Jägarinnan

av Kate Quinn

Baksidestext:

Sibirien, 1941: När kriget närmar sig ansluter piloten Nina Markova till Natthäxorna, ett kvinnligt bombregemente. Hon hamnar bakom fiendelinjen, i händerna på den ökända mördaren kallad Jägarinnan, och tvingas uppbåda all sin list för att överleva.

Köln, 1950: Den före detta krigskorrespondenten Ian Graham är numera nazistjägare. Ett mål kvarstår: Jägarinnan. I sitt sökande tar han hjälp av Nina, det enda vittne som lyckats undkomma henne.

Boston, 1946: Sjuttonåriga Jordan McBride märker att hennes pappas nya kvinna döljer något. När hon börjar gräva i sin styvmors bakgrund inser hon snart att det finns hemligheter i familjen som hotar allt hon håller kärt.

Jag drar mig ofta för att läsa tegelstenar men när Jägarinnan nominerades till Årets bok och @kulturistanmia ordnade bokcirkel hängde jag på. Vilken läsupplevelse jag fick! Genom tre olika perspektiv berättas en historia som bygger på verkliga personer och händelser. Det är intressant att läsa om andra världskriget utan att egentligen beröra koncentrationsläger, att läsa ur ett ryskt perspektiv eller kanske främst ur ett yrkesmässigt. Karaktärerna är intressanta och berättelsen har bra driv (det blir lätt så av de tre berättarna som ofta lämnar läsaren med en cliffhanger). Jag hade lite svårt att ta till mig Ians berättelse i början och visst fanns det svagare partier i den andra berättarna också. Men jag har sträckläst den här boken och kan verkligen rekommendera den!

Första meningen: Hon var inte van vid att bli jagad.

Antal sidor: 637

Förlag: Harper Collins, 2020

Originaltitel: The Huntress, 2019 

Översättare: Helena Dahlgren

Tatueraren i Auschwitz

av Heather Morris

När Lale Sokolov kom till Auschwitz-Birkenau 1942 fick han jobb som tatuerare. Det räddade honom från tungt kroppsarbete men samtidigt fick han snabbt en inblick i vad som hände i gaskamrarna och de människor som inte fick en tatuering när de kom till lägret. En dag ska han tatuera Gita, en kvinna han blev blixtförälskad i. Han gjorde allt han kunde för att få träffa henne och gav henne löften inför befrielsen från lägret. Det fanns inga om, de skulle överleva lägret.

Jag hade inte läst så mycket om den här boken innan jag började lyssna på den. Därför blev jag förvånad när jag i slutet hörde att det är en sann berättelse. Det förvirrade mina tankar. Det känns inte som att boken går på djupet, snarare att mycket händer så som Lale önskar. Han får ett förhållandevis bra arbete; det sparar på hans kropp, han får eget boende och kan smyga runt för att hjälpa andra fångar med mat och medicin. Innan jag visste att det var en sann historia tyckte jag ibland det gick lite för lätt för Lale som kan vara ganska naiv. Visst, det är en otroligt hemsk och avskyvärd historia, men samtidigt är det nog den mest hoppfulla berättelse jag läst om andra världskriget.

Till skillnad från andra böcker om förintelsen ligger fokus på relationerna och främst den mellan Lale och Gita. Det är en alldeles särskild kärlekshistoria i en avskyvärd miljö. Relationen hjälper dem dock att hålla fast vid hoppet när allt runtomkring verkar rasa och otroligt nog bli värre. Det är intressant och viktigt att få ännu ett vittnesmål från en överlevare. Det är dessutom spännande att läsa om en fånge som fick förtroende och en annorlunda uppgift, att läsa om tatuerarens balansgång mellan sympati och avsky mot arbetsgivaren. Även om jag hade högre förväntningar så lyfter det boken och gör den ändå rätt läsvärd.

Antal sidor: 270
Förlag: Bokförlaget NoNa, 2018
Originaltitel: The Tattooist of Auschwitz, 2018

Översättare: Tomas Håkansson

Historien om Leon: Schindlers yngste arbetare

av Leon Leyson

När Leon var tio år invaderade tyskarna Polen och hans familj tvingades flytta in i ett getto i Krakow. Leon hade svårt att förstå vad som hände och levde många gånger i ovisshet om hur det gick för familj och släkt. När de hamnar i arbetsläger räddas de av Leons pappas anställning på Oskar Schindlers fabrik, vilket även Leon fick trots sin unga ålder.

Det här är en sann, fasansfull berättelse. Leon Leysons berättelse vänder sig till barn men passar lika bra för vuxna, något att läsa tillsammans. Den är välskriven och har barnets ovetande självklara perspektiv samtidigt som den på ett moget sätt berättar den hemska sanningen. Det finns intressanta detaljer och relevanta berättelser som vävs ihop till en gripande berättelse.

