Jordens största kalashatare

av Ellen Greider

Varför tycker vuxna att barn ska ha jättemånga kompisar att leka med hela tiden? Varför tycker vuxna det är konstigt om barn vill leka själva? Freja har två bästisar: Elsa och Anton. Pappa kanske också kan räknas med, för han håller med Freja om att det är skönt att vara själv ibland. Det räcker med bästisar. Freja vill inte vara med på samlingen och alla lekar på fritids. Allt blir värre när hon måste gå på den nya klasskompisen Lomis kalas. Eller?

Jag har skrivit tidigare om hur viktigt jag tycker det är att introverta barn får plats i litteraturen. På så sätt kanske de får lättare att få en plats i samhället. I Jordens största kalashatare pratar Freja mycket om det där. Hon berättar om vad hon gillar att göra med Elsa och Anton och vad hon uppskattar att få göra alldeles själv. Många vuxna i skolan tror hon är ensam men hon är själv och det är en stor skillnad. Hon vill inte alltid ha människor runt omkring sig men ibland är det så svårt för andra att förstå.

Jordens största kalashatare är precis på gränsen till en kapitelbok. Varje uppslag har en kortare text och flera färgrika illustrationer. Det hade förmodligen underlättat för målgruppen med kapitelindelning eftersom boken är ganska lång och för att ge tillfälle för paus och eftertanke (jag läste hela boken i ett svep). Freja har många kloka tankar att dela och jag tror det är bra för både introverta och extroverta barn och vuxna att få ta del av dem.

Första meningen: Det finns barn som har jättemånga kompisar. 
Antal sidor: 80 
Förlag: Alfabeta, 2020

Vuxna människor

av Marie Aubert. Recensionsexemplar från förlaget.

Idas mamma fyller 65-år och familjen ska samlas i sommarstugan för att fira. Dagarna innan pratar Ida med en läkare om att frysa ned ägg i väntan på den rätta eller rätt tillfälle. Hon börjar närma sig sista chansen och laddar upp för att prata om det här med familjen. Men det blir inte som hon tänkt sig. Lillasyster Marthe har nya framtidsplaner och Ida hamnar i skymundan. Som vanligt? Nu är det bara Marthe och hennes lilla familj med sambon och hans dotter som gäller. Finns det plats för en barn- och familjelös 40-åring?


Jag diskuterade den här boken med @johannasbokklubb på instagram i början av mars. Se hela diskussionen här. Det var ett mycket bra val av bok för diskussion och att skriva med andra som läst boken gav mig mycket vad gällde både att analysera och byta tankar.

Marie Aubert tar upp ett brännande aktuellt ämne i sin bok - ofrivillig/frivillig barnlöshet. Ida brottas med tanken på vem är hon om hon inte har barn. Vill hon ha barn för att hon vill det eller är hon präglad av samhället som ofta verkar säga att det är en självklarhet att alla kvinnor vill ha barn? Vem är en kvinna om hon inte har eller inte vill ha barn? Finns det plats för kvinnor som inte vill ha barn eller förväntar sig samhället att hon ska ångra sig? Finns det plats för kvinnor som inte kan få barn eller läggs allt under tabu? Eller kanske tvärtom - tjat tills hon skaffar barn. Men är det inte i allra högsta grad kvinnans beslut att ta? Det är ju trots allt ett liv som skapas, ett mångårigt ansvar och inte en tillfällig hobby. 


Skådeplatsen för Vuxna människor är familjens gemensamma stuga. En plats med många minnen, men minns alla samma eller betyder stugan olika för de olika personerna? På något sätt är det som att Ida, Marthe och hennes familj, mamman och hennes sambo är fast på denna gemensamma plats, även om förutsättningarna ändrats både inför och under firandet av 65-åringen. Det finns mycket underliggande gnäll, missunnsamhet, frustration, omogna och tysta (och tystade) tankar bland karaktärerna.


Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva om boken, trots det ringa sidantalet. Jag tyckte karaktärerna var lite väl omogna när jag läste boken men den blev mycket bättre efter att jag fått ta del av andras tankar och vad de snappat upp. Vuxna människor passar mycket bra för en bokcirkel och om du hamnar i ett sådant sammanhang kan jag rekommendera frågorna Johanna skrivit upp i sitt inlägg. Jag var lite tveksam till att diskutera en bok i ett kommentarsfält på instagram men det fungerade bra och nu ser jag fram emot att göra det igen.

Första meningen: Andras barn, alltid, överallt.
Antal sidor: 110
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Originaltitel: Voksne mennesker, 2019
Översättare: Cilla Naumann

Omläsning: Binas historia

av Maja Lunde

I februari läste jag om Binas historia inför bokcirklande. Jag läste den för 1,5 år sedan och skrev då såhär. Eftersom jag inte haft det bästa läsflowet på sistone var jag inte så sugen på att läsa om den här (när det väl finns läslust vill jag lägga den på något nytt jag inte läst). Känslan stannade kvar ganska långt in i boken. Den kan upplevas segstartad och jag hade svårt att sympatisera med karaktärerna. Dessutom visste jag ju hur det skulle gå så jag var inte så nyfiken på att läsa vidare.

Men. Jag hade ju glömt mycket. När jag blev superförkyld och stannade hemma från jobbet två dagar fick boken extra mycket uppmärksamhet och den sista tredjedelen läste jag ganska snabbt. Det som lyfter boken (även vid en omläsning) är de verkliga inslagen - det som händer George 2007 och Tao 2098 skulle kunna bli vår verklighet. Klimatångesten låg nära ytan och jag fick tänka till ännu en gång. Trots sin sega start höll boken för omläsning och passade bra i bokcirkeln.

