Kattbossen

av Marta Altés

Jag är en kattmänniska. Jag gillar deras självsäkerhet och själviskhet (okej, inte när båda våra katter vill ha mat precis samtidigt som bebisen och vi nyss kommit in från en promenad och står i full vintermundering under luftvärmepumpen). Därför tyckte jag mycket om den här boken. Vi möter kattbossen som berättar om sin förträfflighet och allt fantastiskt den gör för sin familj. Men en dag verkar det som att katten blir bestraffad. Varför skulle familjen annars komma hem med en hund?

Fler bilder finns på
instagram @sofiesbokblogg

Kattbossen är en träffsäker, riktigt rolig och härligt illustrerad berättelse. Författaren leker med orden och deras placeringar kring känslodetaljerade bilder som illustreras steg för steg eller i ett sammanfattande ögonblick. Boken passar nog bäst för kattälskare, men den varma humorn kan passa även för hundmänniskor, för även hunden porträtteras verklighetstroget. En humoristisk bok att skratta och mysa med. På svenska finns även Bara fem minuter till av författaren och jag läser gärna mer av henne.

Första meningen: Jag är kattbossen och det är jag som bestämmer här i huset.
Antal sidor: 32
Förlag: Bonnier Carlsen, 2021
Originaltitel: The King Cat, 2015
Översättare: Karin Nilsson

Bikupan

av Sarah Crossan

Ana och Connor har haft ett förhållande i flera år. De har gjort flera resor tillsammans men gjort allt för att dölja det för sina respektive makar. En dag händer det ofattbara - Connor dör i en olycka. Ana lämnas kvar med minnena och sorgen hon inte kan dela med någon annan. Hon dras närmre Connors fru Rebecca, den enda som kanske kan förstå henne.

Sarah Crossan debuterade med Vi är en för några år sedan. Boken fångade mig på grund av den fascinerande historien om de sammanvuxna tvillingarna Grace och Tippi, men främst eftersom den är skriven på prosalyrik. Därför hade jag stora förväntningar på Bikupan. Språket och upplägget är lika intressant som i debuten, men storyn tilltalar mig inte alls. Den berättas av Ana som är en ganska osympatisk person. Det är ett intressant upplägg - att känna stor sorg men inte kunna dela den med någon och vad det gör med en. Men jag har svårt att känna med Ana och hennes otrohet och oärlighet. Samtidigt är hennes närmanden mot Connors fru intressanta och slutet är bra. Tyvärr räcker inte det för att ge mig den läsupplevelse jag förväntade mig. Kanske blev det här den där svåra andra boken som sägs vara svår att skriva? Hur som helst läser jag gärna mer av Crossan framöver, kanske en omläsning av Vi är en till att börja med?

Första meningen: Enda vägen
ut
nu
är att hålla mig sysselsatt,
därför har jag lånat
Anna Karenina
av mamma och tänker inte
släppa fram gråten
förrän jag har läst den.

Två gånger.

Antal sidor: 272
Förlag: [etta], 2020
Originaltitel: Here is the Beehive, 2020
Översättare: Marianne Tufvesson

Jägarinnan

av Kate Quinn

Baksidestext:

Sibirien, 1941: När kriget närmar sig ansluter piloten Nina Markova till Natthäxorna, ett kvinnligt bombregemente. Hon hamnar bakom fiendelinjen, i händerna på den ökända mördaren kallad Jägarinnan, och tvingas uppbåda all sin list för att överleva.

Köln, 1950: Den före detta krigskorrespondenten Ian Graham är numera nazistjägare. Ett mål kvarstår: Jägarinnan. I sitt sökande tar han hjälp av Nina, det enda vittne som lyckats undkomma henne.

Boston, 1946: Sjuttonåriga Jordan McBride märker att hennes pappas nya kvinna döljer något. När hon börjar gräva i sin styvmors bakgrund inser hon snart att det finns hemligheter i familjen som hotar allt hon håller kärt.

