vi möter teman som drömmar, att våga gå utanför sin bekvämlighetszon men även vikten av att inse vad en är bra på och stanna kvar i det. Efter att ha läst första boken kanske jag borde ha varit beredd på twisten, men jag hade inte en tanke på det. Jag tror det kan vara lite svårt att lista ut även för målgruppen, så när sista kapitlet är utläst kan det behövas en omläsning för att ta till sig allra mest.

Oslagbara Izzy är liksom första boken lätt att ta till sig även för den som inte vill ha så mycket text (men ändå har ett bra ordförråd). Tjejerna turas om att berätta och Briannas kapitel ser ut som seriesidor medan Izzys har mer text men även små illustrationer vi känner igen från serierutor. Det är roligt att läsa och titta på bilderna som kompletterar texten bra.

Boken blir bättre när det är utläst, när twisten blivit känd och jag har fått tänka till. Kan rekommenderas!


Första meningen: Jag gillar inte stämplar eller etiketter. 
Antal sidor: 224 
Förlag: Alfabeta, 2019
Originaltitel: Positively Izzy, 2018
Översättare: Elin Nilsson

Agathe

av Anne Cathrine Bomann

Paris, 1940-tal. En trött psykiater har pensionen inom sikte. Han har exakt koll på hur många samtal han har kvar att lyssna till när hans sekreterare meddelar att han ska få en ny patient. Först blir han förstås irriterad, men det visar sig att Agathe är en alldeles särskild person och kanske är det så att psykiatern kan få ut något av samtalen med henne.

Efter att ha gett intryck av att vara en erfaren psykiater märks det snart att huvudpersonen är rätt trött på sitt yrke och verkar sjangsera allt mer. Och alla dessa klagande människor? Lär sig människor aldrig att må bra? I takt med att dagarna till pensionen minskar verkar hans mående försämras och det finns snart bara en ljusglimt kvar - Agathe - bland alla måsten.

Det här är en kort roman och liksom de flesta andra jag läst slutar den innan alla frågor retts ut. Det är snarare så att de sista kapitlen bygger upp för en ny vändning i berättelsen. Boken hade passat bra i en längre form med fler patientsamtal och fler funderingar kring livet. Samtidigt finns det en del intressant i det psykiatern och Agathe pratar om och i det att romanen får hållas kort och kärnfull. Jag uppskattade att få del av en historia som inte krävde min uppmärksamhet så länge. Agathe faller mig inte helt i smaken men jag uppskattade den ändå under läsningens gång.

Första meningen: Om jag gick i pension vid 72 skulle jag ha fem månader kvar att arbeta.
Antal sidor: 162
Förlag: [norra], 2019
Originaltitel: Agathe, 2017
Översättare: Anna-Stina Johnsson

Allt jag fått lära mig

av Tara Westover

Första gången Tara går i skolan är hon 17 år. Innan det har hon fått hemundervisning i sin avskärmade, mormonska familj som förbereder sig för tidens slut och gör allt de kan för att inte vara beroende av samhället och det medicinska etablisemanget. En av Taras bröder bryter sig loss från familjens åskådningar och berättar senare för Tara om en värld full av kunskap som kanske inte är så där korrupt och snedvridande som deras far hävdar.

Det här är en otrolig berättelse om en kvinna som går från att knappt ha lämnat gården och inte veta något om förintelsen till att resa mellan länder och doktorera. Det är en kärleksförklaring mellan föräldrar och barn, en hemsk historia om fysiskt och psykiskt våld som på något sätt rättfärdigas, men även om betydelsen av en familj och de intryck den kan ge på medlemmarna.

Det är svårt att beskriva Allt jag fått lära mig - den har så mycket. Ett tilltalande språk, ett smidigt läsflow och så framkallar den känslor från ett brett register. Jag fascineras av överlevnadsidéer och hur människor kan leva utanför samhället. Jag gläds med Taras otroliga framgångar i studierna och frustreras av motgångar hon möter från de som borde stötta henne mest. Det är en ambivalent berättelse med skiftande tillit och magknip över det Tara fått vara med om. Samtidigt är det en av de bästa böckerna jag läst i år och troligtvis en bok jag kommer rekommendera ett bra tag framöver. Trots att jag sett biografin hyllas håller den för förväntningarna. Vilken otrolig resa Tara fått göra - vilket mod hon bär i och med att hon vågar berätta. Läs den!