Välkommen till Himmelsta

av Hanna Landahl

När den lilla orten Himmelsta ska ta emot tre ensamkommande flyktingbarn väcks starka känslor bland invånarna. De flesta är negativa, som Nicke som vill inte bo granne med huset där barnen ska bo. Anja känner däremot att hon äntligen kan få göra något gott. Vi följer även kommunfullmäktige och de tre barnen Ibra, Hamid och Muhammed när de flyttar in i det lilla samhället.

Hanna Landahl fick idén till den här boken strax innan den stora flyktingströmmen hösten 2015. När jag hörde henne berätta om boken sa hon att det med facit i hand är lite lite med bara tre barn, men det var innan någon visste hur många som skulle söka tryggheten i Sverige.

Välkommen till Himmelsta är en ärlig bok där många känslor och åsikter får plats. Det är frustrerande att läsa de fientliga tankarna hos vissa invånare och samtidigt intressant att författaren vågar skriva om det. Likaså förväntningar på att få hjälpa till och göra gott - fast för vem gör en gott? De ensamkommande barnen eller det egna samvetet? Det finns mycket intressant att diskutera och fundera över. Jag uppskattar att få höra olika personers perspektiv på händelserna (även om jag hade lite svårt att hålla reda på karaktärerna, men det berodde förmodligen på att jag gjorde annat samtidigt som jag lyssnade på boken). Landahl har gjort ett bra jobb och jag rekommenderar gärna boken.

Ljudbok
Tid: 8 timmar.
Förlag: Story Side, 2017 
Uppläsare: Charlotta Jonsson

Ledsen

av Lotta Olsson och Emma AdBåge. Recensionsexemplar från förlaget.

Plötsligt händer det en sak.
Nu är glada munnen rak.

Allt kan vara frid och fröjd men så händer något. Det kanske bara är en person som ser vad som händer men för den personen kan det vara en stor katastrof. I Ledsen hamnar vi på en förskoleavdelning där allt känns rätt bra. Barnen är mätta och glada. Tills något händer. Och när det händer tar gråten över och orden trängs undan. Vad skönt det är att få gråta ut, att någon håller om och bryr sig.

Ur en vuxens perspektiv
Ibland behöver jag få gråta ut. Det som utlöser gråten kanske är ett ganska litet problem eller en liten händelse, men det där problemet eller händelsen klumpar ihop sig med andra och blir till en gråtklump som tar alldeles för stor plats. Jag behöver gråta. Det kan bearbeta. Rena systemet. Hjälpa mig att se på problemet från rätt håll. Hjälpa mig att hitta en lösning eller komma på ett sätt att hantera det som hänt.

Jag tror många kan känna igen sig i det. Jag tror många behöver gråta ibland. Jag tror många håller igen de där tårarna alldeles för mycket och för länge. För vad säger samhället om att gråta? Det är något ett barn på förskolan gör när hen ramlar och slår sig, inte något en vuxen människa gör när livet känns tungt.

Ur barnens perspektiv
Författaren Lotta Olsson och illustratören Emma Adbåge har fånget känslan av att vara ledsen på ett otroligt fint sätt. Det är närgånget och fullt av igenkänning. De uttrycksfulla ansiktena, de enkla rimmande raderna fulla av betydelse och känslor. Jag gillar när känslorna kläs i beskrivande ord, till exempel:

Allt blir suddigt.
Dimmigt luddigt. 

Det är ett mycket snyggt samarbete som jag är övertygad om att många barn kan känna igen sig i. Vad jag inte är lika övertygad om är att alla barn kan känna igen sig i att de har "rätt" att uttrycka sina ledsna känslor. Vissa barn uppfostras (mer eller mindre omedvetet) till att bli tuffa, starka och klara sig själva i bemärkelsen: gråt inte. Men hur ska en kunna bli tuff, stark och självständig om en inte får uttrycka en av de mest mänskliga och vanliga känslorna? Hur ska en lär sig hantera och acceptera alla sina känslor? Hur ska vi få bort machokulturer och ingstängda ångestkänslor om vi kategoriserar vanliga känslor och tilldelar dem olika grupperingar av människor?

... eller är det någon skillnad?
Jag tycker Ledsen är en mycket bra bok om stora känslor. Jag hoppas den kan öppna upp för att göra alla stora, vanliga känslor mer acceptabla (sedan finns det såklart känslor vi behöver lära oss att behärska). Att vara ledsen är mänskligt. Jag skulle även vilja se den här boken riktad direkt till vuxna. Den skulle lätt kunna appliceras på ett kontor eller annan arbetsplats - för händer egentligen inte samma sak där? Bara att ingen vågar visa sig ledsen offentligt? En kollega får uppdraget du drömt om, en kollega lägger på dig ännu en jobbig arbetsuppgift, du känner dig stressad, överarbetad, överkörd, trött eller orkeslös. Vad skönt det vore med fler arbetsplatser där det är okej att gråta och våga säga ifrån när något är fel. För är det egentligen så stor skillnad på att vara ledsen om 4-åring, 34-åring eller 64-åring? 

 

Första meningen: Allt är vanligt.
Antal sidor: 32
Förlag: Rabén & Sjögren, 2020

Mot framtiden - en simpel guide till att krossa patriarkatet

av Clara Henry.

