8 december Tack så jättemycket för alla fina kommentarer! Det är sådant som får en att vilja fortsätta skriva! :) Som tack till er kommer här tredje delen!
De tårar jag aldrig fällde (del 3 av 5)
Jag räknade baklänges. Nej, detta kunde inte vara den Patricia Lagervall jag sökte. Hon måste vara runt trettiofem. Damen i dörren var alldeles för gammal för att vara Patricia.
”Ursäkta mig… bor inte Patricia Lagervall här?”, frågade jag och pekade dumt på skylten på dörren.
”Nej, men ojdå, det där är fel! Hon flyttade för åtta år sedan! Vi har inte bytt ut skylten bara.”
”Vad?” frågade jag och kände mig ännu dummare och glodde tillbaka på ungarna som aldrig verkade ha sett en svartsminkad sextonårig tjej förut.
”Känner ni henne? Jag tror att jag har en adress, dit hon flyttade… Om det skulle komma någon post till henne efter att vi flyttat in. Vänta lite så ska jag se om jag kan hitta den.”
Damen föste in alla barnen i lägenheten som doftade nybakade bullar och stängde dörren efter dem. Jag sjönk ner på golvet vid väggen. Hade jag rest enda till Jönköping från Mora, nästan 40 mil, för att få återbud på första stället? Hade hon flyttat till Australien, som pappa anade? Vad skulle jag göra om damen inte hittade någon adress?
”Här har du”, sa damen och slängde ut en lapp innan hon snabbt stängde dörren igen.
Den lila lappen med rosa blommor på, som verkade vara utriven ur ett block, föll sakta till marken. Den fick ligga där en stund innan jag tog upp den. Som om den brändes, som om den visade en hemlighet som skulle kunna förändra hela mitt liv. Jag tog försiktigt upp lappen, jag vet egentligen inte vad det var jag var rädd för, och såg en ny adress. På baksidan stod det "ursäkta, men jag måste ta hand om mina barnbarn //Greta".
Jaha, hemskt vad trevliga alla är i Jönköping, tänkte jag och drog alla över en kant. Men sedan tyckte jag synd om Greta, som verkade ha alldeles för mycket att göra, eller allt för vilda barnbarn att ta hand om i alla fall.
Den nya adressen var till en vårdcentral på ett ställe som hette Rosenlund. På min karta såg jag att det var en bra bit att gå dit, så jag gick ner till stationen igen för att försöka hitta en buss som gick dit. När jag var på väg mot busshållplatsen som låg vid en park såg jag att bussen till Rosenlund gick var tionde minut. Jag kunde lika gärna lyssna till min mage som sa till mig på skarpen att det var dags att äta och mina ögon började leta efter ett matställe. Jag bestämde mig för att äta något och fundera på vad jag skulle göra innan jag gjorde något jag kanske skulle ångra senare.
Människor gick kors och tvärs, målinriktat, genom staden som alltid verkade bada i solljus. Men hade man tre sjöar på stadskartan kanske inte det var så konstigt att solen sken hela tiden och att man fick lust att ta sig ett dopp i något av de blå vattnen. Dessutom fanns det en pir med flera restauranger, inte konstigt att människorna verkade vara semesterfirare trots att det bara var mitten av maj.
Min kropp, som hade hjälpt mig med det mesta sedan fjärilarna invaderade mig, hittade genast en Mc Donalds-restaurang, som fick duga för att spara pengar. Visserligen visste jag att jag bara skulle kunna ringa pappa och be om mer pengar om jag behövde, och att jag skulle få det. Men om jag skulle behöva resa till Australien skulle det nog kosta en hel del…
På restaurangen var det fullt med folk. De flesta var barnfamiljer, som det verkade finnas gott om. Tanken slog mig att någon av alla mammor på restaurangen kunde vara min mamma. Den tanken slog jag genast bort.
När hamburgaren var uppäten hade jag bestämt mig för att åka till vårdcentralen. Frågor jag ställt mig innan jag träffade Greta på Sjögatan hade lagt sig någonstans längre bak i huvudet, medan nya frågor nu cirkulerade i mitt huvud. Varför skulle jag kunna hitta mamma på en vårdcentral? Var hon sjuk? Hade hon dött där? Bodde hon där?
Med de värsta tankarna snurrande i mitt huvud lämnade jag mitt bord och gick tillbaka till busshållplatsen. Mitt lokalsinne var förvånansvärt bra, jag hittade knappt hemma i Mora, där jag bott hela mitt liv. Fast å andra sidan låg restaurangen, busshållplatsen och alla klädbutiker på samma gata.
Bussen var proppfull, och på hållplatsen efter den jag klivit på stod ännu fler människor som ville tränga sig in.
Jag försökte titta ut genom fönstret, för att upptäcka mer av staden när jag ändå var där och för att se när jag skulle kliva av. Det mesta av min energi gick dock åt till att fundera över Patricia Lagervall och adressen till sjukhuset. Vad hade hon gjort där? Hade hon varit allvarligt sjuk? Djupt försjunken i mina tankar på mamma och på husen utanför fönstret missade jag hållplatsen. Jag hörde en röst från en högtalare säga att vi var vid Rosenlunds vårdcentral, men jag registrerade det för sent och missade att kliva av. Jag slängde mig mot stoppknappen, men det var för sent.
Det tog mig tio extra minuter att komma till adressen på lappen efter att jag fått åka en extra hållplats och sedan gå tillbaka. När jag tillslut kom in i på vårdcentralen var klockan halv två. Entrén var ljus, med stora fönster vid ingången och pastellfärgade väggar. Vid receptionen frågade jag var Patricia var inlagd, men fick bara ett skratt tillbaka.
”Patricia Lagervall har aldrig varit inlagd här. Hon jobbade här till för två månader sedan, nu jobbar hon på Mackmakeriet nere i centrum.”
Jag andades ut av lättnad, för en liten stund. Min mamma var inte sjuk, eller död, hon hade bara jobbat på Rosenlunds vårdcentral. Men att hon inte var sjuk, eller att hon inte jobbade där längre betydde att jag skulle få söka vidare.
”Okej, har du adressen till det där… stället?”
”Du är inte härifrån, va?” Frågade killen i receptionen.
”Nej, jag är från Mora.”
”Det hörs på din dialekt”, sa han, log och vände sig mot datorn. ”Då ska vi se här. Jag skriver ut en karta, så kan du få en vägbeskrivning så att du hittar direkt. Blir det bra tror du?”
”Absolut”, sa jag och tackade när jag fick papperet i min hand.
Hoppas, hoppas, hoppas hon finns på denna adress, tänkte jag medan jag gick ner mot busshållplatsen igen.
Bilden tog jag på min fotorunda härrom dagen :)
