24 goda gärningar

av Jenny Fagerlund

Det har gått två år sedan Emma förlorade sin man och hon har fortfarande svårt att känna glädje. Hon går mellan sin butik och lägenhet med skulden som en tung filt över sig. Kunde hon ha gjort något mer för att rädda sin man? Systern Magda tycker att Emma ska ta tag i sitt liv och skaffa en hobby. Efter att ha hjälpt en bortirrad man hem bestämmer sig Emma för att göra 24 goda gärningar, en för varje dag fram till jul. Det leder till många olika möten med människor som kanske kan ge henne något tillbaka.

24 goda gärningar är en varm och mysig feelgood som rör sig kring frågor om skuld och förlamande sorg, men främst kring generositet och att finna glädjen i och med andra människor. Karaktärerna är olika och intressanta, jag uppskattar att fokus ligger på vänskapsrelationer och att läsa om Emmas inre resa. Jag läser sällan feelgood men gillade denna mycket, vilket är ett bra betyg. Den har djup och ger mig något att fundera på. Emmas goda gärningar är något att inspireras av. Och just det, boken kan klassas som en julroman eftersom de utspelar sig i december, men jag tycker den går lika bra att läsa under resten av året också. Rekommenderas varmt!

Första meningen: Emma öppnar takfönstret och svänger över ena benet för att komma ut.
Antal sidor: 298
Förlag: Norstedts, 2018

Bikupan

av Sarah Crossan

Ana och Connor har haft ett förhållande i flera år. De har gjort flera resor tillsammans men gjort allt för att dölja det för sina respektive makar. En dag händer det ofattbara - Connor dör i en olycka. Ana lämnas kvar med minnena och sorgen hon inte kan dela med någon annan. Hon dras närmre Connors fru Rebecca, den enda som kanske kan förstå henne.

Sarah Crossan debuterade med Vi är en för några år sedan. Boken fångade mig på grund av den fascinerande historien om de sammanvuxna tvillingarna Grace och Tippi, men främst eftersom den är skriven på prosalyrik. Därför hade jag stora förväntningar på Bikupan. Språket och upplägget är lika intressant som i debuten, men storyn tilltalar mig inte alls. Den berättas av Ana som är en ganska osympatisk person. Det är ett intressant upplägg - att känna stor sorg men inte kunna dela den med någon och vad det gör med en. Men jag har svårt att känna med Ana och hennes otrohet och oärlighet. Samtidigt är hennes närmanden mot Connors fru intressanta och slutet är bra. Tyvärr räcker inte det för att ge mig den läsupplevelse jag förväntade mig. Kanske blev det här den där svåra andra boken som sägs vara svår att skriva? Hur som helst läser jag gärna mer av Crossan framöver, kanske en omläsning av Vi är en till att börja med?

Första meningen: Enda vägen
ut
nu
är att hålla mig sysselsatt,
därför har jag lånat
Anna Karenina
av mamma och tänker inte
släppa fram gråten
förrän jag har läst den.

Två gånger.

Antal sidor: 272
Förlag: [etta], 2020
Originaltitel: Here is the Beehive, 2020
Översättare: Marianne Tufvesson

Evvie Drake börjar om

av Linda Holmes

Den här boken har cirkulerat flitigt på instagram de senaste veckorna tillsammans med en hyllningskör. Det tillsammans med det härligt våriga och romantiska omslaget lockade det mig att plocka upp boken trots att jag lätt får nog av feel good. Den här boken utlovade dock lite mer djup.

Vi möter Evvie vars man dog i en bilolycka för ett år sedan. Alla tror att det är sorgen som gör att hon inte lämnar huset men Evvie bär på en hemlighet som inte ens hennes bästa vän Andy vet något om. Samtidigt möter vi Andys vän Dean som helt förlorat förmågan att spela baseboll och tvingas lämna sin karriär på professionell nivå. Dean behöver komma bort och Andy tipsar om den tomma lägenheten som finns i Evvies hus. Dean och Evvie kommer snabbt överens om att de inte får prata om baseboll eller Evvies man. Men regler är ofta lätta att rucka på och snart står flera hemligheter i vägen.

Jag instämmer i att det är en feel good med lite mer djup vilket kan locka mig ibland. Däremot var det något som saknades för att jag skulle vilja sluka den som många andra verkar ha gjort. Det kan ha berott på basebollsnacket: så ointressant och svårt att hänga med (vilket förmodligen späddes på i och med att jag skummade de partierna). Men det var något mer som satte stopp. Kanske bristen på kommunikation och att jag inte riktigt fick engagemang nog att sätta mig in i varför vissa karaktärer inte pratade utan mest ville missförstå varandra.

Annars finns det mycket fint hos karaktärerna. De känns mjuka och har flera djup och persongalleriet känns lite annorlunda vilket jag uppskattar: ett gäng vänner, deras föräldrar och två barn utgör de vi träffar mest. Jag gillar Evvies hemlighet, den känns nytänkande. Annars är boken rätt förutsägbar och lite seg mot slutet. Ingen fullpott från mig, men de flesta andra som läst verkar gillande.