I början presenteras många personer och det kan vara svårt att hålla isär det. Det underlättas dock under bokens gång. Gustaf Hammarsten har en behaglig berättarröst och jag slukade boken på några timmar. En viktig, intressant, relevant berättelse som borde ingå i någon slags kanon över böcker för mellanstadieklassrum, men även för vuxna läsare.

Ljudbok
Tid: 4 h och 30 min.
Uppläsare: Gustaf Hammarsten
Förlag: B. Wahlströms, 2017
Originaltitel: Carina Jansson
Översättare: The Boy on the Wooden Box, 2013

Förintelsens minnesdag: Historien om Bodri

Idag är det förintelsens minnesdag. Trots att jag uppmärksammat denna dag på bloggen många gånger tidigare kommer jag göra det igen. Att minnas vad som hände och konsekvenserna av främlingsfientlighet verkar tyvärr bli allt viktigare.


Sedan förra året har jag läst Vi kommer snart hem igen, Jag heter inte Miriam och Historien om Leon (recension kommer snart). Snart vill jag ta mig an Tatueraren i Auschwitz. Först ska jag dock recensera en bilderbok jag fått från Natur & Kultur.

Boken är skriven av Hédi Fried och illustrerad av Stina Wirsén.

Hédi är en av de få överlevande från förintelsens förödelse. Hon har föreläst och skrivit artiklar och en bok. Nu vänder hon sig till barn genom denna bilderbok. Historien berättas genom Hédis perspektiv men även genom hunden Bodris. Boken börjar i ett bostadsområde där Hédi leker med sin vän Marika. De är ganska lika men plötsligt en dag är bara en av dem accepterad. Hédi skildes från sina föräldrar när hon togs till koncentrationslägret. Men hon kom därifrån.

Förintelsen är ett svårt ämne att prata om, särskilt med barn. Det är en väldigt hemsk berättelse, men Historien om Bodri kan förhoppningsvis öppna upp för samtal. Stina Wirséns illustrationer är fantastiskt fina. De är fyllda av färger som hjälper till att förmedla känslor. Det svarta som tar över, det grå som visar hur individerna blev en homogen ovärdig grupp och sedan de härliga färgerna i befrielsen.

Boken vänder sig till 3-6-åringar. För många i den åldern kan boken kännas skrämmande och otäck, särskilt bilderna från koncentrationslägret och hur det drabbade Hédi och hennes syster. Därmed blir det viktigt för den läsande vuxna att vara observant på barnets känslor och tankar. Budskapet är dock viktigt att föra fram, så att vi kan stoppa de främlingsfientliga vindarna som hotar i gathörnen.

Första meningen: Bodri var min bästa vän, hans päls var len och brun. 
Antal sidor: 24
Förlag: Natur & Kultur, 2019

Vilka böcker på temat kan du tipsa om?

Children of Blood and Bone: Solstenen

av Tomi Adeyemi

Orïsha var en gång ett land där magin flödade. Tills kungen utplånade magin och de flesta som bar på den. Tillsammans med den förrymda prinsessan inser Zélie att de skulle kunna ta tillbaka magin. De måste bara försöka ta reda på hur samtidigt som de försöker vinna över prinsen som gärna går i sin fars grymma fotspår.

Nigera, ungdomsbok och fantasy. Trots att jag sällan läser fantasy var det de tre ingredienserna som lockade mig. Det är svårt (nästan omöjligt) att hitta översatta ungdomsböcker från Afrika, Asien, Oceanien och Sydamerika, så en får liksom ta chansen när det väl kommer en som dessutom verkar hyllas i många länder.

Det jag uppskattar mest med Children of Blood and Bone är att många kvinnor får ta stor plats och göra allt, det vill säga inte bara typiska tjejgrejer eller bra grejer. De konverserar, har åsikter, smider planer, är med där det händer och får saker att hända. Så skönt! Det jag inte uppskattar med boken är att många människor dör. När jag läste författarens efterord fick det dock en liten förklaring, berättelsen är nämligen skriven i en tid då obeväpnade människor blev skjuta av poliser i Nigeria, utan egentlig anledning. Men ändå. Varför måste så många dö?

Inledningen är intensiv med många nya platser, en hel del historia att lägga på minnet och klaner att skilja åt. För en otränad fantasyhjärna blev det rätt komplicerat. Det händer dock saker hela tiden, så det är bara att hänga med. Zélie, prinsessan Amari och prinsen Inan turas om att berätta. Det är spännande att läsa ur olika synvinklar och jag tycker författaren lägger ihop det snyggt. De tre huvudkaraktärerna har både bra och dåliga drag och min sympati förflyttar sig lite ibland, vilket jag uppskattar. Det finns inga perfekta karaktärer, precis som i verkliga livet.