Jag drar mig ofta för att läsa tegelstenar men när Jägarinnan nominerades till Årets bok och @kulturistanmia ordnade bokcirkel hängde jag på. Vilken läsupplevelse jag fick! Genom tre olika perspektiv berättas en historia som bygger på verkliga personer och händelser. Det är intressant att läsa om andra världskriget utan att egentligen beröra koncentrationsläger, att läsa ur ett ryskt perspektiv eller kanske främst ur ett yrkesmässigt. Karaktärerna är intressanta och berättelsen har bra driv (det blir lätt så av de tre berättarna som ofta lämnar läsaren med en cliffhanger). Jag hade lite svårt att ta till mig Ians berättelse i början och visst fanns det svagare partier i den andra berättarna också. Men jag har sträckläst den här boken och kan verkligen rekommendera den!

Första meningen: Hon var inte van vid att bli jagad.

Antal sidor: 637

Förlag: Harper Collins, 2020

Originaltitel: The Huntress, 2019 

Översättare: Helena Dahlgren

Tiden är inte än

av Elin Boardy

Digerdöden härjar i Europa under mitten av 1300-talet, strax efter att pesten gjort sin framfart genom byarna. En ung kvinna lämnar Sverige, kanske som en flykt, kanske utan mål. Hon tar sig genom olika länder, genom städer med gycklare, horor, änkor, barn och sjukdomsmärkta människor. Allt präglat av en tid som förändrat allt.

Jag hittade den här boken i en lista med romaner om pandemier. Varför ville jag läsa det när världen är mitt uppe i en? Jag vet inte riktigt, men å andra sidan drog jag knappt en enda parallell mellan den pestsmittade världen och det coronaläge vi befinner oss i. Eller okej, jag funderade en del kring hur viktigt det är med någon form av säker källa som kan guida oss genom en världskatastrof, hur ett laglöst land kan göra mer skada än nytta i jakten på befrielse från sjukdomens hårda grepp.

Jag hade svårt att bli berörd av boken. Den unga kvinnan har ett flyktigt beteende och läsaren möter många karaktärer längs med vägen. Ingen av dem får mer än några sidors uppmärksamhet. Det blir inte rörigt men det engagerade mig inte heller. Den unga kvinnan delar inte med sig så mycket av sig själv som jag hade önskat. Jag skulle vilja gilla  boken mer men om ett tag tror jag tyvärr inte jag kommer minnas mer än att den handlar om en ung kvinna, pesten och en vandring genom några länder i Europa.

Första meningen: Det första är att ge sig av.

Antal sidor: 274

Förlag: Wahlström och Widstrand, 2017

Ödesmark

av Stina Jackson.

I den lilla byn Ödesmark bor Liv kvar hos sin gamla pappa tillsammans med 17-årig sonen Simon, trots att hon längtat någon annanstans i långt mer än 20 år. På byn går spekulationerna om vad som håller henne kvar och hur stor faderns förmögenhet egentligen är. En bit därifrån bor Liam i huset bredvid sin mamma. Hon får ofta agerar barnvakt åt hans 5-åriga dotter när brodern Gabriel drar iväg med honom på uppdrag som inte bör synas i ljuset. En samling mer eller mindre trasiga människor som alla försöker hantera det där livet som inte blev som de tänkt.

Stina Jackson debuterade 2018 med Silvervägen som tog hem priset Årets bok 2019. Ödesmark har blivit nominerad till årets upplaga av priset. Jackson har lyckats skriva ännu en riktigt spännande roman om tragiska människoöden på den norrländska landsbygden. Skådeplatsen är ovanlig och Jackson målar upp ett samhälle som ibland verkar vara hämtat från innan elektricitetens intåg, vilket känns lite konstigt. Hon är dock skicklig på att beskriva omgivningarna och jag såg tydliga bilder framför mig när jag läste.