Det finns en hel del böcker med grundläggande kunskap i feminism. Clara Henrys andra bok (Efter Ja jag har mens, hurså?) är en av dem, eller som hon själv säger - en grundkurs i patriarkatkrossning. Jag lyssnade på en författarinläsning och det gör hon mycket bra. Språket är modernt, rappt och genomtänkt. Det som sticker ut från andra feminismgrundkurser jag läst är de lättillgängliga historiska inslagen som ger tyngd åt berättelsen. Visste ni till exempel att rosa har varit en "killfärg" som stod för styrka och mod? Hur gick det till när det blev en färg som symboliserar svaga flickor utan annan vilja än att ta hand om andra människor?

Det finns mycket konstigt och framförallt mycket frustrerande i den här boken. När Henry rabblar orättvisor och märkliga synsätt utan grundtanke kunde jag knappt fortsätta lyssna. Hur kan vi förtrycka hälften av världens befolkning? Och det här med kön är dessutom bara ett perspektiv, om vi sedan lägger till etnicitet, utseende, sexuell läggning och så vidare finns det en stor hierarki med vita, heterosexuella män på toppen. Jag hoppas vi är många som vågar stå upp för jämställdhet lite mer efter att ha läst den här boken. Och mest av allt hoppas jag att de där på den inbillade toppen läser boken och förstår det skeva förtryck många lever i. För även om Sverige räknas som det femte mest jämställda landet i Sverige så är vi - som Henry säger - trots allt bara femte näst sämst. Samhället gör fortfarande skillnad på människor på felaktiga grunder.

Förlag: Forum, 2018

Min tur nu

av Angie Thomas

Bri älskar att rappa och det är genom det hon kan utmana fördomar och ge en bild av hur det egentligen är i området där hon bor. Rasismen, orättvisorna, fördomarna. Men de som lyssnar på henne hör något helt annat och låten som var så briljant får en helt annan betydelse. Bri framställs som en arg, beväpnad, svart tjej från ghettot, någon hennes pappas manager gärna vill att hon ska spela. Men vad vill Bri själv? Hur långt är hon beredd att gå för att rädda familjen?

Så fort jag såg författarens namn visste jag att det här var en läsvärd bok. Efter debuten The Hate U Give ville jag läsa mer av Angie Thomas och hon gjorde mig inte besviken! Språket är vasst och genomtänkt. Det skruvas till lite extra eftersom det här är en "hommage till hip hop", en kärleksförklaring till ordet och vad det kan göra och betyda för olika människor. Jag gillar det! Dessutom fick Thomas mig att känna något jag inte känt förut - lust att rappa. Eller i alla fall gå in i en text och vässa orden tills de säger precis det jag vill.

Persongalleriet är en annan styrka med Thomas bok. Mamma Jay och brorsan Trey, moster Pooh och de som tillsammans med Bri bildar "den oheliga treenigheten": Malik och Sonny. Det finns fler personer som är intressanta och jag njuter av att lära känna dem. De är komplexa med intressanta karaktärsdrag blandat med fel och brister. Trovärdigt och intressant.

Min tur nu utspelar sig strax efter The Hate U Give. Vi är tillbaka i samma kvarter, de två gängen är närvarande och Bri funderar kring en del av det som hände i första boken, men huvudpersonen Starr nämns aldrig vid namn och böckerna är helt fristående. Det känns som en helt tillräcklig, men samtidigt intressant, koppling mellan böckerna. Det intressanta ligger i samhället och verkligheten som ligger så långt i från mitt. Bri möter en totalt ogrundad rasism (okej, det är väl all rasism) som är så frustrerande att jag ville kasta boken ifrån mig ibland. Orättvisan, ensamheten, skräcken, frustrationen. Det är nyttigt att läsa, att ta del av berättelser från människor som inte lever i ett skyddande, vitt skal som jag. En av Thomas styrkor är att hon delar detta på ett trovärdigt sätt vilket öppnar ögonen för samhällsproblem som finns även i Sverige.

Något jag fascinerades över är att författaren vågar göra det riktigt svårt för sina karaktärer. Det hände att jag tänkte "sådär taskig kan hon inte vara mot karaktärerna, nu kan det inte bli värre", men det kunde det. I efterhand är jag tacksam för att Thomas vred det ett varv extra, visade ännu djupare på karaktärers totala fokus på en del av problemet med konsekvenstänket långt ned i ryggsäcken.

Om ni inte läst The Hate U Give (som finns på svenska under samma namn) rekommenderar jag er att läsa den först. Angie Thomas har skrivit två riktigt bra böcker som verkligen bundit mig till sig, gjort mig till en av karaktärerna och vägrat släppa mig när jag pausat boken. Jag har levt i Min tur nu och känner mig lite tom (på ett ensamt sätt) efteråt. Thomas är riktigt skicklig och med en sådan här bra andrabok hoppas jag hon skriver mer!

Första meningen: Jag kanske måste krossa nån ikväll.
Antal sidor: 433
Förlag: Natur & kultur, 2019
Originaltitel: On the Come Up, 2019
Översättare: Nicklas Darke

Den dag du börjar

av Jacqueline Woodson och Rafael López

Sedan Woodson tilldelades ALMA-priset 2018 har jag varit nyfiken på hennes författarskap. Jag har tidigare läst Brun flicka drömmer som är en form av självbiografi men nu var det dags för en bilderbok.