På grund av allt snack om klaner och gåvor och sånt där hade jag svårt att ta mig in i boken. Jag är för ovan att läsa om nya världar. Andra halvan av boken fick mer sammanhängande lästid och jag uppskattade den en hel del. Den första boken om Children of Blood and Bone är nyskapande och intelligent med stora doser girlpower och verklighet i en delvis ny värld. Bra ingredienser för en lyckad ungdomsroman!

Första meningen: Jag försöker att inte tänka på henne. 
Antal sidor: 530
Förlag: Lavender Lit, 2018
Originaltitel: Children of Blood and Bone, 2017
Översättare: Carina Jansson

Litet land

av Gaël Faye

Gabriel bor tillsammans med sin lillasyster, rwandiska mamma och franske pappa i Bujumbura, Burundi. Han leker och busar mest med de andra barnen i gränden, men när landets första demokratiskt valda presidenten avsätts i en blodig statskupp blir läget annorlunda. Gabriel tvingas växa upp fort och välja sida i något han inte riktigt förstår sig på. Plötsligt räknas han som vit istället för svar och våldet ökar bland olika folkgrupper i staden, landet och över landsgränserna.

Jag har hört talas om folkmorden i Rwanda och att det är en del av världshistorien som gärna döljs (eftersom det inte skedde i Västvärlden). Mycket mer än så visste jag inte, men den här romanen har lärt mig lite mer. "Lärandet" blir enklare när jag får följa en person med tankar och känslor, samtidigt som det går att få en inblick i livet och händelserna runtomkring. Gaël Faye har gjort ett bra jobb. Ibland var det lite komplicerat att följa med i historien när fakta vävdes in, annars är det intressant att följa händelserna genom ett barns (senare tonårings) perspektiv. Visserligen är det vinklat, men det blir på ett annat sätt när ett barn får berätta.

Jag uppskattade boken, det är läsvärd liten pärla om vänskap, kärlek, familj och vardag, blandat med mörka blickar, intriger och vetskapen om att något hemskt snart kommer bryta ut.

Första meningen: Jag vet faktiskt inte hur den här historien började.
Antal sidor: 193
Förlag: Norstedts, 2018
Originaltitel: Petit pays, 2016
Översättare: Maria Björkman
#läsajordenrunt Burundi

Det blå mellan himmel och hav

av Susan Abulhawa

Sedan ett granatanfall är Khaled så svårt traumatiserad att han bara kan tala med omvärlden genom blinkningar. Hans berättelse börjar dock mycket tidigare än så, nämligen hos hans morfars mor. På något sätt var Khaled med redan då. Han berättar om ett liv i flyktingläger och hur släkten spridits över världen, om levnadsöden och om hur släktbanden aldrig verkar brista.

Susan Abulhawas debuterade med succén Morgon i Jenin. Jag gillade den och ville gärna läsa mer av henne, men jag hade svårt att komma in Det blå mellan himmel och hav. Varje kapitel börjar med att Khaled berättar, för att sedan lämna över där föregående kapitel slutade berätta om den aktuella generationen. Kanske berodde min tveksamhet på det olustiga i att Khaled var med ända från början, många årtionden innan han föddes. Även om det fanns vissa fina detaljer med det, så tyckte jag det mest störde historien och tappade mitt intresse. Jag hade hellre läst om personerna utan Khaleds inblick. Jag tänkte ge upp boken (vilket jag sällan gör), men började lyssna på ljudversionen av den, vilket gjorde mig mer nyfiken. Det gjorde att jag läste ut boken, men boken levde inte upp till mina förväntningar.

Om vi tar bort det där med Khaled i dåtid, finns det flera fina porträtt av människor, det är Abulhawa bra på! Vi kommer nära några olika generationer utan att det blir rörigt (okej, i slutet är det lite väl många namn att hålla kolla på), och deras upplevelser skiftar. Det finns många starka kvinnor bland karaktärerna, vilket jag gillar. De starka familjebanden är inspirerande, med lite mer sådant i Sverige skulle färre känna sig ensamma. Samtidigt skildras konflikten i Palestina och Israel, med riktning för Palestina.

Det blå mellan himmel och hav har flera intressanta karaktärer och livsöden som jag uppskattade att läsa om. Tyvärr blev olusten för det där med Khaled något som störde mig och gav en tråkig nja-känsla för läsupplevelsen.

Första meningen: Av alla saker som försvann var det Kinderäggen jag saknade mest.
Antal sidor: 352
Förlag: Norstedts, 2015
Originaltitel: The Blue Between Water and Sky, 2015
Översättare: Annika H. Löfvendahl och Jan Hultman

Den osynliga flickan

av Deborah Ellis

Parvana bor ihop med sina föräldrar och tre syskon i ett litet rum. Tidigare bodde de ganska fint och flickorna har gått i skola, men med talibanernas regim blir livet allt svårare. När Parvanas pappa förs bort måste Parvana klä ut sig till pojke för att kunna försörja familjen; kvinnor får nämligen inte gå ut utan en manlig släkting.