Det finns mycket trasigt och hopplös i bokens persongalleri. Läsaren känna flera karaktärer ganska bra och de familjesplittringar vi får ta del av är hemska men intressanta. Parallellt pågår något som gör boken till en spänningsroman även om jag skulle säga att det är mer fokus på personerna kring den. Jag hade svårt att lägga ifrån mig Ödesmark eftersom jag gärna ville veta vad som hänt och eftersom karaktärerna engagerade mig. Jag hade gärna läst mer om vad som hänt tidigare men tycker ändå att Jackson säger tillräckligt för att hålla spänningen vid liv även när jag läst ut boken. Ödesmark var väl värd min lästid.

Första meningen: Flickan rör sig genom natten.

Antal sidor: 347

Förlag: Albert Bonniers förlag, 2020

Máni Steinn - Pojken som inte fanns

av Sjón.

Reykjavik 1918. 16-årige Máni Steinn rör sig i staden varifrån man ser Katla få sitt utbrott och som snart härjas av spanska sjukan. Han går och ser så mycket film han kan på bion, ja flera gånger bara för att ha något att göra och försvinna i. Han spanar efter Sóla, sin filmhjältinna, som gör det enklare att leva med den homosexualitet som samhället verkar vilja hålla sig ifrån.

Isländsk författare, en epidemi som plågar samhället och en skildring av hur homosexuella behandlades i början av 1900-talet. Där har ni de intressanta delarna i den här boken. Resten förstår jag mig inte riktigt på och det är väl just resten som gjort boken prisbelönt. Jag hade svårt att ta till mig Mánis virvlande tankar som verkar röra sig mellan film, fantasi och verklighet. Jag hade svårt att bli engagerad. Boken är trots det uppbyggd med korta kapitel (det var väl därför jag orkade fortsätta läsa) och det finns säkert mycket att läsa mellan raderna. Men jag blev helt enkelt inte tillräckligt engagerad eller intresserad för att orka det.

Första meningen: Oktoberkvällen är lugn och kylslagen.
Antal sidor: 125 
Förlag: Alfabeta, 2014
Originaltitel: Mánasteinn. Drengurinn sem aldrei var til, 2013 
Översättare: John Swedenmark

Vuxna människor

av Marie Aubert. Recensionsexemplar från förlaget.

Idas mamma fyller 65-år och familjen ska samlas i sommarstugan för att fira. Dagarna innan pratar Ida med en läkare om att frysa ned ägg i väntan på den rätta eller rätt tillfälle. Hon börjar närma sig sista chansen och laddar upp för att prata om det här med familjen. Men det blir inte som hon tänkt sig. Lillasyster Marthe har nya framtidsplaner och Ida hamnar i skymundan. Som vanligt? Nu är det bara Marthe och hennes lilla familj med sambon och hans dotter som gäller. Finns det plats för en barn- och familjelös 40-åring?


Jag diskuterade den här boken med @johannasbokklubb på instagram i början av mars. Se hela diskussionen här. Det var ett mycket bra val av bok för diskussion och att skriva med andra som läst boken gav mig mycket vad gällde både att analysera och byta tankar.

Marie Aubert tar upp ett brännande aktuellt ämne i sin bok - ofrivillig/frivillig barnlöshet. Ida brottas med tanken på vem är hon om hon inte har barn. Vill hon ha barn för att hon vill det eller är hon präglad av samhället som ofta verkar säga att det är en självklarhet att alla kvinnor vill ha barn? Vem är en kvinna om hon inte har eller inte vill ha barn? Finns det plats för kvinnor som inte vill ha barn eller förväntar sig samhället att hon ska ångra sig? Finns det plats för kvinnor som inte kan få barn eller läggs allt under tabu? Eller kanske tvärtom - tjat tills hon skaffar barn. Men är det inte i allra högsta grad kvinnans beslut att ta? Det är ju trots allt ett liv som skapas, ett mångårigt ansvar och inte en tillfällig hobby. 


Skådeplatsen för Vuxna människor är familjens gemensamma stuga. En plats med många minnen, men minns alla samma eller betyder stugan olika för de olika personerna? På något sätt är det som att Ida, Marthe och hennes familj, mamman och hennes sambo är fast på denna gemensamma plats, även om förutsättningarna ändrats både inför och under firandet av 65-åringen. Det finns mycket underliggande gnäll, missunnsamhet, frustration, omogna och tysta (och tystade) tankar bland karaktärerna.


Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva om boken, trots det ringa sidantalet. Jag tyckte karaktärerna var lite väl omogna när jag läste boken men den blev mycket bättre efter att jag fått ta del av andras tankar och vad de snappat upp. Vuxna människor passar mycket bra för en bokcirkel och om du hamnar i ett sådant sammanhang kan jag rekommendera frågorna Johanna skrivit upp i sitt inlägg. Jag var lite tveksam till att diskutera en bok i ett kommentarsfält på instagram men det fungerade bra och nu ser jag fram emot att göra det igen.

Första meningen: Andras barn, alltid, överallt.
Antal sidor: 110
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Originaltitel: Voksne mennesker, 2019
Översättare: Cilla Naumann

Omläsning: Binas historia

av Maja Lunde

I februari läste jag om Binas historia inför bokcirklande. Jag läste den för 1,5 år sedan och skrev då såhär. Eftersom jag inte haft det bästa läsflowet på sistone var jag inte så sugen på att läsa om den här (när det väl finns läslust vill jag lägga den på något nytt jag inte läst). Känslan stannade kvar ganska långt in i boken. Den kan upplevas segstartad och jag hade svårt att sympatisera med karaktärerna. Dessutom visste jag ju hur det skulle gå så jag var inte så nyfiken på att läsa vidare.

Men. Jag hade ju glömt mycket. När jag blev superförkyld och stannade hemma från jobbet två dagar fick boken extra mycket uppmärksamhet och den sista tredjedelen läste jag ganska snabbt. Det som lyfter boken (även vid en omläsning) är de verkliga inslagen - det som händer George 2007 och Tao 2098 skulle kunna bli vår verklighet. Klimatångesten låg nära ytan och jag fick tänka till ännu en gång. Trots sin sega start höll boken för omläsning och passade bra i bokcirkeln.

Svartstilla

av Susanne Skogstad. Översatt av Cilla Naumann.

Vad händer när två människor som älskat varandra hela livet plötsligt skiljs åt? Vad händer med den som finns kvar efter att den andra försvunnit? Med välvägda ord om sorg och saknad debuterar Susanne Skogstad men en kort roman om livets vindlande tankar. Om skillnaden mellan att ge upp och hålla fast och hur det kan se ut ur olika människors perspektiv. Medan barnen vill ha in den sörjande kvinnan på ett äldreboende funderar hon över det som var och det som blivit. Hennes saknade man finns i varje vaket ögonblick men frånvaron av hans närvaro skär i henne. Eller har hon bara tillskrivit honom alla fantastiska egenskaper från honom, sig själv och kanske till och med de likheter hon ser i barnen?

De första kapitlen fick mig att bli tveksam. Svartstilla är en långsam bok där det inte händer så mycket fysiskt. Det händer desto mer inom huvudpersonen men många gånger räcker inte det för att jag ska ha tålamod för den här typen av böcker. Jag tror många kan fastna i det där och ha svårt att komma vidare, för visst är det repetitivt med sorgeprocessen. Jag läste dock vidare och med en överblick över hela boken gillar jag den ändå. Författaren är född 1992 men lyckas ändå förmedla en livsberättelse från en äldre kvinna och känslorna av att ha förlorat en livslång kärlek. Det är fascinerande och hon lyckas balansera väl mellan sorgen och fortsättningen framåt.

Berättaren delar med sig av flera sidor av sig själv. Vi möter den stora kärleken till hennes man men även de fulare sidorna hon gärna gömmer eller glömmer. Ångesten, händelser med barnen som hon ångrar men ändå tycker var rätt, när hon kände sig fel bredvid sin man, funderingar kring jaget och hur livet blev. Jag är inte så överväldigad som jag sett många recensenter vara men jag stannade upp vid flera snygga, vindlande formuleringar och är ändå imponerad över Skogstads debut.