Den dag du börjar inleds med en klumpkänsla i magen. Vi möter olika barn som på ett eller annat sätt känner att de inte passar in, att de inte är som "alla andra". Kläder, hudfärg, språk och kultur kan ibland kännas som hinder för oss. Det gör ont i mig att många barn känner det här utanförskapet och att andra har svårt att ta till sig kulturskillnader. Längre in i boken vänds det som känns hopplöst till något bra - tänk vad vi skulle kunna lära oss av varandra om vi var öppna för varandras berättelser, erfarenheter och olikheter!

Med färgsprakande illustrationer möter vi en berättelse som kan öppna upp för många viktiga och intressanta diskussioner, kanske i en förskolegrupp eller förskoleklass. Att inte vara som alla andra behöver inte vara något tung utan kan vara en stor möjlighet!

Första meningen: Det kommer att finnas stunder när du ser dig omkring och märker att ingen annan i rummet är som du.
Antal sidor: 32 
Förlag: Natur & Kultur, 2019
Originaltitel: The Day You Begin, 2018 
Översättare: Karin Berg

Julian är en sjöjungfru

text och illustrationer av Jessica Love. Recensionsexemplar från förlaget.

En dag när Julian och hans mormor åker buss ser han några sjöjungfrur. Julian skulle vilja se ut som dem - långt fint hår, fina klänningar och det där speciella kroppsspråket. Det vore underbart!

Den här boken gör mig glad och varm i hjärtat redan från första uppslaget! Vi möter en fascination som leder till kreativitet och uppfinningsrikedom när Julian förverkligar sin dröm om att bli en sjöjungfru. Därefter möter vi osäkerhet och en skam över att något kanske är fel, men också glädjen i att få vara den en är.

Illustrationerna är fantastiska, de svävar ut, bjuder på mångfald och inspiration. Jag tror att olika läsare kan läsa boken på olika sätt. Det kan handla om en kille som vill göra "tjejgrejer", men det var inte där jag upplevde att problematiseringen låg. Det skulle lika gärna kunna handla om att Julian fick ett intresse hans mormor inte gillade, oavsett hans kön och traditionella intresse baserade på kön. Jag upplevde mer att det handlar om en osäkerhet i att vara och leva ut den en är, en person som kanske skiljer sig mot vad en tidigare "vist upp" - och den osäkerheten har vi väl alla känt?

Författaren skriver att hon önskar att både de som känner igen sig i Julian och de som inte gör det alls ska tilltalas av boken. Det är så empati skapas och det är så vi får ett samhälle som accepterar olikheter och finner glädjen i det. Julian är en sjöjungfru är en bilderbok precis som alla andra, men ändå inte - den har en värme, kärlek och utstrålning som stannar kvar länge.

 
Första meningen: Det här är Julian.
Antal sidor: 32
Förlag: Rabén & Sjögren, 2019
Originaltitel: Julian is a mermaid, 2018
Översättare: Moa Brunnberg

Jag kan inte sluta gråta

av Anne Liljeroth

Efter några mycket intensiva år som högpresterande ja-sägare på sitt jobb tar det stopp för Josefin. Hon kan inte sluta gråta och allt rasar samman. Från att ha varit den starka som har koll på allt faller hon ned i utmattning. Vem står bredvid henne nu? Kommer hon någonsin bli hel? Sökandet och ovissheten slår henne hårt, att konfrontera är svårt och obehagligt.

Jag plockade åt mig den här boken från ett bokbyte efter att ha sett den cirkulera på instagram och bloggar. Egentligen hade jag bestämt mig för att inte läsa den, men det låga sidantalet fick mig ändå att ge den en chans. Jag ville egentligen inte läsa en bok om en utmattad kvinna, det känns som att jag möter tillräckligt mycket sådant ändå. Mycket riktigt gav berättelsen mig ont i magen och obehagskänslor. Inte för att det är dåligt utan för att författaren vet precis vad hon skriver om, hon kan känsloregistret, och det talar till mig och många andra (kvinnor) i dagens uppstressade och snedvridna samhälle.

Josefin står för berättelsen i jag-form vilket är intressant eftersom det utestänger andras synvinklar på problemet. Det passar bra med instängdheten Josefin upplever och precis som henne märker inte läsaren riktigt vad som händer. Jag tänker främst på hennes mans synvinkel. Det hade å andra sidan varit intressant att se översittarchefernas åsikter, de måste väl ändå förstå att den ökade arbetsbelastningen och personalens trötthet har ett sammanhang? Eller så handlar allt om pengar. Som vanligt. Vi möter människor som undviker Josefin, som inte vet hur de ska behandla henne, men också dem som försöker bry sig trots Josefins motstridiga känslor. Jag kan inte sluta gråta är en roman om hur familjen, äktenskapet och vänskapsrelationerna kan påverkas av en utmattning. Om att alla blir påverkade. Samtidigt är det en inre kamp kring hopplösheten som kan drabba när allt känns mörkt. En ganska tung bok, men samtidigt finns det mycket tröst och potential för värdefull igenkänning.

För vem passar då den här boken? För mig som varit på gränsen till utmattad blev det mest jobbigt. Boken passar nog bättre för den som får höra att hen arbetar för mycket, för den som tycker att omgivningen överdriver när de säger att hen ska akta sig för utmattning. Eller för den som börjat inse att allt kanske inte står rätt till och funderar på att söka hjälp. För den som lever nära någon utmattad eller för de chefer som pressar sina anställda som om de inte hade några andra intressen än arbetet.

Första meningen: Från min plats i den blårandiga fåtöljen tittar jag ut genom fönstret, ut över det som skulle kunna vara en trädgård.
Antal sidor: 185
Förlag: Louise Bäckelin förlag, 2019

När herr Normsson träffade Hen och Räven Ralf borstar tänderna

När Herr Normsson träffade Hen av Diana Hancock och Anna Windseth.