Första meningen: Jag står på den röda järnvägsvagnen som står övergiven bredvid ladan.
Antal sidor: 396
Förlag: Natur & Kultur, 2019
Originaltitel: Educated, 2018 
Översättare: Peter Staffansson

Hej då, vi ses väl?

av Linda Åkerström. Recensionsexemplar från förlaget.

Nora har precis tagit studenten och är fast på hemtjänsten i tråkiga Bergvik under sommaren. Vad ska hon egentligen göra? Hur ska hon ta sig därifrån? Allra helst vill hon rita, men det kan hon ju inte leva på i det lilla samhället. Tur att hon har Leo - tills han verkar försvinna bort. Håller deras vänskap på att förändras?

Sommaren efter att jag tog studenten arbetade jag inom hemtjänsten, precis som Nora. Jag känner igen mig i pratglada, mysiga brukare och de jag helst inte gick ensam till. Jag tror många kan känna igen sig i att vilja bort från samhället de levt i under hela (eller stora delar av) sin uppväxt. Det gör boken till en träffsäker roman för personer i gymnasiet och de som passerat de åren.

Nora och Leos gemenskap beskrivs på ett så fint sätt att jag gärna hade velat vara där med dem. Jag hade gärna hängt med dem lite mer innan deras relation blir mer komplicerad. Det finns även fina generationsmöten som förgyller historien och visar en del av fördelarna med en mindre ort. Samtidigt finns osäkerheten och självgranskandet som är typiskt för den här åldern - en bra blandning av livet. Någonstans i mitten händer det dock alldeles för mycket på en gång. Det förlorar lite i trovärdighet och Nora verkar inte hinna reflektera över allt, vilket är tråkigt. Å andra sidan verkar att hända på samma gång ibland, men när jag läste blev det en för stor kontrast mot den lugna inledningen som var ganska lång. (Och varför har framsidan har fokus på en rynkig korv med mos?) Hej då, vi ses väl? bjuder in till ett fint läsflow och passar bra bland på rekommendationshyllan på gymnasiet.

Första meningen: Nora står som förhäxad, stirrar på den A4-stora lappen som någon satt upp på Coops anslagstavla. 
Antal sidor: 294
Förlag: Rabén & Sjögren, 2019

Olivia för alltid

av Julia Wickholm

När Olivia var bebis lämnades hon på trappan till ett sjukhus. Hon har ingen aning om vilka hennes föräldrar är men får av en händelse en ledtråd kring hennes föräldrar. Hon packar genast en väska, tar med sig katten och sätter sig på en buss hon hoppas ska föra henne till svaren. Men polisen letar efter henne och hon vet inte vart hon ska ta vägen. Fenix och Pytte fångar upp henne och tar med henne till Solrosgården, en plats för ungdomar som inte riktigt vet var de hör hemma.

Unga människor som söker efter båda sina föräldrar är väl inte jättevanligt i romaner? Olivia för alltid behandlar det och har något mer som gör boken riktigt bra! Först och främst är det en ganska kort bok med korta kapitel. Det var lite hoppigt i början men blev bättre. Wickholms debut har ett bra och trovärdigt språk och många aktuella ämnen. Kollektivet Solrosgården är en intressant och tragiskt plats. Dit kommer unga som på olika sätt är trasiga, vilsna och sökande. Där finns inga vuxna, antingen vet de inte eller så bryr de sig inte, och det finns något både samhällskritiskt och befriande i det. Visst är det sorgligt men samtidigt finns det plats att växa, fundera och finna gemenskap.