Första meningen: Gå nu, annars går du aldrig, varnade Evvie sig själv.
Antal sidor: 323
Förlag: Lavender Lit, 2020
Originaltitel: Evvie Drake Starts Over, 2019
Översättare: Cecilia Falk

Svartstilla

av Susanne Skogstad. Översatt av Cilla Naumann.

Vad händer när två människor som älskat varandra hela livet plötsligt skiljs åt? Vad händer med den som finns kvar efter att den andra försvunnit? Med välvägda ord om sorg och saknad debuterar Susanne Skogstad men en kort roman om livets vindlande tankar. Om skillnaden mellan att ge upp och hålla fast och hur det kan se ut ur olika människors perspektiv. Medan barnen vill ha in den sörjande kvinnan på ett äldreboende funderar hon över det som var och det som blivit. Hennes saknade man finns i varje vaket ögonblick men frånvaron av hans närvaro skär i henne. Eller har hon bara tillskrivit honom alla fantastiska egenskaper från honom, sig själv och kanske till och med de likheter hon ser i barnen?

De första kapitlen fick mig att bli tveksam. Svartstilla är en långsam bok där det inte händer så mycket fysiskt. Det händer desto mer inom huvudpersonen men många gånger räcker inte det för att jag ska ha tålamod för den här typen av böcker. Jag tror många kan fastna i det där och ha svårt att komma vidare, för visst är det repetitivt med sorgeprocessen. Jag läste dock vidare och med en överblick över hela boken gillar jag den ändå. Författaren är född 1992 men lyckas ändå förmedla en livsberättelse från en äldre kvinna och känslorna av att ha förlorat en livslång kärlek. Det är fascinerande och hon lyckas balansera väl mellan sorgen och fortsättningen framåt.

Berättaren delar med sig av flera sidor av sig själv. Vi möter den stora kärleken till hennes man men även de fulare sidorna hon gärna gömmer eller glömmer. Ångesten, händelser med barnen som hon ångrar men ändå tycker var rätt, när hon kände sig fel bredvid sin man, funderingar kring jaget och hur livet blev. Jag är inte så överväldigad som jag sett många recensenter vara men jag stannade upp vid flera snygga, vindlande formuleringar och är ändå imponerad över Skogstads debut.

Första meningen: Jag vet inte när jag upptäckte att han kom in i mitt liv. 
Antal sidor: 142
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2019
Originaltitel: Svarstilla

2 böcker om döden och livet

I allahelgonatider minns vi särskilt de som inte längre finns hos oss längre. Det kan väcka många frågor, både hos barn och vuxna. För någon vecka sedan läste jag två böcker om döden och livet som jag tänkte tipsa om idag.

Morfars magiska ö kommer jag minnas mest på grund av Benji Davies fantastiska illustrationer. De är färgglad och har ett mycket fint samspel mellan människor och djur. Storyn handlar om Stig som får följa med sin morfar till en magisk ö full av djungelskog och exotiska djur - en fantastisk plats! När det är dags att åka hem säger morfar att han inte ska följa med hem och nästa dag kan Stig inte hitta dörren som ledde till skeppet de färdades med. Jag funderar över det där med att ordet "döden" aldrig nämns - är det bra eller dåligt? Behovet av tydlighet kan säkert ha olika betydelse för olika barn, så det kanske är pratat kring och efter boken som får avgöra. Morfars magiska ö är i alla fall en väldigt fin berättelse!

Första meningen: Längst bort i Stigs trädgård, genom den blåa porten och förbi det stora trädet, låg morfars hus.
Antal sidor: 30
Förlag: Hippo bokförlag, 2016
Original: Grandad´s Island, 2015

Gammelmormor, Daisy och döden av Anna Ehring och Lotta Geffenblad handlar istället om ett dött djur. Det finns mycket fint i gammelmormors trädgård. Men varför måste den lilla näbbmusen dö? Jag trodde boken skulle handla om gammelmormoderns död men istället finns får vi inte bara perspektivet liv-död utan också ung-gammal. Det är något särskilt med vänskapen mellan generationerna, olika visdom och frågor som kan vara stora för både ung och gammal. Gammelmormor, Daisy och döden bjuder på både livsfrågor, begravning och vänskap - en riktigt fin bok.

Första meningen: Jag är på Västkusten och hälsar på gammelmormor.
Antal sidor: 26
Förlag: Urax, 2016

Om svar anhålles

av Carin och Lennart Hjulström

När 42-åriga Elisabeths mamma dör vet hon inte vad hon ska ta sig till. Vem ska nu se till att hon klarar sig? Det är ju mamman som bestämt och ordnat allt. När Elisabeth börjar rensa ur mammans förråd hittar hon mängder av saker som tillhört hennes pappa - mannen hennes mamma aldrig velat prata om. Hon bestämmer sig för att skriva brev till alla de Bo Axelsson hon kan hitta oavsett var de bor. Någon måste ju vara hennes pappa och veta mer om vad som hände.

Genom Elisabeths dagbok möter vi en mörk förtvivlan och en ostabil person som aldrig släppt taget om - eller blivit släppt av - sin mamma. Genom osäkerheten saknar Elisabeth handlingskraften som behövs för att gå vidare. I takt med att hon får hjälp och brevsvaren börjar droppa in vänds det mörka till ljust hopp och genom korta brev delas förhållandevis omfattande livshistorier från olika Bo Axelsson från flera länder.