Första meningen: Jag vet inte när jag upptäckte att han kom in i mitt liv. 
Antal sidor: 142
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2019
Originaltitel: Svarstilla

Jag kommer hem till jul

av Joanna Bolouri

Emilys mamma inleder alltid alla samtal med att fråga om Emily skaffat någon pojkvän än. Eftersom Emily är 38 och oftast svarar nej på den frågan börjar hon bli väldigt trött på mamman och familjen, men den här julen har hon faktiskt en pojkvän som ska få träffa hennes familj för första gången! Allt verkar gå bra tills Emily tvingas göra slut med Robert veckan innan jul. Vad ska hon göra nu? Familjen kommer tycka hon är ännu mer misslyckad om hon inte tar med Robert nu när hon har sagt att hon har en pojkvän. Hon gör det enda hon kan komma på: mutar sin granne Evan att spela Robert, trots att Evan är helt olidligt jobbig.

Christmasbooks är ganska nya på den svenska marknaden. En bokbloggare skrev att ibland känns det som att julromaner är feel good-böcker som inte var tillräckligt bra för att publiceras, men när de la till några juliga inslag kunde de ges ut som julromaner. Jag tror det kan stämma i viss mån (vilken nedvärdering av god litteratur i så fall!) men Jag kommer hem till jul är faktiskt rätt bra.

Emily är en mogen men ändå smått vilsen karaktär med höga förväntningar från familjen. I alla fall när det gäller pojkvän. Hon arbetar som lärare och delar lägenhet med två andra i London. Och ja, det känns väl som att hon delar lägenhet med Evan också eftersom han bor vägg i vägg med Emily och brukar ha högljutt sex när Emily försöker sova.

Jag kommer hem till jul är fylld av humor och galna händelser både i London och framför allt i den spretiga familjen fylld med starka viljor. Boken innehåller även mycket sexskämt och alkohol, vilket jag tröttnar på ganska snabbt. Julkulan på omslaget utlovar "oväntad kärlek" men efter att ha läst baksidestexten känns den där "oväntade" kärleken glasklar. Trots det är det en mysig feel good som passar bra i väntan på julen. Den gjorde väl inga stora intryck på mig men jag gillar ändå att julgenren växer fram i Sverige.

Första meningen: "Nå, berätta, har du träffat någon trevlig pojke?" 
Antal sidor: 314 
Förlag: Printz Publishing, 2017
Originaltitel: The Most Wonderful Time of the Year, 2016
Översättare: Cecilia Falk

Hur jag lärde mig förstå världen

av Hans Rosling och Fanny Härgestam

När Hans Rosling fick veta att han hade bukspottkörtelcancer skyndade han sig att skriva två böcker: Factfulness där han hjälper oss att förstå världen och den här memoaren om hur han själv lärde sig förstå världen. Vi möter ett ungt, ambitiös och nyfiket par i Hans och hans fru Agneta och följer snart med dem till Moçambique där de jobbade på ett sjukhus som läkare respektive sjuksköterska/barnmorska. Frustrationen över de knapphändiga resurserna och de många människorna som behövde hjälp gjorde snart Hans till forskare och några årtionden senare har han med son och sonhustru skapat Gapminder - ett verktyg som hjälper oss att förstå världen.

Jag läste Factfulness förra året och fascinerades över Roslings stora kunskaper och drivet att förmedla den till andra. Han ville så gärna att vi skulle förstå världen för att kunna göra den till en bättre plats och frustrerades över när de flest tänkte helt "fel" och började i "fel" ände. Även om han vid många tillfällen anser sig ha rätt fakta och rätt utgångspunkt är han inte sen med att erkänna brister och felsteg. Jag läste med stor förundran och fascination. Texten är lättillgänglig och intressant. Factfullness har fokus på fakta medan Hur jag lärde mig förstå världen väver in stora doser biografi i faktan och pepp inför de förändringar vi faktiskt kan göra för att få en bättre värld. Inspirerande och helt klart läsvärt!