Det ska bli kalas i Normköping! Det är herr Normsson som bjuder in och han har stenkoll på hur allt ska vara. Till hans kontrollbehovs förtret dyker Hen upp och ifrågasätter Normsson - något ingen annan verkat göra. Hur ska det sluta?

När normer personifieras blir det helt plötsligt lättare att förstå begreppet och innebörden. Här finns karaktärer som fastnat i stränga normbundna regler och som knappt vet att de kan ifrågasätta sin vardag och hur de blir behandlade. Det är intressant och jag tror bokens teman kan gå hem hos barn. Det är spännande att se hur Hen helt naturligt - och utan egentligen förstå vad hen gör - vänder upp och ned på hela tillvaron. Det blir stundvis lite tråkigt övertydligt och tjatigt i det här "tjejer kan visst bygga lådbil och pojkar kan visst leka med dockor!", men eftersom det fortfarande finns normer som säger att "så är det" kanske övertydligheten behövs. Jag reagerade också på att Hen alltid kallas vid sitt pronomen (som om det var hens namn) och det kändes som att hen fastnade i det (vilket är samma grej som att flickor eller pojkar kan fastna i hon/han) men eftersom karaktärerna - förutom herr Normsson - inte har några namn får det ändå vara okej. När Herr Normsson träffade Hen är en intressant och spännande bok som jag tror kan väcka många funderingar och förhoppningsvis även ge insikt om normer vi vet eller inte vet att lever ut.

Första meningen: Det var en gång en stad som låg långt, långt bortom de mossiga bergen.
Antal sidor: 36
Förlag: Idus förlag

Räven Ralf borstar tänderna av Amanda Thorn och Tinna Ahlander.

Ralf är världsbästa på att borsta tänderna. Han vet dessutom hur han ska lära lillebror hur han ska göra. En dag försvinner Ralfs tandborste och med vetskapen om att han inte kommer kunna borsta tänderna efteråt vill han inte ens äta...

Det här är en pedagogisk bok om att borsta tänderna. Den där pedagogiken känns ibland påtvingad och övertydlig. Med tanke på förlagets tidigare utgivning (exempelvis Kaninen som så gärna ville somna och Jag dog och fick liv igen) av böcker som vill påverka kanske det dock är meningen. Boken skulle kunna fungera bra på de som är ovilliga att borsta tänderna och det vore kul att testa Ralfs giraffknep. De grafiska illustrationerna är enkla och söta. Med frågor till läsaren blir det i alla fall en inkluderande bok och det vore kul att se hur barn tar emot den.

Antal sidor: 32 
Förlag: Ehrlin publishing

Aldrig våld!

av Astrid Lindgren med illustrationer av Stina Wirsén.

1978 tog Astrid Lindgren emot den tyska bokhandelns fredspris. I den här boken finns hennes tacktal om längtan efter fred, vilka konstiga argument det finns för krig och som vanligt värnar hon om barnens perspektiv.

Trots att det är över 40 år sedan Lindgren höll talet är det fortfarande mycket aktuellt. Hon delar många välformulerade tankar - vad är det som frammanar krig? Ska det egentligen vara så svårt att få fred? Är vi inte betydligt fler som vill ha fred än krig? Aldrig våld! är ett brinnande tal fylld av klokheter från en kärleksfull och brinnande människa som fortsätter att inspirera långt efter att hon nått sitt Nangijala.

Jag minns vilken chock det var för mig när jag som mycket ung plötsligt insåg att de där som styrde ländernas och världens öden, de var inga gudar med överlägsen utrustning och gudomlig klarsyn. De var människor med samma mänskliga svagheter som jag. Men de hade makt och de kunde i varje ögonblick fatta de mest ödesdigra beslut allt efter de impulser som styrde dem. Om det ville sig illa kunde det bli krig på grund av en enda människas maktbegär eller hämndlystnad eller fåfänga eller vinningslystnad eller det som tycktes vara det vanligaste: övertro på våld som det effektivaste hjälpmedlet i alla situationer. Och på samma sätt kunde en enda god, besinningsfull människa ibland avvärja katastrofer just genom att vara god och besinningsfull och genom att ta avstånd från våld.                                                                                     (fritt nedskrivet efter ljudboksversionen)

Vi vill alla ha fred. Finns det då ingen möjlighet att vi kan förändra oss, innan det är för sent? Att vi kan lära oss ta avstånd från våld? Försöka bli en ny sorts människor, helt enkelt. Men hur skulle det gå till, och var skall vi i så fall börja? Jag tror att vi måste börja från grunden. Med barnen.

Antal sidor: 43
Tid: 15 miniter
Förlag: Astrid Lindgren text, 2018

Ska vi va?

av Pija Lindenbaum

Ni som följer den här bloggen vet att jag gillar Pija Lindenbaum. Hon har en så träffsäker förmåga att fånga målgruppen i både text och bild. På ett trovärdigt sätt skildrar hon livet ur våra minstas perspektiv och det gör hon med stor kärlek och omsorg.

I den här boken möter vi Flisan som klipper med sin sax. Hon har det bra ända tills Berit kommer och knackar på och vill leka. Flisan vill inte det men det går liksom inte att säga det till Berit. Hon är lite konstig och vill göra saker som Flisan inte alls vill göra. Vad ska hon göra nu?