Olivias totala avskärmning från verkligheten känns lite orelevant men det som händer istället är mycket intressant att läsa om. Där finns plats för psykisk ohälsa, klimatfrågor, fattigdom, trasiga föräldrar, rättvisa och orättvisa. Jag gillar karaktärerna Fenix och Pytte och samtalen de för som får Olivia att fundera och reflektera. Olivia har det rätt bra hos paret som adopterat henne med den här sommaren gör sig det förflutna påmint och Olivia behöver få veta mer. Jag gillar att Olivias katt får ta plats. Jag gillar att samhällsfunktioner och familjekonstellationer ifrågasätts. Det finns mycket som sticker ut från en en-i-mängden-roman och Wickholm har gjort en riktigt bra debut. Jag hoppas få läsa mer av henne framöver.

Första meningen: Det tar tio minuter att promenera från vår trappa till skolans ytterdörr, och under tiden tänker jag på mina föräldrar som jag aldrig träffat. 
Antal sidor: 212
Förlag: Förlaget M, 2019

Vår älskade

av Kamila Shamsie

Efter att ha tagit hand om sina småsyskon i många år reser Isma till USA för att göra något för sig själv. Kärleken och ansvaret för tvillingarna Aneeka och Parvaiz är dock svårt att släppa. Aneeka står för det hon tycker och är inte rädd för att göra vad hon vill. Plötsligt försvinner Parvaiz och det visar sig att han vill hedra minnet av deras pappa som var jihadist. Isma inser att hon måste göra något. Kanske kan systrarna på varsitt håll påverka Eamonn, inrikesministerns son som kanske vill bryta sig loss från sin far.

Oj, vilket bok! Den är modig och genomtänkt i sitt ämne och upplägg. Boken är indelad i fem delar och varje del har sin egen berättare. När vi lärt känna en karaktär vet vi alltså inte vad hen fortsätter tycka och tänka när romanen fortsätter. Berättartekniken är intressant men jag kan ändå sakna att få återvända till perspektivet från de karaktärer jag lärt känna tidigare. Samtidigt bygger det på spänningen.

Det är lätt att ifrågasätta människor som reser för att strida i krig, men svårare att förstå hur det gick till. Läsaren dras med i de ifrågasättande och kritiska tankarna men även i skicklig manipulation och ett skrämmande maktspel. Händelserna är många gånger utanför vad jag känner till men boken gav mig ändå en riktigt intressant och minnesvärd läsning. Vår älskade är riktigt bra skriven och jag blev förvånad och förundrad över vändningar och händelser flera gånger.

Första meningen: Isma skulle missa planet.
Antal sidor: 286
Förlag: Polaris, 2018
Originaltitel: Home Fire, 2017
Översättare: Ylva Mörk

Björnstad

av Fredrik Backman

Björnstad, en liten ort mitt ute i skogen, är hockey. De som inte spelar har någon gång spelat eller går på alla matcher. Där finns laget med 17-åringar som helt obegripligt står inför en stor semifinal. Där finns en hel stad som verkar hänga upp sina liv på dem. Där finns 15-åringar som aldrig sviker sin vänskap och föräldrar som tittar på. Då sker ett oförglömligt brott och orten lär sig plötsligt att blunda. Eller har de kanske gjort det länge? Vad är framgång värt? Vad är sant på en liten ort där alla känner alla men ingen känner allt?

Om du höll till bland boknördar eller gick förbi en bokhandel för några år sedan kan du knappast ha missat den här boken. Det gjorde inte jag heller, men när jag såg att den handlar om hockey bestämde jag mig för att inte läsa den. Jag tycker fortfarande inte att det är intressant med hockey, men när min bokklubb valde denna till månadens bok fick jag ändå plocka upp den. Och det är jag tacksam för!

De två första sidorna golvade mig. Backman har ett genomtänkt och filosofiskt språk och kryssar snyggt mellan olika personers perspektiv. Även om det ibland tar några rader att förstå vem det handlar om så tycker jag inte det blir rörigt, trots att vi får se berättelsen ur många Björnstadsbors synvinklar. Snart blev boken dock lite seg. Lite för mycket hockey, lite för mycket irrationella, homofobiska, idiotiska repliker. Sedan kom den avgörande händelsen mitt i boken och jag var helt fast. Egentligen skulle jag vilja diskutera det där, men då skulle jag förstöra läsglädjen för er som inte läst än.