Deborah Ellis tillbringade några månader i afghanska flyktingläger i Ryssland och Pakistan innan hon skrev den här boken. Med den erfarenheten i bagaget för hon fram ett trovärdigt och lättillgängligt porträtt av en ung tjej som tvingas in i en situation inget barn borde få uppleva. Hon tvingas från skolan till arbete och den farliga uppgiften att klä ut sig till pojke för att kunna försörja familjen. Samtidigt är det hemskt att läsa om kvinnorna som tvingas stanna inne, hur deras muskler förtvinas eftersom de inte har någonstans att röra sig. De vill verkligen göra något för samhället, men någon har bestämt att de som ser ut som kvinnor ska begränsas och förnedras.

Med talibaner i gathörnen och nyheter som sprids från person till person ligger det ett ständigt hot över handlingen. Jag är flera gånger beredd på att bli överraskade eller skrämd, men blir sällan det. Jag hade gärna läst lite mer action, men å andra sidan ska boken vara baserad på verkliga händelser, och det Parvana upplever önskar jag inget barn.

Jag har för mig att jag, eller någon lärare, läste den här när jag gick i mellanstadiet. Jag tycker boken är bra läsning för barn som behöver vidga sin världsbild och lära sig mer om omständigheterna i vår värld. Det handlar om barn som lika gärna hade kunnat vara någon vi känner, och jag tror boken kan skapa medlidande och förståelse. Den osynliga flickan är den första delen i en trilogi. Jag är tveksam till att läsa vidare, men minns att jag gillade serien när jag var i rätt åldersgrupp. Boken passar mycket bra för högläsning.

Första meningen: "Jag kan läsa det där brevet lika bra som pappa", viskade Parvana in i vecken på slöjan hon bar kring huvudet.
Antal sidor: 158
Förlag: En bok för alla, 2012
Originaltitel: The Breadwinner, 2000 
Översättare: Helena Ridelberg

Hallå världen!

av Bana Alabed. Recex från förlaget.

Bana bor i den syriska staden Aleppo. När kriget kommer närmre blir livet allt mer osäkert och många tvingas på flykt. Bana och hennes familj stannar kvar länge och Bana vill gärna berätta vad de är med om. Hon börjar twittra och får kontakt med världen genom #StandWithAleppo. Det här är boken hon själv skrivit om hur det är att leva mitt i ett krig.

Kriget kom till Aleppo ganska tidigt i Banas liv. Hon börjar med att berätta om hur det var innan, om skolor och arbete och vardagliga självklarheter. Hon fortsätter att berätta om begränsningar, om bomber som faller allt oftare, om skyddsrum och hur allt till slut blir ohållbart. Hon berättar om rädsla, förtvivlan och stor brutalitet, men också om kärleken i den stora familjen och om hur hopp och mod väcks. Genom att börja twittra fick fler upp ögonen för vad som hände i den belägrade staden. Bana är så cool! Så ung, men ändå med stora förväntningar på världen och en vilja att göra skillnad.

Krig långt bort från trygga Sverige är svåra att förstå, även om vi kan se bilder från dem på tv och i tidningar nästan varje dag. Cirka 5,5 miljoner barn är på flykt i världen idag. Genom att berätta sitt vittnesbörd har Bana hjälpt mig att förstå lite mer om hur det är att leva i ett krig, gett mig mer medlidande och empati. Hennes ord talar till djupet av mig, men även de fotografier som finns i boken. Där blandas lyckliga stunder med familjen med skräckfyllda scenarier när gatan utanför huset förvandlats efter ett bombanfall. Det är fruktansvärt att oskyldiga människor, och särskilt barn, är med om sådant här och börjar se det som sin vardag!

Bana ger röst åt dem som ofta glöms bort i konflikter: barnen. Hon är modig och en stor förebild. Med sin bok vänder hon sig till barn i sin egen ålder (cirka 9-12) för att berätta vad hon varit med om, och jag tror att läsare kan inspireras att hjälpa till på sitt håll, samtidigt som de får en inblick i att livet för barn i vår värld kan vara väldigt olika. Boken passar egentligen för alla åldrar över den tänkta, jag tyckte mycket om den och rekommenderar den gärna vidare. Heja dig, Bana! Med barn som du finns det hopp om framtiden!