Jag tycker korta böcker har en tendens att lämna (för) mycket osagt men Om svar anhålles fungerar utmärkt i det här formatet. Läsaren får lära känna Elisabeth men även flera andra karaktärer och det förstärks i ljudboksversionen då Carin läser Elisabehts dagbok och Lennart läser brevsvaren. En fin berättelse om beroende och sorg, att bli frisläppt och börja på något nytt. Jag gillar att allt inte känns självklart i det läsaren får ta del av, samtidigt som det finns verkligheter att hålla fast vid. En fin, snabbläst pärla jag kan rekommendera.

Ljudbok
Tid: 1 timme och 30 minuter
Förlag: Bonnier Bookery, 2018
Uppläsare: Carin och Lennart Hjulström

Den långa resan

text av Sofia Hedman och illustrationer av Emelie Gårdeler.
Recensionsexemplar från förlaget.

Vandra säger att hen ska ge sig ut på en resa. Vandra och Undra ha varit med om många äventyr tillsammans på många olika platser. Nu ska Vandra göra en sista resa och Undra kan inte följa med. Det är dags att släppa taget och ta farväl.

Jag valde den här boken för att framsidan är så otroligt vacker illustrerad. Om handlingen visste jag nästan ingenting. När jag läste boken hade jag mest fokus på illustrationerna för att de trollband mig med sina fina, mjuka drag, sin fantasi och kärlek. De förmedlar så mycket omsorg och känslorna mellan Vandra och Undra.

Vandra veta något som inte Undra har förstått än. Vandra vet att hens liv snart är slut och att det är dags att säga farväl. Vi möter en blandning av oförståelse och förnekelse i Undra. Det är svårt att släppa taget, att acceptera att självklarheter kommer hamna i obalans och leda till en ny verklighet som kan kännas främmande. Texten är poetisk och anpassar sig väl till illustrationerna - den finner sin plats och kompletterar bra.

Jag funderade kring att ordet "död" aldrig skrivs ut. Läsaren får själv dra den slutsatsen. Ibland kan jag tycka att det är skönt att få de bekräftat, att få säga ordet "död" för att på något sätt göra det mer självklart och som en del i sorgeprocessen. Att det inte nämns i boken kan däremot öppna för funderingar hos läsaren/tittaren. Vad händer egentligen med Vandra? Har läsaren/tittaren varit med om något liknande?

Den långa resan är en otroligt vackert illustrerad bilderbok om livets härliga minnen, om sorgen och det svåra i att acceptera och förstå ett farväl. Riktigt fint gjort!

Första meningen: Ute lyste solen.
Antal sidor: 32
Förlag: Speja förlag, 2019

När du läser det här

Ibland är det spännande att läsa en bok där författaren experimenterat med berättartekniken. Jag tänker till exempel på romaner som är upplagda som poesi eller dikter. Eller böcker där karaktärernas språk skiner igenom (och oftast blir slarvigt vilket jag inte gillar). Att läsa sms, mejl och lappar i böcker blir vanligare, men då vid enstaka tillfällen. Sedan finns det böcker som helt bygger på det. En av dem är När du läser det här av Mary Adkins.

Iris har precis dött av en obotlig sjukdom. Hennes kollega Smith har svårt att förstå och acceptera och fortsätter att skicka mejl till Iris för att ventilera sig. Sedan hittar han Iris blogg med en sista önskan om att han ska få den utgiven. Smith involverar sin praktikant Carl och tar kontakt med Iris syster Jade som inte alls gillar idén. Vems önskan ska Smith lyssna på?

Den här berättelsen är alltså uppbyggd helt av mejl, blogginlägg och sms. Det hade kunnat bli konstigt eftersom en missar miljöbeskrivningar och vad som händer när karaktärerna inte har sina skärmar framför ögonen. I början var det svårt att komma in i berättelsen, men det finns helt klart fördelar. Boken går snabbt att läsa och det är intressant att se en berättelse ur det nya perspektiv som berättartekniken erbjuder. De konversationer som förs är troligtvis mer detaljerade än vad de varit om de skrivits på riktigt, vilket bidrar till en mer sammanhängande historia. Dessutom gör Iris blogginlägg berättelsen mer sammanhängande parallellt med de övriga konversationerna.

Det är tragiskt att läsa om Iris livshistoria som slutade alldeles för tidigt. Samtidigt får vi del av sorgeperspektiv från både kollegan Smith, systern Jade och delvis från systrarnas mamma. Som kontrast till detta pågår det vanliga livet och det tränger sig på i och med mejl från Smiths kunder och den entusiastiska Carl. Det blir en kaotisk tillvaro som förstärker anledningarna till felsteg och sorgfylld likgiltighet. Adkins gestaltar detta på ett fint sätt.

Jag skulle kunna skriva att det var svårt att få ihop berättelsen genom mejlen. Det är lite knepigt, men när jag kom in i boken var det intressant. Jag skulle kunna hålla fast vid det där intressanta. När du läser det här skiljer sig från de flesta andra böcker och varför ska alla vara likadana? Visst, läsaren får leta efter och hitta på mycket som står mellan raderna, men jag uppskattar ändå experimentet. Adkins gör det mycket bra.