Backman har gjort ett fantastisk arbete med den här boken. Så bra att den fick fem av fem stjärnor av mig och det är sällsynt. Backman beskriver den lilla orten med klasskillnader och hierarki på ett djupgående och trovärdigt sätt. Vi möter hockeyfantaster och stackars 17-åringar som bär hela ortens krav och förväntningar på sina axlar. Vad gör det med dem i en ålder där så mycket handlar om att hitta sig själv och hävda sin plats i en grupp? Björnstad bjuder på många spännande karaktärer. Jag fylls av empati, ilska, sorg, frustration (ni vet sådär slänga-väggen-i-boken-läge) och fascination över att Backman lyckas förmedla det här. Och det där med hockeyn, jag tycker fortfarande inte om det (haha, kanske snarare mindre), men boken handlar egentligen inte för mycket om hockey.

Boken handlar lika mycket om 15-17-åringarna som de vuxna och det tycker jag är intressant. Det gör att både unga och vuxna kan läsa den och kanske framförallt diskutera den. Det vore intressant och jag tror det behövs.


Första meningen: Sent en kväll i slutet av mars tog en tonåring ett dubbelpipigt hagelgevär i handen, gick rakt ut i skogen, satte vapnet mot en människas panna och tryckte av.
Antal sidor: 470
Förlag: Piratförlaget, 2016

En prinsessas dagbok 1 : Tiara och Dr. Martens

av Meg Cabot

Mia är en helt vanlig tjej i en helt vanlig skola på Manhattan. Men en dag kommer hennes pappa på besök (vilket inte händer så ofta) och berättar att Mia är hans enda tronarvinge. Hon är alltså prinsessa över det lilla furstendömet Genovia i Europa! Mia vill verkligen inte bli någon prinsessa och hon vill verkligen inte att någon i hennes skola ska få reda på det. Hennes pappa och farmor verkar dock ha helt andra planer och snart befinner hon sig på prinsesslektioner. Vad ska Lily säga? Hur ska hon kunna hålla det hemligt?

Jag läste den här serien när jag var tonåring och tyckte mycket om den. Mia är en vanlig och lite klumpig tjej som inte märks så mycket. Vi får följa hennes knasiga vardag genom dagboksanteckningar vilket är intressant. När stora förväntningar läggs på henne skapas obalans i familjen och i Mia och hon vågar inte ens berätta för sin bästis. Jag läser sällan böcker två gånger så den här är ett undantag. Som vuxen tycker jag att det är för mycket snack om små bröst, instoppade tröjor och en mycket populär kille i skolan. Det blir tjatigt och jag tycker faktiskt att filmatiseringen av boken har ett bättre slut. Det blir lite ihophafsat och tillrättalagt i boken. Jag minns dock att serien är rätt mysig och snabbläst och jag uppskattade den som tonåring.

Första meningen: Ibland verkar det som om jag bara ljuger hela tiden. 
Antal sidor: 250
Förlag: Tiden (Rabén & Sjögren), 2001
Översättare: Ann Margret Forsström

Mizeria

av Melody Farshin

Aicha och Ali är tvillingar och växer upp i Orten. En plats där allt händer men som verkar avskärmad från världen, avskärmad från det där med alla människors lika värde. En plats där unga människor har vänner som blivit skjuta, en plats där kärleken blossar och det gäller att ha rätt kläder på sig. En plats där villkoren är olika beroende på vem du är.

Melody Farshin ungdomsboksdebuterar med en brännande aktuell och viktig bok om att växa upp i Orten. Med ett trovärdigt språk fyllt av karaktärernas känslor och slang förmedlar hon en berättelse på ett enkelt språk för många att ta till sig. Hon skriver om det som bränns och svider, om rasismen och orättvisan. Om att din hudfärg eller din bakgrund kan anses vara tillräckliga bevis för att bli anklagad för de grövsta brott.

I början hade jag svårt att inte haka upp mig på slangorden, men när jag kom in i Farshins tempo gjorde det boken mer trovärdig och den tog sig närmre inpå mig. Mizeria är en mycket bra debut, om än hemsk och frustrerande. Men att de där starka känslorna väcks är bra, för kanske kan det få fler rasistiska tankar att omprövas, fler att förstå segregationens baksidor. Läs den här!