Första meningen: Jag är så glad att jag fick skriva en bok, för jag älskar böcker och jag älskar att läsa.
Antal sidor: 238 
Förlag: Libris förlag, 2018 (recex)
Originaltitel: A Syrian Girl´s Story of War and Plea for Peace, 2017
Översättare: Maria Store

Vi kommer snart hem igen

text av Jessica Bab Bonde, illustrationer av Peter Bergting

Sex barn, sex serier, sex hemska berättelser från något av det värsta som hänt mänskligheten. Genom enkla texter och gripande illustrationer får läsaren del av minnen från några av andra världskrigets sista överlevare. Vi får följa med från vanliga dagar via restriktioner, ghetton och vidare till arbets- och förintelseläger. De som berättar hade turen att överleva, men de har alla mist familj, släktingar, vänner och många år av sin barndom. Att det gäller barn gör det ännu värre. Hur kunde människor behandla sina medmänniskor som om de inte var värda något? Som om de var skräp?

Det är fruktansvärt, gripande och svårt att förstå, men jag uppskattar att berättelserna fortsätter att berättas och att det förs vidare på nya sätt. Serieformen fungerar bra och kan förhoppningsvis locka en ny publik. Bergtings illustrationer är fyllda av känslor och frågor att fortsätta diskutera. Riktigt bra jobbat!

Förutom serierna har boken ordförklaringar och en snabb tidslinje över andra världskriget, vilket gör att den passar bra som introduktion i till exempel skolor för att berätta om vad som hände. För det måste vi fortsätta med.

Första meningen: Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth.
Antal sidor: 99 
Förlag: Natur & Kultur, 2018

Ru

av Kim Thúy
"Jag berättade de här anekdoterna för Pascal för att bevara minnet av en bit av historien som aldrig kommer att beredas plats i klassrummen."                                                                                          sida 47

Från ett upprorsdrabbat Vietnamn över haven till Kanada följer läsaren Nguyen An Tinh. Från det att hon är barn till dess att hon själv försöker uppfostra sina barn och förstå vad hennes familj och släkt gjort för henne.

Genom att snyggt väva ihop och kryssa mellan de korta kapitlen låter författaren oss följa fragment från stora delar av huvudpersonens och sitt eget liv. För mig som inte vet så mycket om Vietnamns historia var det ibland svårt att förstå vad som hände, men med hjälp av anekdoterna får jag, liksom sonen Pascal, del av en bit av historien.

Jag uppskattar att fragmenten inte är tillrättalagda, utan berättar precis hur det var. Att barnens perspektiv får uppmärksamhet och plats, liksom de vuxnas får det. Kanske gick mycket av berättelsen över huvudet på mig, kanske läste jag för snabbt, för jag har svårt att beskriva så här i efterhand. Det skulle kunna sluta i ett "lagom" betyg, men något fick mig ändå att uppskatta den mer. Det kan bero på ärligheten, en annan synvinkel än den västerländska och att få ta del av en ny bit av historien. Thúy skriver med inlevelse och kärlek till orden, och det räcker långt.

Första meningen: Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, när explosionerna från de långa smatterbanden som hängde utanför husen ackompanjerades av knattret från kulsprutorna.
Antal sidor: 152
Förlag: Sekwa, 2011
Originaltitel: Ru, 2009
Översättare: från franska av Marianne Tufvesson

Jag heter inte Miriam

av Majgull Axelsson

På sin 85-årsdag säger Miriam plötsligt att hon inte heter Miriam. Vad menar hon med det? Har hon blivit dement? Under en promenad runt sjön med barnbarnet Camilla berättar Miriam om sina år i Auschwitz och Ravensbrück, om de mest föraktade och om sådant om ingen levande någonsin skulle få veta.

Den här berättelsen utspelar sig under en enda dag, men innehåller minnen från en hel livstid. Det är minnen som ingen borde behöva bära. Svarta, hemska, orättvisa, oförståeliga minnen fulla av obesvarade frågor. Läsaren följer dels Miriam och Camilla runt sjön, dels med Miriams minnen från förintelsen, efterkrigstiden, om att bli hemmafru och leva med minnena. Det tränger på, det blir svårt. Men kanske är det dags att berätta.

Wow, vilket bok! Jag har läst mycket bra om boken, men den lever ändå upp till mina höga förväntningar. Axelsson skriver intressant och skickligt, vilket gjorde att jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Berättelsen hoppar ganska mycket i tiden, men jag upplevde det aldrig störande, det höjde snarare spänningen.

Några gånger var jag tvungen att lägga ifrån mig boken på grund av det hemska, gripande och frustrerande innehållet. Jag kan inte förstå hur människor kunde tro att de hade rätt att göra vad som helst med andra människor, behandla dem omänskligt och som objekt. Det är även jobbigt att läsa om hur Miriam trycks ned, om alla hemska minnen hon bär på, om den mur hon bygger upp och mask hon tagit på. Miriam tar sig in till mina känslor och rör om där, och det hoppas jag att hon kan få göra hos många andra. Det som hände innan, under och efter förintelsen måste fortsätta spridas. Annars riskerar vi att hamna i något liknande igen.

Jag heter inte Miriam får en självklar plats på listan över favoritböcker att rekommendera till andra.