Vi möter en introvert person som trivs bra med sina egna projekt. Gärna inomhus. Sedan möter vi den extroverta Berit som gärna hittar på mer äventyrliga saker, gärna utomhus. Vi läser och tittar på både en inre och yttre krock. Jag tror och hoppas att introverta barn kan känna igen sig i det här. I samhället uppmuntras vi oftast att vara extroverta och att hitta på sak efter händelse. Barn som behöver mycket egentid kan lätt hamna i kläm och ha svårt att hitta lugnet. Ska vi va? visar längtan efter egentid, särskilt när en har ett projekt på gång, men även styrkan i att vara tillsammans. När det känns okej för båda. Det här är ännu en träffsäker bilderbok med härligt målgruppsanpassat språk från Lindenbaum.


Första meningen: Kolla nu kommer Berit. 
Antal sidor: 32
Förlag: Rabén & Sjögren, 2013

Innan ni tog oss

av Lisa Wingate

På Mississippifloden 1939 hittar vi Rill som bor på en båt tillsammans med sina föräldrar och fyra yngre syskon. En natt tvingas föräldrarna ta sig från båten och plötsligt dyker främlingar upp och tar med sig barnen därifrån. De tas till ett barnhem i tron att föräldrarna snart kommer för att hämta dem. Men de kommer aldrig och barnen inser snart att livet tagit en ny otäck vändning.

70 år senare börjar Avery Stafford undersöka sin familjehistoria. Hon läser om adoptionsverksamhet mellan 1920 och 1950 och stöter på namnet Geiorgia Tann.

Jag läste den här boken i höstas och vet inte riktigt varför jag inte skrev om den då. Jag uppskattade nämligen läsningen mycket! Baserad på sanna historier om Georiga Tanns "adoptionsverksamhet" möter vi barn som kidnappades från fattiga familjer och såldes till rika över hela USA. Rills hopp hålls länge vid liv, det måste vara så för att småsyskonen ska fortsätta kämpa och uppföra sig. Hon vågar knappt inse vad som kanske har hänt och än mindre lita på någon.

Innan ni tog oss är en hjärtskärande, hemsk och frustrerande berättelse om hjärtlösa kidnappningar, familjetragedier och den själviskhet längtan efter makt kan locka fram. Den berör på djupet. Samtidigt får vi ett nutidsperspektiv där och detaljerna vävs ihop till en riktigt välskriven och spännande historia. Jag hade inte hört talas om Georgia Tann innan jag läste boken men det störde inte läsningen. Om du vill läsa något spännande, skrämmande, välskrivet och frustrerande om människor och en bit av vår historia kan jag rekommendera Innan ni tog oss.

Första meningen: Min berättelse tar sin början en kvav augustikväll på en plats som jag aldrig kommer att få se med egna ögon.
Antal sidor: 444
Förlag: Lavender Lit, 2018
Originaltitel: Before We Were Yours
Översättare: Cecilia Falk

Kvinnor i kamp - 150 års kamp för frihet, jämställdhet, systerskap!

av Marta Breen och Jenny Jordahl

De senaste åren har det publicerats en mängd böcker om viktiga kvinnor som komplement till de mansdominerade historieböckerna. Kvinnor i kamp är en 150-årig historia i serieform som tar upp jämställdhetens och frihetens viktigaste händelser och kämpare.

Boken börjar på en konferens mot slaveri på 1840-talet. Trots att det fanns kvinnor bland slaverimotståndarna så stängdes de ute. Vi fortsätter in till kvinnans plats i hemmet, till upplysningstiden som ville lyssna till folket (men inte kvinnorna) och kampen för rösträtt. En del frågor tog lång tid, andra förändrades lite i taget. När kvinnorna fick rösträtt var det först bara de över 30 år, till skillnad från männen som fick rösta när de fyllt 21. Detta ständiga, genomtänkta förtryck väcker starka känslor. Berättelserna ger dock många viktiga namn att lägga på minnet, namn på kvinnor som kämpat hårt för sina systrars fri- och jämställdhet.

Vi har tänkarna de Gouges och Wollstonecraft som ville tysta Rosseau när han pratade om att kvinnor är passiva, svaga personer som ska tjäna, ära och bli uppfostrade av sina män. Vi möter Fawcett och Pankhurst kamp för kvinnlig rösträtt, suffragetterna, Táhirih och socialisterna. Sanger som stred för preventivmedel och smugglade med pessarer in i USA (hon och hennes syster hann förse 488 kvinnor med pessar på tio dagar). Vi läser om kampen för rätten till sin egen kropp, Malala, kvinnliga landsledare och homosexualitetens historia för "godkännande".

Jag är ingen van serieläsare men tyckte Kvinnor i kamp var lättillgänglig och enkel att läsa och ta till mig. De olika kapitlen har varsin bakgrundsfärg vilket gör det lätt att pausa boken om så behövs. Jag sträckläste den å andra sidan eftersom den är så intressant och välgjord. Vill du ha en snabblektion eller -repetition i kvinnosakshistoria kan jag verkligen rekommendera den här. Det finns mycket att lära som vi tar för givet och samtidigt kunskap om sådant vi måste fortsätta att kämpa för. Många av kvinnofrågorna som känns naturliga för oss i Sverige har fortfarande en lång väg att gå i andra länder. I Ryssland finns det 400 yrken som är förbjudna för kvinnor, i andra länder blir barn bortgifta och på vissa platser anses kvinnor orena när de har mens. Vi har kommit långt i Sverige, vi har mycket kvar, men med kunskap kan vi hjälpa våra systrar i andra länder.