Första meningen: Ett telefonsamtal den 5 februari 2016 gjorde det bråttom att skriva böcker.
Antal sidor: 332
Förlag: Natur & kultur, 2017

Sov du lilla videung

av Cilla och Rolf Börjlind
Detta är fjärde delen i en serie. Läs mer om Springfloden, Den tredje rösten och Svart gryning.

Stockholms centralstation fylls av människor på flykt. Muriel tar hand om en flicka hon hittar på gatan men efter en hemsk händelse tvingas de leta upp Tom Stilton. Samtidigt hittas en pojke med avskuren hals nedgrävd i en skog. Olivia Rönning ingår nu i Mette Olsäters kriminalgäng och utreder med kollegorna ett fall som blir allt mer komplicerat när det verkar ha koppling i Bukarest.

Paret Börjlinds deckarserie är en av de få deckare jag läser. De är otroligt skickliga på att beskriva människor och att lägga ut trådar och väva ihop dem. I ett annat sammanhang hade det kunnat bli rörigt med så många karaktärer och skilda händelser men i Börjlindsfall blir det en styrka när det bygger upp spänningen. De gottar sig inte i morden vilket jag uppskattar, men hela storyn känns ändå trovärdig. Sov du lilla videung blandar medmänsklighet och total frånvaro av sådan, relationer, utredningar och vardagligt liv. Jag ser fram emot att läsa nästa del och kan verkligen rekommendera serien.

Första meningen: Förra gången stod hon lite för nära och fick ett par irriterande blodstänk på sina vita linnebyxor, i natt stod hon längre bak.
Antal sidor: 442 
Förlag: Norstedts, 2016

Sommarplåga

av Hanna Jedvik

Den här sommaren gäller det. Alma och hennes pappa ska till lantstället på västkusten som vanligt. Fina, fina Mira ska också dit, som vanligt, och denna sommar ska Alma våga säga vad hon känner för Mira. Det ska äntligen bli de två och det ska äntligen bli en perfekt sommar! Men Mira har med sig Hampus och Almas planer spricker. De säger sig visserligen vara som syskon, men Alma tror dem inte. Hampus är bara i vägen och Alma börjar tänka på Hedvig som är kvar i stan. Kanske är hon inte så jobbig och kanske är det ganska fint det där med att hon gillar poesi och katter?

Det är något visst med sommarlovsberättelser. Sol, bad, förväntningar och kärlek i luften. Alma har lätt för att strula till det och så blir det den här sommaren. Hon flyger mellan människor och vet nog inte riktigt vart hon vill. Det där vilsna kan vara lätt att känna igen sig i och kanske blir det extra sårbart efter att ha gått och planerat en hel termin. Vad händer om sommarlovet bara flyter iväg utan att Det Där händer?

Hanna Jedvik har lyckats skapa ännu en fin berättelse som jag tror kan bli viktig för många unga. Den är fylld av sommarkänslor, kärlek, triangeldraman och missförstånd. Ibland blir jag irriterad på Alma som inte tar tag i något utan mest verkar tjura, men samtidigt ger det henne djup, det känns som att vi verkligen får läsa känna henne. Men, hur lyckas alla föräldrarna ta ut 10 veckors semester? Hur som helst är det en härlig sommarbok att läsa i sommar eller om du längtar tillbaka redan nu.


Ljudbok
Tid: 4 timmar coh 20 minuter 
Förlag: Rabén & Sjögren, 2019
Uppläsare: Maja Rung

En nästan perfekt dag

av Mareike Krügel

Katharina lever mitt i ett vardagskaos med sjuttonårige Alex och elvaåriga Helli som ställer till det för sig så ofta att Katharina gett upp hoppet om att kunna ta upp sina studier igen. Hennes man Costas veckopendlar till Berlin och meddelar att han måste vara med på en firmafest den här fredagen. Fast de bråkar ju ändå alltid när han är hemma. Katharina bär på en hemlighet och snart kanske allt är över, men vem ska då ta hand om allt kaos?