Första meningen: Det värsta med att ha en tvillingsyster är att hon snor dina kläder.
Antal sidor: 134
Förlag: Bonnier Carlsen, 2018

Så lärde jag mig att älska min kropp

av Linda-Marie Nilsson

Beach 2019 närmar sig. Eller satsar du hellre på beach 2020 eller 2050? Oavsett är det dags att börja nu, helst igår. Nej, jag talar inte om platt mage och slimmade lår. Istället stämmer jag upp i Linda-Maries kör om att börja älska sig själv. Det vore bra om du gör det när det är dags att gå till stranden i sommar, men projektet kan ta längre tid än så. Därför bör vi börja nu, helst igår.

Redan som barn förstår Linda-Marie att samhället tycker hon ser fel ut. Att hon är fel för att hon är tjock.

Vid det här laget hade jag redan förstått att jag var större än andra tioåringar och att det inte längre var någonting bra. Det hade andra barn börjat upplysa mig om i skolan. Men jag hade aldrig tänkt att min storlek var någonting som vuxna, som ju själva var så mycket större än jag var, hade lagt märke till. Men nu visste jag. Till och med vuxna tyckte att det var något fel på mig.     sida 22.

Det är så hemskt och avskyvärt att läsa hur Linda-Marie i tidiga år försöker förändra sig själv efter vad både barn och vuxna sagt. Hon berättar om hur andra antar sig ha rätten att kommentera hennes kropp bara för att hon inte är så smal som någon slags norm. Hur hon ser på filmer, ja till och med barnfilmer, att tjocka personer är klumpiga och dumma medan de smala tjejerna alltid får prinsen. Det verkar liksom vara okej att kommentera tjocka människors kroppar, "för så är det väl egentligen inte tänkt att de ska se ut?". Det sorgliga är att inte mycket verkar ha hänt sedan författaren växte upp i början av 1990-talet. Hon berättar frustrerande exempel från hela sin uppväxt och fram till idag. Hon berättar ärligt, naket och med så mycket känsla att jag blir frustrerad, ledsen och peppad. Det bästa av allt är att hon förstått att värdet inget hänger på det antal kilo vågen visar. Genom denna bok och sin kroppsaktivism på sociala medier vill hon få ifrågasätta alla konstiga ärvda tankar om tjocka personer och istället uppmuntra oss alla, tjocka som smala, att älska oss själva.

Trots alla krigs- och eländesrapporteringar vi ser och hör märker vi också en våg av människor som vill förändra världen till något bättre. Linda-Marie är definitivt en av dem och hon har gjort och gör mycket för kvinnors egna bilder av sina kroppar. Vi har så otroligt många olika sorters kroppar, hur kommer det sig att några retuscherade modellers kroppar fått bli normen? Det är dags att vända fokus från de där modereportagen och hetsande kontona på sociala medier och acceptera att vi är olika och att det är bra!

Första meningen: Jag vet hur folk behandlar dig och jag vet hur du behandlar dig själv.
Antal sidor: 150
Förlag:  Norstedts, 2018

Ædnan

av Linnea Axelsson

Ett epos på på 760 sidor placerar sig vanligtvis (okej, det finns nog inget "vanligtvis" med det där 760 sidorna) inte på min läslista. När författaren tog hem Augustipriset i den skönlitterära kategorin och när jag fick veta att det står cirka 30-40 sidor på varje sida tänkte jag dock om. Lånade hem den. Läste den. Förundrades. Funderade.

Ædnan börjar hos en mamma och hennes son i en kåta en bit från en renhjord, tar sig många årtionden framåt när villkoren för samer helt förändrats, och rör sig däremellan. Det är en 100-årig historielektion fylld av hopp och förtvivlan, förtryck och kamp för mänskliga rättigheter.

Samer är en av Sveriges nationella minoriteter och vårt land har lovat skydda minoriteten enligt Europarådets bestämmelser. Trots det vittnar Ædnan om förtryck och diskriminering nu, men kanske framför allt i historien. Jag vet egentligen inte så mycket om konflikten, men lärde mig en del genom boken. Det är som att Sverige koloniserat landet och tagit mark från renhjordarna och deras skötare. Jag vet egentligen inte så mycket om epos heller, men det fanns ändå något med boken som band mig till sig.