Första meningen: Fortfarande är det natt, ändå skiner solen. 
Antal sidor: 457 
Förlag: Brombergs, 2014

Förintelsens minnesdag

Förintelsens minnesdag uppmärksammas varje år den 27 januari. De som överlevde krigsåren blir allt färre, och därför blir det allt viktigare att påminna och påminnas om allt det avskyvärda som hände. Särskilt eftersom många verkar ha glömt det, eller har svårt att inse att det de håller på med börjar bli skrämmande likt det som påbörjades i Tyskland under 1930-talet.

Sedan jag senast tipsade om böcker kring förintelsen, har jag läst några fler jag kan rekommendera, nämligen:

Skönlitterära:
En ö i havet-serien av Annika Thor
Uppdraget av Camilla Lagerqvist
Tårar i havet av Ruta Sepetys

Biografier: 
Barnet från ingenstans av Kari Rosvall och Naomi Linehan
Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried

Hon som vandrar

av Samar Yazbek

Rima vill helst bara gå, promenera, vandra iväg. Istället binder hennes mamma och bror fast henne för att ha kontroll över henne, så att hon inte ska vandra rakt in på minerat område. När kriget kommer närmre förs Rima till de otrevligaste delarna av landet, där "sådana som hon" förvaras. Hon finner trösten i böckerna och orden hon skriver, eller målar, men samtidigt försvinner de hon försöker hålla kvar, en efter en.

Genom sina böcker skildrar Samar Yazbek ett Syrien som regimen helst inte vill visa upp. På grund av det, och för sin kamp för pressfrihet och kvinnors och barns rättigheter, har hon flyttat till Frankrike.

I Hon som vandrar får vi höra Rima berätta, och hon känns inte helt stabil. Hon skriver själv om sina ostruktuerade ord, och kanske ger det trovärdighet åt berättelsen. Det är ju liksom ingen idyllisk skrivarstuga i fjällen hon skriver ifrån. Däremot fångade hon aldrig mig. Flera gånger kom jag på mig själv att tänka på annat medan jag läste, och jag hade sällan ro eller lust att gå tillbaka för att försöka hänga med. Ibland rycker det tag i mig, när kriget kommer alltför nära, men största anledning till att jag fortsatte läsa, var för att ha läst den. Tråkigt.

Det finns däremot intressanta aspekter i att läsa Rimas berättelse; om en sida av kriget och om "annorlunda" människor som samhället mest ser som besvär. Det är hemskt, tragiskt och upprörande, men ger även perspektiv på den trygghet vi har i ett land fritt från krig.

Första meningen: Jag vet inte om du har någon känsla för pappers struktur eller brukar göra som jag och låta fingrarna glida över ytan.
Antal sidor: 206
Förlag: Ordfront
Originaltitel: Al Maxha´a, 2016
Översättare: Marie Anell (från arabiska)

Öppet hav

av Annika Thor

Spoilers förekommer eftersom detta är fjärde boken i en serie. Se recensionslänkar längst ner.

Det är äntligen fred! När firandet lagt sig kommer dock frågorna. Vad händer nu? Kommer allt återgå till det normala i Europa? Ska Steffi och Nelli flytta tillbaka till sin pappa? Han kanske inte ens lever, och Nelli kommer knappt ihåg hur han ser ut... Samtidigt jobbar Steffi och funderar på hur hon ska kunna studera vidare, och så umgås hon mycket med Sven igen.

Steffi fyller snart 18 och i den här boken märker vi att hon är betydligt äldre än i den första. Hon tar egna beslut, hon tar studenten, skaffar sig ett jobb och en egen bostad. Hon är i gränslandet mellan tonåring och vuxen, och stöter på sådant där som är ganska skönt att andra har bestämt åt en tidigare. Hon brottas fortfarande med löftet om att ta hand om Nelli, medan känslorna för Sven bubblar upp igen. Vi får fortsätta följa Judith, Maj och Vera, även om Steffi har mycket annat för sig. Det är spännande och finns mycket att hämta för den tänkta målgruppen, som vanligt.

Med den här boken avslutas serien om Steffi och Nelli. Den har lärt och gett mig så mycket, den har gett mig många uppskattade lässtunder som framkallat både jobbiga och fina känslor. Thor har verkligen fångat mig och har hunnit ta upp väldigt många viktiga ämnen, t.ex. flykt, fosterhem, vänskap, kärlek, skola, övergrepp, klasskillnader och rasism. Även om jag väldigt gärna skulle vilja läsa en femte bok, är Öppet hav en värdig bra avslutning på en riktigt läsvärd serie.