Det var delade åsikter när vi diskuterade den här boken på bokträffen i Jönköping i slutet av augusti. Jag tillhörde dem som inte förstår tjusningen med denna bok. Den tilltalar mig inte och jag har svårt att ta till mig Katharina. Jag blir nervös på hennes obeslutsamhet, på att hon säger ja (eller inte säger nej) trots att hon verkligen inte orkar ta på sig en sak till. Till viss del kan problematiken kring hur vardagspusslet ska läggas ge igenkänning, men jag tycker boken är för rörig. Jag tilltalas inte av att allt sker i ett svep under en dag och utan kapitelindelning.

De som tyckte om boken i bokcirkeln kunde känna igen sig i att det kan bli "tio världskrig innan frukost" en vanlig dag och tyckte det var fint beskrivet. Kanske passar boken bättre för föräldrar, eller så har de nog av sitt eget kaos och vill inte läsa om ännu mer, som en annan bokcirkeldeltagare sa.


Första meningen: Jag vill inte dö, och jag vill inte gå in genom den här dörren heller.
Antal sidor: 267
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2019
Originaltitel: Sieh mich, 2017
Översättare: Sofia Lindelöf

Agathe

av Anne Cathrine Bomann

Paris, 1940-tal. En trött psykiater har pensionen inom sikte. Han har exakt koll på hur många samtal han har kvar att lyssna till när hans sekreterare meddelar att han ska få en ny patient. Först blir han förstås irriterad, men det visar sig att Agathe är en alldeles särskild person och kanske är det så att psykiatern kan få ut något av samtalen med henne.

Efter att ha gett intryck av att vara en erfaren psykiater märks det snart att huvudpersonen är rätt trött på sitt yrke och verkar sjangsera allt mer. Och alla dessa klagande människor? Lär sig människor aldrig att må bra? I takt med att dagarna till pensionen minskar verkar hans mående försämras och det finns snart bara en ljusglimt kvar - Agathe - bland alla måsten.

Det här är en kort roman och liksom de flesta andra jag läst slutar den innan alla frågor retts ut. Det är snarare så att de sista kapitlen bygger upp för en ny vändning i berättelsen. Boken hade passat bra i en längre form med fler patientsamtal och fler funderingar kring livet. Samtidigt finns det en del intressant i det psykiatern och Agathe pratar om och i det att romanen får hållas kort och kärnfull. Jag uppskattade att få del av en historia som inte krävde min uppmärksamhet så länge. Agathe faller mig inte helt i smaken men jag uppskattade den ändå under läsningens gång.

Första meningen: Om jag gick i pension vid 72 skulle jag ha fem månader kvar att arbeta.
Antal sidor: 162
Förlag: [norra], 2019
Originaltitel: Agathe, 2017
Översättare: Anna-Stina Johnsson

Presidentens hatt

av Antoine Laurain

Paris, 1986. När Daniels fru och son är bortresta bestämmer han sig för att unna sig en riktigt fin måltid. Ett annat sällskap sätter sig bredvid honom på restaurangen och det går snart upp för Daniel att en av dem är presidenten! När sällskapet går och presidenten glömmer sin hatt bestämmer Daniel att det var meningen - han ska bli dess nya ägare. Med hatten på huvudet händer oväntade saker och snart glömmer Daniel i sin tur hatten på ett tåg...

Enligt baksidestexten handlar den här boken bara om Daniel och att saker blir annorlunda när han får presidentens hatt. Det vävs dock in fler personer och det hade kunnat bli en rolig idé. Tyvärr infinner sig ingen riktigt bra känsla. Jag bryr mig inte så mycket om karaktärerna. De intressanta karaktärerna får lite plats och de där som pratar om parfymer och (för mig helt okända) politiker får babbla på trots att det inte är intressant. Jag läste ut boken för att kunna kryssa för en ruta i ett sommarbokbingo, annars hade jag lagt den ifrån mig efter några kapitel.