Första meningen: Simonyi Brand Management
96 Morton Street, våning 10
New York, NY 10014
Antal sidor: 418
Förlag: Lavender Lit, 2019
Originaltitel: When You Read This, 2019
Översättare: Anna Thuresson

Nattstjärnorna

av Ylva Karlsson och Katarina Strömgård

Efter att Tims pappa dog har Tim och hans mamma flyttat ut på landet. Mamma hugger ved mest hela tiden och inget av det som påminner Tim om pappa finns kvar. Inga skratt, bara gråt. En dag hittar Tim en liten filur och inser att den behöver både mat och värme. Det kan Tim fixa!

Att prata om sorg med barn kan vara svårt. Nattstjärnorna är en bok jag kan rekommendera. Jag följer snabbt med Tim när han finner distraktion som gör sorgearbetet lättare. Illustrationerna är mjuka och väldigt fina. Jag lockas av det sagolika i de olika figurerna. Tim finner en mening när allt annat känns meningslöst. Samtidigt finns sorgen nära till hands och bokskaparparet släpper det inte så snabbt. Jag var rädd att sorgeprocessen skulle bli en quick fix, men boken hinner med ett bakslag som gör den mer trovärdig och tillförlitlig.

 

Nattstjärnorna passar bra för barn i sorg men även de som känner någon i sorg eller som gillar sagor och vill upptäcka både fantasivärldar och riktiga världen.

Första meningen: Det var höst och det regnade.
Antal sidor: 32 
Förlag: Urax, 2017

Ett helt liv

av Robert Seethaler

När Andreas Egger är fyra år kommer han till byn där han kommer stannar stora delar av sitt liv. Han är med och bygger för liftarna som snart intar byn tillsammans med alla turister, han sliter för byn, finner och mister sin kärlek och tas ut i krig.

Det här är en österrikisk livsberättelse jag blev tipsad om i julkalenderbloggstafetten för några år sedan. På drygt 130 sidor berättas om ett lågmält liv som verkar vara ganska ensamt, men även om hur den introverta Egger verkar vara nöjd med det. Samtidigt får vi del av historien, om hur turismen kunde hjälpa en by att få elektricitet samtidigt som arbetet för turisterna orsakade förödande laviner. Vi läser även om andra världskriget och arbetsläger i Ryssland. Ett helt liv blandar kärlek med ensamhet och hopp med förtvivlan i en fint skriven livsberättelse. Boken är inte riktigt min genre och placerar sig därför inte på min topplista, men sammantaget gav den en intressant stunds läsning.

Första meningen: En februarimorgon nittonhundratrettiotre lyfte Andreas Egger upp den döende getherden Johannes Kalischka, som aldrig kallades något annat än Hannes med hornen av folket i dalen, från halmmadrassen som var genomvåt och luktade lite surt, för att bära ner honom till byn på den mer än tre kilometer långa stigen som låg under ett tjockt snötäcke. 
Antal sidor: 132
Förlag: Thorén & Lindskog, 2016
Originaltitel: Ein Ganzes Leben, 2014
Översättare: Jörn Lindskog

Rymlingarna

text av Ulf Stark, illustrationer av Kitty Crowther

Lill-Gottfrids farfar ligger på sjukhuset. Han är ganska butter och svär så att det osar, men han är ändå Lill-Gottfrids favorit. När farfar ber om ett sista äventyr klurar Lill-Gottfrid ut hur de ska lura alla andra och så beger de sig till den plats som gör farfar lyckligast. 

Rymlingarna är den sista bok Ulf Stark skrev färdigt och den blev nominerad till Augustpriset 2018. Det är något särskilt med böcker som behandlar barn och deras mor- eller farföräldrar. Relationen mellan dem kan ge något alldeles särskild, en förståelse som föräldrarna verkar glömt bort, en gemenskap som håller över generationer. Just det där lyckas Stark fånga.

Det läggs en sorglig ton över hela boken när vi anar att detta är någon slags sista-gången-i-livet-resa och gråten ligger nära. Samtidigt finns något väldigt fint över hur barnbarnet ser upp till sin farfar och är beredd att göra mycket för honom. Boken vänder sig till 6-9-åringar men jag tycker den passar både åldersspannet över och vuxna. Det är ganska mycket fokus på det där med svordomarna men eftersom de sällan skrivs ut (tack!) blir det en bild av hur livet kan kännas. Att bli gammal är säkert inte lätt alla gånger, det kan vara lätt att ge upp, men med hopp kan även den mest nedgångna resa sig igen.

Jag trodde inte jag skulle vara så förtjust i denna bok. Crowther finns inte på min lista över favoritillustratörer och boken kändes ganska lång. Visst finns det en del föråldrade ord och Lill-Gottfrid säger ibland saker som inte passar hans ålder. Men jag gillar boken ändå (och den är inte så lång när en väl läser). Det finns många känslor och mycket att fundera över. Den är fin och jag kan rekommendera den till både den nämnda åldersgruppen och till äldre. Bäst kanske den passar när en mor- eller farförälder läser högt för sitt barnbarn.