Historieläraren sa

att många som kommit till Sverige
från kontinenten

tog med sig
erfarenheter som
vi inte har här

-

Hur landsgränser
kan flyttas

så en by plötsligt 
hamnar på andra
sida

-

Och man tvingas byta språk
skifta kultur

Eller hur friheten
att röra sig över
ett bergspass
kan tas ifrån en

-

Så att släkten som
under århundraden
levt som ett folk
delas upp

tvingas in i
för dem själva
främmande kategorier

-

Som nomader
bofasta och
ägare                          sida 762-763

Jag fascineras och förundras över berättartekniken. Den dansar över berg och sluttningar, orden vindlar sig fram, känns så självklara. Axelsson förmedlar mycket med få ord. Samtidigt är jag förvirrad av de olika berättarna, relationerna dem emellan och har svårt att hänga med ibland. För det mesta flyter läsningen dock på och jag rycks med. Ædnan är en fin och viktig bok och jag uppskattar att detta epos med rötterna i samernas del av Sverige får uppmärksamhet genom Augustpriset. Annars hade jag nog inte läst och rekommenderat den.


Första meningen:
Rösten
skålar som minnet
kupar
jag dricker ditt hår
och svävar.
(eller egentligen hela boken eftersom det inte finns en enda punkt) 
Antal sidor: 760
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018

Flickvänsmaterial

av Yrsa Walldén

Jag har velat fram och tillbaka om jag ska läsa den här boken eller inte. Den blev rätt hypad när den kom och därför la jag till den på läslistan, men å andra sidan var jag inte så förtjust i Walldéns debut, Allt jag inte sa, så därför åkte den bort från listan. När jag hittade ljudboksversionen av Flickvänsmaterial och såg att den inte var så lång gav jag den ändå en chans.

Och jag gillade den. Eller, om jag läst den själv tror jag inte att jag hade gillat den, men uppläsaren, Sofia Pekkari, gav huvudpersonen Roxy liv och det ryckte med mig. Roxy och Eva har varit vänner så länge att de nästan vuxit ihop. Nu har de precis tagit studenten och Roxy bestämmer att det här är sommaren då hon ska bli kär. Eva nappar genast på idén och skapar ett konto åt Roxy i en dejtingapp. Sommaren och dejtandet kan börja!

Handlingen kan låta ganska klyschig och vanlig, även om det där med dejtingappar inte fått så mycket plats i litteraturen (än). Vissa delar känner vi igen från många andra böcker, men det finns en twist som gör boken läsvärd. Dessutom finns många skickligt humoristiska inslag i Walldéns språk och med Pekkaris berättarröst känns det trovärdigt och nytt. Jag tröttnar dock på huvudpersonens osäkerhet, svaga handlingskraft och att hon gärna följer andras impulser vilket ställer till det för henne. Det kanske finns ett stråk av igenkänning men jag kan inte riktigt relatera till det. Jag tror det var detta som fick mig att tveka inför debuten, men kanske behövs fler osäkra, obekväma huvudpersoner.

Hur som helst, Yrsa Walldén har lyckats skriva en bra andra bok och jag tror att hon har en fin bokframtid framför sig. Jag är lite tveksam, men tror ändå boken kan gå hem hos många i studentåldern.
  
Tid: 4 timmar och 23 minuter 
Förlag: Vox by Opal, 2018

Bränd mark

av Amanda Mattsson
Recensionsexemplar från förlaget.

Strax innan Noomi ska ta studenten får hennes mormor ett brev från Kenya där Noomi och systern Alicia växte upp. Brevet handlar om en försvunnen pojke och det verkar som att Noomis familj har kopplingar till honom. Men hur? Eftersom Noomis föräldrar dog i Kenya strax efter att de skickat döttrarna till Sverige kan hon inte fråga dem. Hon bestämmer sig för att återvända för att leta reda på pojken och ta reda på vad som hänt.