Första meningen: På 1800-talet levde män och kvinnor hel olika liv.
Antal sidor: 121 
Förlag: Natur & Kultur, 2019
Originaltitel: Kvinner i kamp, 150 års kamp for frihet, likhet och søsterskap, 2018
Översättare: Hanna Hellquist

Nora eller Brinn Oslo brinn

av Johanna Frid

Johanna kan inte sluta titta på Noras instagram. Hon kan inte sluta söka på hennes namn eller namn på personer hon umgås med. Så har det varit ända sedan hon fick reda på att hennes pojkvän Emil skulle träffa Nora, sitt ex. Nu bubblar svartsjukan över den snygga, älskvärda tjejen som säkert var en mycket bättre flickvän till Emil än vad Johanna kan bli. Trots att hon ser att svartsjukan gör henne sjuk och omgivningen uppgiven kan hon inte sluta. Det enda som får henne att tänka på annat är endometriosen som aldrig verkar vilja ge upp.

Nora eller Brinn Oslo brinn har synts på många instagramkonton och bloggar sedan den gavs ut i slutet av förra året. Jag hade inte tänkt läsa den eftersom jag inte är intresserad av att läsa om svartsjuka. Det var det där med endometrios, och att den inte är så lång, som slutligen fick mig att lyssna på den, uppläst av författaren själv.

Min första tanke om att jag inte skulle uppskatta att läsa om svartsjuka var ingen obefogad tanke. Johanna blir ganska osympatisk ju mer hon låter svartsjukan fräta i henne och i förhållandet till Emil. Hon vågar inte tro sin pojkvän eller personer i sin närhet. Jag blir irriterad på henne och hennes själviska beteende. Kan hon inte bara ta ett ordentligt snack med Emil? Romanen vill förmodligen provocera fram de här känslorna och det finns säkert många som kan känna igen sig. Men inte jag. Det blir bara jobbigt.

Det var alltså endometriosen (och hajpen och två tågresor på vardera tre timmar) som fick mig att lyssna på boken. Jag har aldrig läst om det i en bok tidigare och jag lärde mig lite grann, framför allt frustrationen över att ingen verkar veta vad de ska göra för att bota eller lindra smärtan (förmodligen på grund av att det är en kvinnosjukdom). Sjukdomen hade däremot kunnat få ta större plats, det hade förmodligen gjort romanen bättre i mitt tycke. Samtidigt behandlas en annan sjukdom i vårt samhälle, nämligen instagram och vårt beroende av det och vår ständiga, ogrundade tanke att alla perfekta bilder visar kontoägarnas perfekta vardag. Jag känner stressen i Johanna sprida sig som en obehaglig svart dimma och kan känna igen mig i det. Jag kommer förmodligen inte rekommendera vidare boken, men det Frid skriver om endometrios och instagram är intressant och läsvärt.


Antal sidor: 187 sidor eller cirka 5 timmar
Förlag: Ellerströms förlag, 2018

Handbok för ett begagnat hjärta

av Tamsyn Murray

Jonny behöver ett nytt hjärta. Han känner sig som en robot eftersom det är en maskin som ser till att han fortsätter att leva. När Niamhs tvillingbror dör i en hemsk olycka lyckas leta fram nyheten i jakten på sin donator. Han söker upp Niamh på sociala medier men vet inte hur han ska kunna berätta varför han gjorde det. Det blir mer och mer komplicerat ju djupare de lär känna varandra.

Är det bara jag som missat den eller har den här boken fått den stora uppmärksamhet den förtjänar? Den är ju jättebra! Den har till och med liknats vid Förr eller senare exploderar jag och det betyget håller rätt långt. Boken ger en inblick i allvarligt sjuka ungdomars liv och donationer men även syskonrivalitet, sociala spel, sorg och glädje. Vi får följa både Jonny och Niamhs perspektiv och hur deras föräldrar reagerar på vad som händer. Här finns mycket skört både på och utanför sjukhuset men även en stor längtan efter livet och vad det har att erbjuda. Jag lyssnade på boken inläst av Philomene Grandin (ni vet Mira i sommarlovsprogrammet Vintergatan från 2000?) och fick en bra känsla för karaktärerna. Det är intressant att Jonny får hopp av Niamhs sorg och hur de slits mellan rätt och fel vad gäller deras relation. Har Jonny en del av Niamhs bror i sig eftersom Jonny har hans hjärta? Är det rätt att leta upp donatorn eller skadar det mer? Vem ska Jonny vara nu när han kommer ut i verkligheten?

Handbok för ett begagnat hjärta förtjänar mer uppmärksamhet för det här är en riktigt fin och härlig feelgood med mycket sorg, smärta och kärlek. Rekommenderas varmt!

Antal sidor: 281
Förlag: Bokförlaget NoNa, 2017
Originaltitel: Instruction for a Second-hand Heart, 2016
Översättare: Christina Norrman

Vår älskade

av Kamila Shamsie

Efter att ha tagit hand om sina småsyskon i många år reser Isma till USA för att göra något för sig själv. Kärleken och ansvaret för tvillingarna Aneeka och Parvaiz är dock svårt att släppa. Aneeka står för det hon tycker och är inte rädd för att göra vad hon vill. Plötsligt försvinner Parvaiz och det visar sig att han vill hedra minnet av deras pappa som var jihadist. Isma inser att hon måste göra något. Kanske kan systrarna på varsitt håll påverka Eamonn, inrikesministerns son som kanske vill bryta sig loss från sin far.