Första meningen: Lastbilskaravanen far fram genom staden med sin last av jublande människor.
Antal sidor: 281
Förlag: Bonnier Carlsen, 2017
Tidigare i serien: En ö i havet, Näckrosdammen och Havets djup

Flytten

av Lina Stoltz

Sam och hans familj har precis kommit till Sverige. De har flytt från Syrien. Familjen åker buss länge, och kommer till slut till en liten by i norra Sverige. De får en lägenhet och barnen börjar prata om skolan. Men ska de verkligen stanna här? Eller har de något annat val?

Ovissheten, drömmarna och andra som tar beslut om familjen. Det är inte lätt att komma till ett helt nytt land, men samtidigt vill Sam och hans syskon inte att livet ska pausas. De hittar nya vänner och längtar efter att få lära sig mer i skolan.

Med ett väl genomtänkt och enkelt språk skriver Stoltz en berättelse som har fokus i nuet - i alla frågor som ställs - men som ändå blandar in framtid. Den ligger ju liksom alltid där någonstans och ruvar. Vi läser om svårigheterna i att komma till en helt ny plats, men även om att se möjligheterna i det. En lättläst berättelse som kan väcka diskussioner och förståelse. Bra!

Första meningen: De åker buss långt norrut genom Sverige.
Antal sidor: 57 
Förlag: Nypon förlag, 2017

Havets djup

av Annika Thor

Om du inte har läst En ö i havet och/eller Näckrosdammen, varnar jag för spoilers.

Kriget verkar komma allt närmre. Evert och de andra fiskarna på havet är inte längre säkra och Steffis föräldrar får bara skriva korta brevkort. Men än har de regelbunden kontakt. Samtidigt börjar Steffi gymnasiet för att kunna studera vidare till läkare, och bor inackorderad hos Maj och hennes stora familj. Men vart hör Steffi hemma? Och hur går det för Nellie på ön? Hon glömmer väl inte sitt hemland, eller sina föräldrar?

Det här är den tredje boken om systrarna Steffi och Nellie, som skickas till Sverige under andra världskriget, för att få vara på en tryggare plats. Jag tycker den håller måttet mot de två tidigare, och även i Havets djup tar författaren upp aktuella problem och funderingar för målgruppen. Det gäller både tonåringar som levt hela sina liv i ett tryggt Sverige, men även de som kanske flytt utan sina föräldrar och inte vet hur det blir med dem i det otrygga hemlandet.

Steffi funderar över sin identitet och över hur hon ska kunna fortsätta skydda Nellie, precis som hon lovat sina föräldrar. Steffi fördjupar sin vänskap med Maj, Judith och Vera, som verkar dölja något. Samtidigt hjälper fröken Hedvig och hennes väninnan Steffi att studera för att klara av gymnasiet, och hon har ett tydligt mål som hon kämpar för att nå. Det är något jag gillar med Steffi: Hon står upp för sig själv och trots svagheter är hon stark i sig själv. Bra förebild!

Liksom i tidigare recensioner, kommer jag varmt rekommendera denna bok, ja, hela serien. Den är riktigt bra. Den gör sig även väldigt bra som ljudbok.

Första meningen: Spårvagnen skramlar fram längs den breda gatan.
Antal sidor: 240
Förlag: Bonnier Carlsen, 2017 (första gången utgiven 1998)

Näckrosdammen

av Annika Thor
Det här är andra delen i en serie. Om du inte läst En ö i havet varnar jag för spoilers.

Stephanie lämnar Nellie och ön i havet och börjar läroverket i Göteborg. Hon bor inackorderad hos familjen Söderberg, men hur ska det bli att bo i samma hus som Sven? Samtidigt som livet i storstaden blir vardag, väntar Steffi på brev från sina föräldrar i Österrike. Kommer de kunna lämna hemlandet snart

Trots att det är 20 år sedan böckerna om Steffie och Nelli publicerades första gången, är de skrämmande nog lika aktuella idag. Systrarna har tvingats fly undan krig, medan deras föräldrar tvingats stanna kvar. Väl i "trygga" Sverige möter de visserligen förstående människor, men även främlingsfientlighet och de som ser det som ett välgörenhetsprojekt att ta hand om dem. Liksom serier var viktig för 20 år sedan, är den viktigt idag. Dessutom innehåller den tidlösa problem kring vänskap, skola, utanförskap, kärlek, klass och frågor kring att göra rätt och vad som egentligen är rätt. Så bra att de publiceras på nytt, och dessutom med snygga omslag!

Jag lyssnade på ljudboksversionen av Näckrosdammen, och uppskattade det mycket. Visst blev det lite jobbigt när jag hade lust att kasta iväg mobilen pga oförstående och dumma karaktärer, men jag gillar å andra sidan när berättelser lockar fram sådana känslor inom mig. Böckerna vänder sig till 9-12-åringar, men jag tycker de passar äldre också. Böckerna står sig bra för en ny generation läsare, och jag hoppas den får stor spridning i skolor och bland unga idag.