Första meningen: Lönnbladen glödde i rött och guld utanför sjukhuset.
Antal sidor: 141
Förlag: Lilla Piratförlaget, 2018

En liten plats

I brist på Nobelpris i litteratur lät Sveriges radio P4 i Jönköping två bibliotekarie som skulle kora en ----- vinnare. Det blev Jamaica Kincaid med motiveringen: En betydelsefull berättare som belyser kolonialism och slaveri med ett språk som rör sig likt jazz från den minsta detalj till de stora känslorna. (Läs mer här.) Nu har jag läst En liten plats, hennes tredje publicerade bok.

Jamaica Kincaid växte upp på Antigua, Karibiens största ö, under namnet Elaine Potter Richardsson. När hon föddes var ön fortfarande en brittisk koloni som gav brittiska namn till gator, platser och barn, som såg till att Kincaid fick engelska som modersmål och som försökte göra ön till sin.

Kincaid har delat in sin bok i tre delar. Den första berättar om turisters verklighetsflykt till någon annans vardag och hur vi västerlänningar tar för oss medan vi blundar för konsekvenserna.

Du får inte fundera på vad som egentligen hände med innehållet i toaletten när du spolade. Du får inte fundera vart badvattnet tog vägen när du drog ur proppen. Du får inte fundera på vad som hände när du borstade tänderna. Å, allt kanske hamnar i vattnet där du tänker ta en simtur; innehållet i din toalett kanske, bara kanske, snuddar lätt vid dina fötter när du sorglös vandrar ut i vattnet, för på Antigua finns inget riktigt reningsverk. Men Kanariska skön är kolossalt stor och Atlanten är ännu större; till och med du skulle bli förvånad om du visste hur många svarta slavar detta hav har slukat. När du sätter dig för att äta din utsökta måltid är det lika bra att du inte känner till att det mesta av det du äter anlänt med ett plan från Miami. Och vem vet varifrån det kom på planet. En bra gissning kan väl vara att det kom från ett ställe som Antigua, där det odlas snorbilligt för att därifrån skeppas till Miami och sedan tillbaka igen.       sida 32-33

Den andra delen behandlar kolonialismens intrång och fotspår medan den tredje pratar om små och stora händelser och hur de kan påverka rika (vita) och fattiga (svarta). Den första och andra delen är mycket intressanta. Det sätter ett nytt ljus på västerländsk turism som en slags rättighet där samvetet för lokalbefolkningen kan förvaras i tryggt förvar hos reseledarna tills det är dags att åka hem (eller minimeras till oigenkännlighet). Eftersom jag inte är så påläst på kolonialismen brukar jag ha svårt för att läsa sådana här böcker. Jag tycker dock Kincaid har ett tillgängligt språk. Det svårtillgängliga kan däremot ligga i de jättelånga styckena och meningarna och parenteserna som berättar långa historier. En liten plats är en kort men mycket innehållsrik essä om livet på Antigua, en förklaring som jag tror många västerlänningar skulle behöva ta del av innan vi placerar oss själva på någon slags tron över världen.

Första meningen: Om du reser till Antigua som turist är det är vad du får se.
Antal sidor: 88
Förlag: Tranan, 2016
Originaltitel: A Small Place, 1988
Översättare: Madeleine Reinholdsson

Tankar mellan sött och salt

av Marta Söderberg. Tack för recensionsexemplaret!

När Moa ska börja högstadiet säger hennes pappa att det kommer gå bra. Men Moa vet däremot ganska säkert att det inte alls kommer gå bra. Efter det som hände i somras vill ingen prata med henne, förutom om de har något taskigt att säga. Hennes mål blir att överleva högstadiet och kanske går det bättre när fina Edward finns i närheten.

Vid första anblick och några kapitel in i boken verkar det här vara ännu en ganska vanlig bok om en nybliven tonåring som inte gillar skolan. Ganska snart anade jag dock att det finns något djupare. Vad var det som hände i somras? Samtidigt anar vi att det där utanförskapet förmodligen sträcker sig längre än innan sommaren. Från att ha verkat vara en vanligt bok blir det en sorglig och frustrerande berättelse om något ingen ska behöva uppleva.

Moa är ganska säker i sig själv. Jag uppskattar att hon inte faller för Anas livsstil och att hon är rätt rolig att hänga med. Andra gånger är Moa stark som orkar bära allt utan att berätta och samtidigt så skör att allt skulle kunna brista.

Och för ett svagt ögonblick längtar jag mig tillbaka till innan allt blev så svårt. Men jag tvingar snabbt tillbaka känslan. Känner jag efter för mycket förblöder jag.       Sida 132

 Man hör inte alltid när murar rämnar.
   Men de rämnar ändå.
   Som nu i mitt rum.
   Allting faller sönder. Både utanför och inuti. Det är en tyst kollaps. Jag skriker inte. Jag slår inte sönder något.      Sida 187 

Söderberg har ett vackert språk och är mån om sina karaktärer. Moas familj får stor plats och likaså några andra karaktärer som bygger på berättelsen bra. Språket och storyn lockar på mina känslor. När jag skulle berätta om boken för min man (inklusive alla spoilers) blev jag så frustrerad att jag var tvungen att sluta för att inte känslorna skulle ta över. Förutom frustration kände jag även sorg, hopplöshet, hopp och glädje. Trots en lite seg start då jag trodde att jag var för gammal, kan jag med ett samlat intryck säga att jag tycker Tankar mellan sött och salt är riktigt bra och läsvärd.