Oj, vilket bok! Den är modig och genomtänkt i sitt ämne och upplägg. Boken är indelad i fem delar och varje del har sin egen berättare. När vi lärt känna en karaktär vet vi alltså inte vad hen fortsätter tycka och tänka när romanen fortsätter. Berättartekniken är intressant men jag kan ändå sakna att få återvända till perspektivet från de karaktärer jag lärt känna tidigare. Samtidigt bygger det på spänningen.

Det är lätt att ifrågasätta människor som reser för att strida i krig, men svårare att förstå hur det gick till. Läsaren dras med i de ifrågasättande och kritiska tankarna men även i skicklig manipulation och ett skrämmande maktspel. Händelserna är många gånger utanför vad jag känner till men boken gav mig ändå en riktigt intressant och minnesvärd läsning. Vår älskade är riktigt bra skriven och jag blev förvånad och förundrad över vändningar och händelser flera gånger.

Första meningen: Isma skulle missa planet.
Antal sidor: 286
Förlag: Polaris, 2018
Originaltitel: Home Fire, 2017
Översättare: Ylva Mörk

Allt ska brinna

av Sofia Nordin

Agnes och Minna är syskonsjälar som vill förändra världen. Det finns så mycket att göra: rädda jorden, rädda djuren, förinta alla orättvisor och få folk att bli mer genusmedvetna och feministiska. Minna är full av idéer, frustration, ilska, mod och ibland en så djup hopplöshet att Agnes knappt förstår vad som händer och än mindre känner att hon räcker till.

Bokens första kapitel presenterar två unga tjejer med en stark drivkraft att förändra. Radikaliteten känns ovanlig men uppfriskande för en roman. Där finns något obekvämt som smittar från klasskompisarna och rektorn som mest tycker att Agnes och Minna ska lägga av och vara mer normala. Samtidigt är det skönt att de får plats och de speglar typiska karaktärsdrag för den generation som passerar tonåren nu; omsorg om människor, djur, jorden och vår framtid här. Därmed skriver Nordin om något mycket viktigt och aktuellt. När vuxenvärlden sviker och inte vill eller orkar lyssna, när vi säger "vänta" eller "lugna ned er", tror jag steget till hopplöshet många gånger inte är så långt. Den psykiska ohälsan ökar bland unga och en anledning till det är säkert jordens ohälsa och vuxnas ointresse.

Sofia Nordin har skrivit många aktuella och gripande böcker. Hon har Augustprisnominerats för två av dem och skrivit en dystopikvartett. Allt ska brinna är en tung bok som gav mig ont i magen. Det beror på de tunga ämnena men även på att Nordin på ett mycket skickligt sätt tar mig så nära huvudpersonerna att jag känner mig som en av dem med deras förtvivlan, hopplöshet och sorg. Jag kan även känna deras positiva känslor men redan från början vet vi att något jobbigt kommer hända.

Efter de inledande kapitlen med mycket radikalitet lugnas tempot lite och läsaren lär känna fler sidor av tjejerna. Vi fördjupas i andra problem än det de vill demonstrera mot och skolan och vardagen gör sig påmind. Allt ska brinna behandlar många ämnen och det skulle kunna bli rörigt, men för Nordin blir det inget problem, hon klarar av att hålla reda på allt på ett sätt som bygger upp boken riktigt snyggt. Trots att boken är tung behandlar den mycket viktigt och obekvämt som vi absolut måste prata om. Därför vill jag rekommendera boken till klassrumsdiskussioner, lärare, ledare och andra vuxna som träffar högstadie- och gymnasieungdomar. Boken är riktigt bra skriven och mycket viktig men ännu viktigare är diskussionerna kring den. Många kommer behöva någon lyssnande person bredvid sig när de läser den här boken.

Första meningen: Det är höst när jag kommer bärande på elden.
Antal sidor: 239
Förlag: Rabén & Sjögren, 2018

Jojje 5 år

text av Ellen Karlsson och illustrationer av Monika Forsberg

I den första delen i en planerad serie om barnen på förskolan Havet möter vi Jojje. Han är 5 år och håller på att rita en teckning över rymden. Den ska bli hans bästa. I hans bok får vi följa med under en pappavecka. Han pärlar, ramlar, syr ett stygn i pannan och går orimligt långt till en stängd godisbutik.

Jag blev förvånad så fort jag öppnade boken. Det är så mycket text! Ja, för att vara en bilderbok i alla fall. Jag tror att boken hade passat bättre som kapitelbok, vilket det i och för sig är, men orkar målgruppen (3-6 år) titta så länge på samma uppslag?

Det är roligt att få följa med Jojje under en vecka och trots att det kanske inte känns så kan den vanlig vecka innehålla ganska mycket. Karlsson och Forsberg har lyckats fånga många relevanta inblickar i barns liv. Exempelvis det där med förskolepedagogen som lovat något han inte håller eller att "till och med pappa fattar att han måste bära Jojje en bit" när de går den orimligt långa vägen till godisbutiken.

Vi återvänder till det där med att boken hade passat bättre som kapitelbok. Det hade gett mer utrymme åt alla de funderingar Jojje har och allt han är med om. En lite mer omfattande bok hade kunnat skapa mer utrymme för diskussion mellan Jojje, föräldrar, vuxna och de som tittar på eller läser boken. Nu krävs det mer av den läsande vuxna, vilket i och för sig inte behöver vara en nackdel. Det kan dock vara bra att veta att den här boken bör ta lite längre tid att läsa, så att det finns tid att prata om rädslor och känslor.

Första meningen: Den här boken handlar om Jojje.
Antal sidor: 63
Förlag: Natur & kultur, 2018