Antal sidor: 243 
Förlag: Bonnier Carlsen, 2017

Vända hem

av Yaa Gyasi

Det börjar med Effia och Esi, två halvsystrar som växer upp utan att veta om varandra. En av dem blir bortgift med en engelsk guvernör, den andra säljs som slav i Amerika. Därefter får vi ta del av berättelser från kommande generationer, från 1700-talates slut fram till idag. Genom slavhandel, kolonialism, bomullsplantage, inbördeskrig och jazz.

Den här boken innehåller delar av 14 människors livshistorier. Alla kommer från samma släkt, men deras liv ser olika ut. Varannan historia kommer från släktledet som utgår från Effia, de andra från Esi. Hade det inte funnits en släkttavla på ett av de första bladen, hade jag blivit ännu mer förvirrad än vad jag vissa stunder var. När jag väl mindes hur moderns/faderns historia slutade, och har kommit in i deras sons/dotters liv, är det dags att byta familjesida och lära känna nya barn och relationer. För mig blev det ganska rörigt. Men, liksom många andra böcker, behövde den här mycket tid av mig som läsare, mycket sammanhängande tid. Och det kunde jag tyvärr inte ge den i början. De sista släktberättelserna läste jag i snabbare tempo, och fick med mig betydligt mer än när jag läste lite i taget.

Under de sista hundra sidorna kunde jag sätta mig in mer i berättelserna och vad de egentligen ville säga mig. De berättar om en konstig, ovärdig människosyn (vad gäller kvinnor, men även män), om orättvis hierarki, om olycklig kärlek, att bli bortgift för pengars eller makts skull. Det är väldigt intressant, Gyasi har gjort ett gediget arbete när hon samlat fakta och personporträtt från över 200 år. Det är riktigt spännande och frustrerande. Hon skriver på ett medryckande sätt och är duktig på att lämna cliffhangers. Många gånger hade jag visserligen velat läsa mer om vissa personer, men jag gissar att det finns andra böcker som fokuserar på en kortare tid. Här bjuder Gyasi på en svindlande släktkrönika som visar hur olika liv kan bli, beroende på vilka förutsättningar vi växer upp med. Och det är viktiga tankar och erfarenheter hon delar med sig av. Det är svårt att förstå hur en människa kan värderas högre än en annan, samtidigt som det många gånger är ganska lätt att se något liknande i vårt samhälle.

Om du har tid att lägga lite längre, sammanhängande läspass på en bok, kan jag rekommendera den här. Om du hellre läser lite i taget kan du kanske skriva en kort sammanfattning efter varje utläst kapitel, för att minnas vad som hände. Det hade säkert hjälpt mig till en bättre läsförståelse.

Första meningen: Samma natt som Effia Otcher föddes in i Fantelands dunkla hetta rasade en brand i skogen strax utanför hennes fars by.
Antal sidor: 366 
Förlag: Norstedts, 2017
Originaltitel: Homegoing, 2016
Översättare: Inger Johansson

Fyren mellan haven

av M.L. Stedman

Efter många år i krig tar Tom tjänsten som fyrvaktare på en liten ö många mil från Australiens fastland. Efter något år får han sällskap av frun Isabel. De är med om tre missfall innan ett under händer: en båt med en död man och ett spädbarn flyter i land på ön. Isabel kräver att Tom inte ska rapportera det, och trots att det är ett lagbrott och skamligt för en fyrvaktare, skriver han inget om det i loggboken. De tar barnet till sitt, men samvetet gnager och när de återvänder till fastlandet på permission får deras beslut stora konsekvenser.

Den här boken har dykt upp i många av mina flöden, och varnat om gråtfloder. Det är sällan jag gråter eller skrattar när jag läser, men den här boken fick mig ändå berörd. Det är hjärtslitande att läsa om en moder som förlorat sitt barn, och om barnet som växer upp långt ifrån sina biologiska föräldrar, men som tror att hon har dem precis framför sig. Vad är rätt och vad är fel? Hur hade jag reagerat i de olika karaktärernas situationer? Vad hade jag gjort? Stedman lyckas förmedla många av de känslor karaktärerna måste känna, och det uppskattar jag.

Boken utspelar sig under många år och rymmer många svåra funderingar och beslut. Den låter läsaren vara med där det händer och lämnar inga jobbiga cliffhangers. Den är däremot inte helt förutsägbar, utan svänger en hel del. Ett riktigt bra berättande, fylld med kärlek till havet, fyren, barnet och föräldrar, men även avsky mot detsamma. Turbulent och tilldragande, en riktigt bra bok. 

Första meningen: Dagen för miraklet satt Isabel på knä vid kanten av klippan vid det lilla, nytillverkade korset av drivved.
Antal sidor: 378
Förlag: Massolit förlag, 2014
Originaltitel: The Light Between Oceans, 2012
Översättare: Katarina Falk