Första meningen: På tallriken framför mig ligger en saftig ryggbiff, klyftpotatis, bearnaisesås, tre gurkskivor och en tomatklyfta.
Antal sidor: 250
Förlag: Gilla böcker, 2018

Bränd mark

av Amanda Mattsson
Recensionsexemplar från förlaget.

Strax innan Noomi ska ta studenten får hennes mormor ett brev från Kenya där Noomi och systern Alicia växte upp. Brevet handlar om en försvunnen pojke och det verkar som att Noomis familj har kopplingar till honom. Men hur? Eftersom Noomis föräldrar dog i Kenya strax efter att de skickat döttrarna till Sverige kan hon inte fråga dem. Hon bestämmer sig för att återvända för att leta reda på pojken och ta reda på vad som hänt.

Vi märker ganska snabbt att Noomi är rätt sliten och förvirrad inombords. Hon brottas med föräldrarnas död, skolan och att försöka hålla sams med sin mormor och syster som hon bor tillsammans med. Samtidigt driver en rastlöshet, som till stor del grundar sig på existentiella frågor, henne att utforska och kämpa för rättvisa. Hon kanske inte riktigt är medveten om vad hon gör och vad det får för konsekvenser, men sökandet och förvirringen över livets händelser är lätt att känna igen sig i. Noomi bär på sorg och frustration över de förlorade föräldrarna, men även över att ha lämnat sin tro. Den Gud hon trodde på verkar ha tappat kontrollen.

Boken börjar i Sverige men ganska snart följer vi med Noomi till Kenya. Det finns några kapitel som ägnar sig åt Alicias parallella historia. Det är intressant att läsa om systerrelationen från båda håll eftersom det illustrerar hur olika de är samtidigt som de har mycket gemensamt. Kapitlen från Kenya, som utgör huvudhistorien, bjuder förutom handlingen på bland annat kultur, språk och traditioner. Vi får läsa om gästfrihet och det tragiska livet på gatan och följer Noomis sökande, både efter den försvunne pojken och efter någon slags mening. Det finns flera intressanta karaktärer och några av dem hade jag gärna lärt känna mer. Likaså vissa händelser, jag tycker att en del av de större vändningarna går för snabbt fram.

Jag uppskattar romanens blandning av sökande, vänskap, kärlek, längtan, sorgsenhet och glädje, systerskapen och Kenya. Jag uppskattar också att den andliga tron får ta plats, både utan att skämmas och utan att vilja ta över.

Första meningen: December.
Antal sidor: 336
Förlag: Bornelings, 2018

Brun flicka drömmer

av Jacqueline Woodson

Bredvid sin duktiga syster ses Jacqueline inte som särskilt smart under sin uppväxt. Men inom henne finns orden och kärleken till dem, tillsammans med drömmen om att få skriva. Jacqueline växte upp i sluttampen av en systematisk fördelning av svarta och vita i USA, men trots revolutioner och förändringar satt mycket av förtrycket kvar i tankar och handlingar, både hos svarta och vita. I sina memoarer, skrivna som prosalyrik, får vi följa funderingar kring det här, blandat med flyttar, familj, vänner och uppväxt.

Woodson vann ALMA-priset 2018 och Brun flicka drömmer är den första av hennes böcker som översatts till svenska.

Det kan tyckas svårt att läsa en roman som är uppbyggd på prosalyrik, alltså korta rader och styckade meningar, små stycken och färre ord (se första meningen längre ned). Jag uppskattar dock tekniken och tycker Woodson gör det bra. Det kan vara lite svårt att få med sammanhanget, och några gånger tyckte jag inte att åldrarna hängde ihop med det släktträd som finns i början, men överlag gillar jag tekniken.

Woodson berättar ur sitt barnperspektiv med viss efterförståelse tillagd mellan raderna. Boken sägs rikta sig till 12-15-åringar, men jag tycker den passar bra även för äldre. Den blandar vardag med historia och förtryck av svarta, vilket är intressant och viktigt. Författaren är ärlig och berättar om både roligt och mindre roligt från sin uppväxt, från födseln till cirka 7 år.

Jag hoppas Woodsons talang och ALMA-pris leder till att fler böcker översätts, för jag är nyfiken på mer av henne.

Första meningen:
Jag föds en tisdag på universitetssjukhuset
i Columbus, Ohio,
USA -
ett land som slits

mellan svart och vitt.

Antal sidor: 333
Förlag: Natur & Kultur, 2018
Originaltitel: Brown Girl Dreaming, 2014
Översättare: Athena Farrokhzad

The Hate U Give

av Angie Thomas

På väg hem från en fest blir Starr och Khalil stoppade av en polis. Någon minut senare ser Starr sin vän bli skjuten, trots att ingen av dem gjort någonting. Det verkar vara hudfärgen som avgjorde polisens agerande, och det är något Starr och hennes familj och vänner får uppleva när en utredning drar igång.

Redan efter att ha läst baksidestexten förstod jag att det här är en mycket viktig bok, och den känslan bekräftades snart. Angie Thomas debuterar med en otroligt skickligt skriven roman om rasismen i USA. Vi kommer nära karaktärerna genom deras trovärdiga slangspråk (men inte för mycket! Sådant där kan jag annars tycka är jobbigt att läsa) och eftersom familj och vänner betyder mycket för Starr, kommer vi ännu närmre intrigen.