Vi märker ganska snabbt att Noomi är rätt sliten och förvirrad inombords. Hon brottas med föräldrarnas död, skolan och att försöka hålla sams med sin mormor och syster som hon bor tillsammans med. Samtidigt driver en rastlöshet, som till stor del grundar sig på existentiella frågor, henne att utforska och kämpa för rättvisa. Hon kanske inte riktigt är medveten om vad hon gör och vad det får för konsekvenser, men sökandet och förvirringen över livets händelser är lätt att känna igen sig i. Noomi bär på sorg och frustration över de förlorade föräldrarna, men även över att ha lämnat sin tro. Den Gud hon trodde på verkar ha tappat kontrollen.

Boken börjar i Sverige men ganska snart följer vi med Noomi till Kenya. Det finns några kapitel som ägnar sig åt Alicias parallella historia. Det är intressant att läsa om systerrelationen från båda håll eftersom det illustrerar hur olika de är samtidigt som de har mycket gemensamt. Kapitlen från Kenya, som utgör huvudhistorien, bjuder förutom handlingen på bland annat kultur, språk och traditioner. Vi får läsa om gästfrihet och det tragiska livet på gatan och följer Noomis sökande, både efter den försvunne pojken och efter någon slags mening. Det finns flera intressanta karaktärer och några av dem hade jag gärna lärt känna mer. Likaså vissa händelser, jag tycker att en del av de större vändningarna går för snabbt fram.

Jag uppskattar romanens blandning av sökande, vänskap, kärlek, längtan, sorgsenhet och glädje, systerskapen och Kenya. Jag uppskattar också att den andliga tron får ta plats, både utan att skämmas och utan att vilja ta över.

Första meningen: December.
Antal sidor: 336
Förlag: Bornelings, 2018

The Hate U Give

av Angie Thomas

På väg hem från en fest blir Starr och Khalil stoppade av en polis. Någon minut senare ser Starr sin vän bli skjuten, trots att ingen av dem gjort någonting. Det verkar vara hudfärgen som avgjorde polisens agerande, och det är något Starr och hennes familj och vänner får uppleva när en utredning drar igång.

Redan efter att ha läst baksidestexten förstod jag att det här är en mycket viktig bok, och den känslan bekräftades snart. Angie Thomas debuterar med en otroligt skickligt skriven roman om rasismen i USA. Vi kommer nära karaktärerna genom deras trovärdiga slangspråk (men inte för mycket! Sådant där kan jag annars tycka är jobbigt att läsa) och eftersom familj och vänner betyder mycket för Starr, kommer vi ännu närmre intrigen.

Jag gillar att familjen (som sträcker sig utanför de som bor i samma hus) och vännerna har en nära roll i Starrs liv. Det visar att ensam inte är stark och på fördelarna med att inte isolera sig, precis som vi i Sverige verkar göra allt mer. Det finns många intressanta karaktärer. Det blir lite rörigt i början, men sedan visar det tydligare på gemenskapen.

Boken handlar även om att leva två liv. Starr är en av mycket få svarta på den privatskola hon går, och där ser hon sig ha uppgiften att visa att alla svarta inte är på ett särskilt sätt. Hon ändrar sitt språk och sina uttryck. Hemma visar hon en annan sida, kanske lite mer lik den hon verkligen är, men de där identitetsbytena sliter på henne. De där världarna krockar lätt, så hur ska det bli gå med pojkvännen Chris? I den här krocken ser vi även att det finns fördomar åt båda håll.

Det handlar alltså om systematisk rasism, med fördomar som säger att alla svarta har något lurt på gång samtidigt som vita verkar kunna göra vad som helst, bara de kallar det självförsvar. Många delar av boken är mycket frustrerande och avskyvärda, men tyvärr är det här vardag för många. The Hate U Give är en otroligt viktig bok. Eftersom författaren verkligen vet hur en skriver spännande, medryckande och med hela känsloregistret, blir det här förhoppningsvis (troligtvis?) en ny, omtyckt klassiker. Jag ser fram emot mer av Angie Thomas. Det här är en av årets bästa och viktigaste böcker.

Första meningen: Jag borde inte ha följt med på den här festen. 
Antal sidor:  453 
Förlag: Natur & Kultur, 2018
Originaltitel: The Hate U Give, 2017
Översättare: Amanda Svensson