Jag gillar att familjen (som sträcker sig utanför de som bor i samma hus) och vännerna har en nära roll i Starrs liv. Det visar att ensam inte är stark och på fördelarna med att inte isolera sig, precis som vi i Sverige verkar göra allt mer. Det finns många intressanta karaktärer. Det blir lite rörigt i början, men sedan visar det tydligare på gemenskapen.

Boken handlar även om att leva två liv. Starr är en av mycket få svarta på den privatskola hon går, och där ser hon sig ha uppgiften att visa att alla svarta inte är på ett särskilt sätt. Hon ändrar sitt språk och sina uttryck. Hemma visar hon en annan sida, kanske lite mer lik den hon verkligen är, men de där identitetsbytena sliter på henne. De där världarna krockar lätt, så hur ska det bli gå med pojkvännen Chris? I den här krocken ser vi även att det finns fördomar åt båda håll.

Det handlar alltså om systematisk rasism, med fördomar som säger att alla svarta har något lurt på gång samtidigt som vita verkar kunna göra vad som helst, bara de kallar det självförsvar. Många delar av boken är mycket frustrerande och avskyvärda, men tyvärr är det här vardag för många. The Hate U Give är en otroligt viktig bok. Eftersom författaren verkligen vet hur en skriver spännande, medryckande och med hela känsloregistret, blir det här förhoppningsvis (troligtvis?) en ny, omtyckt klassiker. Jag ser fram emot mer av Angie Thomas. Det här är en av årets bästa och viktigaste böcker.

Första meningen: Jag borde inte ha följt med på den här festen. 
Antal sidor:  453 
Förlag: Natur & Kultur, 2018
Originaltitel: The Hate U Give, 2017
Översättare: Amanda Svensson

Eliza och hennes monster

av Francesca Zappia

Som LadyConstellation gör Eliza den otroligt populära serien Monstrous Sea. I vardagen är hon en vanlig tjej som ingen lägger märke till. Serien tar upp mycket tid och hon älskar det. Hon lever med vännerna på nätet och trivs bra med det. Men så börjar Wallace i hennes skola och strax efter att hon insett att det kan vara värt att ha vänner, avslöjas hennes identitet. Det medför kaos på mer än ett sätt.

Det här är Francesca Zappias andra bok, men den första som ges ut på svenska. Den blandar romanformen med Elizas serieteckningar och skärmdumpar från konversationer med hennes internetvänner. Det är en rolig idé och häftigt att läsa om unga som är otroligt engagerade i en serie med forum, diskussioner, fanart och allt vad det innebär. Jag blir själv inspirerad att få ingå i något liknande. Eftersom internet är en så stor del av vår vardag, uppskattar jag en roman som får ta stor plats just där. Samtidigt läser vi om Elizas oförstående föräldrar som älskar all form av fysisk aktivitet, och kanske kan den här boken hjälpa fler föräldrar att förstå vilka fantastiska världar och gemenskaper man kan hitta på nätet.

Huvudpersonen Eliza och den viktiga karaktären Wallace är både introverta på olika sätt. Eliza trivs bäst med vännerna på nätet och umgås knappt med någon i skolan. Wallace tycker inte om att prata när andra hör på, inte ens i skolans korridor. Därför skriver eller smsar han helst det han vill säga. Det är intressant att se hur hans vänner accepterar det och att det fungerar. Jag har nog aldrig stött på en sådan konversation, istället handlar de flesta om att hinna med sitt inlägg innan någon annan hinner före. Men det är en fin sak med bra vänner: de anpassar sig omedvetet efter varandra.

Elizas familj får ganska stor del i boken, och det gillar jag. Det är lätt att följa med i Elizas värld. Hon förändras en del under serien, men det är inte mot någon slags perfekthet som annars kan vara vanlig. På ett diskret sätt tas många viktiga ämnen upp, och även om boken är förutsägbar finns mycket att tycka om och ryckas med i. Introverthet, fandom, serie, internetforum, vänskap, familj, identitet, skola, kärlek. Den här boken har mycket och jag gillar den.

Första meningen: Eliza Mirk är den sortens namn man ger den där hemska tjejen som klamrar sig fast vid sitt ex i veckor sedan han dumpade henne, eftersom hon vägrar acceptera att han avskyr henne som pesten. 
Antal sidor: 399
Förlag: Modernista, 2018
Originaltitel: Eliza and Her Monsters, 2017
Översättare: Lottie Eriksson

Dagen du förstörde allt

av Linnea Dahlgren

Plötsligt står Melanie själv. Hon har planerat framtiden, växt och levt ihop med Kassandra. Men en dag finns inte Kassandra längre. Hur ska Melanie kunna ta sig igenom det här utan den person som underlättar allt? Det kommer inte. Allt är förstört.

Den här boken hade oturen att bli läst strax efter att jag läst och tyckt väldigt mycket om Papperssjälar. Båda böckerna behandlar en ung människas tragiska död och de efterlevandes sorg och hur de bearbetar den. Jag hade svårt att fastna för Dagen du förstörde allt, men vet inte riktigt varför. Kanske var det tidsresorna Melanie gjorde för att försöka ställa allt till rätta. Det hade kunnat bli ett bra berättarknep för att få del av fler av Melanies tankar, men eftersom vi följer henne hela tiden och hon dessutom pratar i du-form till Kassandra ibland, blev det mest tjatigt och märkligt.

Något som lyfter boken är språket. Det finns många fina passager och det känns väl anpassat till Melanie. Jag fick en en bra bild över henne, men kunde även se att hennes tankar och handlingar är mycket påverkade av sorgen och saknaden. Det blir ett slags dubbelt seende över det som händer. Något annat jag gillar är att Melanies mamma får ta mycket plats, liksom Kassandras familj.

Tyvärr når boken inte riktigt fram till mig. Jag skulle vilja gilla den mer, vilket jag kanske gjort om jag inte läst Papperssjälar precis innan. Däremot är jag, som alltid, tacksam att det skrivs mer i ämnet. Dahlgren gör ett bra jobb med ett så svåra ämnen som död, sorg och saknad hos tonåringar. Hennes författarskap har potential.

Första meningen: Vi följs alltid åt.
Antal sidor: 245 
Förlag: Vox by Opal, 2018

Om du såg mig nu

av Sofia Nordin

Serie: Detta är fjärde delen, de tidigare heter En sekund i taget, Spring så fort du kan och Som om jag vore fantastisk. Varning för spoilers!

I den fjärde och sista delen i Sofia Nordins dystopi möter vi Esmael. Han börjar med att berätta vad han var med om när febern tog nästan alla levande människor. Sedan tar han vid där förra boken slutade: när Ella stuckit. Han bestämmer sig för att följa efter henne till Umeå för att reda ut vad som hänt mellan dem. Det blir inte som han tänkt sig, inte med Ella och inte när det gäller vem han själv verkar bli.

Liksom i tidigare böcker lägger Nordin mycket fokus på huvudpersonen och deras känslor och tankar. Hon gör det på ett relevant och intressant sätt och är inte rädd för att visa även "fula" känslor som avundsjuka, självförakt och egoism. Det finns riktigt mörka passager i den här boken, som känns väl kopplade till ensamhet, isolering och känslan av att ingen förstår. Läsaren får följa Esmael på riktigt nära håll, vilket är både intressant och skrämmande.

Boken slutar strax innan den når 200 sidor, vilket gör den lättläst men även lite tunn i innehållet. Å ena sidan vet läsaren det mesta om Esamels tankar, å andra sidan lär vi inte känna de andra karaktärerna. Jag hade gärna läst mer om dem alla. Vilka är de? Vad har de gjort sedan febern? Hur kommer det att gå i framtiden, om det nu finns en sådan? Kommer de kunna bygga upp samhället? Finns det fler människor i världen? Nordin lämnar det åt läsarens fantasi, vilket jag inte gillar till 100 %. Visserligen är jag inte så förtjust i tillrättalagda slut där allt förklaras, men jag hade gärna läst en femte bok som utspelar sig typ 5-10 år framåt. Vad har hänt då?

Det har varit intressant att läsa en svensk dystopiserie. Fokus har legat på "vanliga" tonårskänslor, men jag hade nog gärna läst lite mer om "framtiden" i de två senare böckerna. Jag har gillat serien när jag läst, att få komma så nära huvudpersonerna, men den hamnar inte på någon topplista. Eftersom den går rätt snabbt att läsa kan jag ändå rekommendera den för dystopisugna från cirka 13 år.

Första meningen: Vad kan jag säga?
Antal sidor: 182
Förlag: Rabén & Sjögren, 2017

Papperssjälar

av Emma Johansson

Emilia har en hemlighet som ingen får veta. Den tynger henne mycket och värre blir det när hon hamnar i samma grupp i skolan som Victor. Hemligheten gäller nämligen hans syster som dog förra våren. Emilia vill helst undvika Victor, men grupparbetena får henne att inse att han är en väldigt bra person och det gör det allt svårare att hålla hemligheten.

Vilken debut! Emma Johansson skriver ärligt och känslofyllt om sorg och psykisk ohälsa. Risken med sådana böcker är att huvudpersonen drunknar i det, men Johansson ser till att Emilia klarar att guida läsaren genom sin trassliga tillvaro. Vissa delar av boken är tårframkallande, men det är även en fin berättelse om vänskap och kärlek.

Johansson skriver väldigt skickligt. Även om det är ganska lätt att lista ut vad hemligheten handlar om, är det intressant att läsa om Emilias tankar kring den och om/hur hon ska avslöja den. Läsaren möter många intressanta och trovärdiga karaktärer och relationer. Det finns sådana där drömmiga konversationer och händelser som ger en härlig feel good-känsla att minnas när det blir tyngre för huvudpersonen. En riktigt bra blandning som bäddar för sträckläsning.

Jag vågar säga redan nu att den här boken hamnar på topplistan över de bästa böcker jag läst i år. Otroligt skicklig debut, full av känslor och en bra story. Rekommenderas.

Första meningen:Det vita pappersflygplanet seglar över himlen. 
Antal sidor: 333
Förlag: Vox by Opal, 2017