Första meningen: Daniel Mercier gick rakt igenom folkhavet i trappan till järnvägsstationen Saint-Lazare.
Antal sidor: 221
Förlag: Lavender Lit, 2014
Originaltitel: Le Chapeau de Mitterrand
Översättare: Oskar Séverac

Om du vill

av Helle Helle

Inför bokcirkelns val av junibok ville vi ha en kort bok gärna skriven av en prisbelönt författare. En i bokcirkeln hade hört gott om Helle Helle och valet föll på Om du vill. När vi diskuterade boken ställde vi oss frågorna: Vad är det vi har läst? Vad var det egentligen som hände? Hände det något över huvud taget?

Två personer möts i en skog. Båda är ute på löprunda och båda inser att de inte vet hur de ska hitta tillbaka till civilisationen. När de sökt en stund börjar mörkret lägga sig bland träden och de hittar ett vindskydd som de bestämmer sig för att stanna i under natten.

Efter det där berättar kvinnan lite om sitt liv och sedan kommer en försiktig upplösning. Vad handlar boken egentligen om? Är vi för dåligt litterärt begåvade? Symboliserar skogen något ociviliserat och okänt, är det någon form av berättelse om att hitta utanför det bekväma för att våga lära känna annat och öppna upp sig? Jag blir mest frustrerad att jag inte förstå och att författaren dessutom hyllats med priser. Kvinnans historia är intressant och jag hade gärna läst mer om den. Istället får vi endast tunna fragment och förklaringar som varit svåra att ana. Kapitlen är korta och språket är enkelt och kan nästintill läsas som dikter. Tyvärr hade bokcirkeln inte mycket att säga om boken. Vi var mest förbryllade.

Första meningen: Det är inte jag.
Antal sidor: 151
Förlag: Norstedts, 2016
Originaltitel:  Hvis det er, 2014
Översättare: Ninni Holmqvist

Flätan

av Laetitia Colombani

I Indien bor Smita med sin man och deras dotter. Smita drömmer om att komma bort från det förutbestämda kastsystemet och idén med ärvda yrken. Hon drömmer om att hennes dotter ska få gå i skolan. I Italien måste Giulia plötsligt ta över familjens ateljé efter att hennes pappa hastigt blivit sjuk. Hon inser snabbt att det finns hemligheter som kan få hemska konsekvenser för företaget. I Kanada arbetar den ensamstående trebarnsmamman Sarah nästan dygnet runt och är på väg ännu högre upp i företagets hierarki. När hon drabbas av cancer blir förhållandena plötsligt helt annorlunda.

Tanken med tre kvinnors olika perspektiv från  tre olika kontinent är lockande. Berättelsen har en hel del intressant, så som kastsystem, gamla familjeföretag och kampen för karriär och familjeliv. Det där får vi dock bara små delar av, för de tre kvinnorna tar alla snabba, förutsägbara beslut och boken tar slut mycket snabbt och efterlämnar sig ett "jaha" hos mig. Kvinnorna är intressanta, det är spännande att jämföra deras vardag, hur tron spelar roll eller inte, vad de upplever, hur de blir behandlade och hanterar dagliga händelser. Det skulle kunna bli riktigt bra men boken är alldeles för kort och förutsägbar. Det finns inte så mycket plats för funderingar eller de dilemman som dyker upp. Saker bara händer. Jag tror att Flätan hade kunnat bli mycket mer. Om du vill ha en snabb berättelse med lite djup men med ett snabbt uppgörande kan jag ändå rekommendera boken.

Första meningen: Det här är början på en berättelse.
Antal sidor: 224 
Förlag: Sekwa, 2017
Originaltitel: La tresse, 2017

Översättare: Lotta Riad

Regnvakt

av Tatiana de Rosnay

Efter flera års planering ska familjen Malegard återförenas i Paris. Bara föräldrarna och de vuxna barnen får vara med när pappans 70-årsdag ska firas. Inga respektive eller barn. Kanske just för att det är de som stått i vägen för en återförening. Här finns ansträngda relationer, godhjärtade försök och ett regnoväder som aldrig tycks vilja lämna staden. I takt med att Seins vatten stiger drabbar kriser familjen och tar dem ut på ännu djupare vatten.

Efter att ha läst Sarahs nyckel och gillat den vill jag läsa mer av författaren. Det var researchen, noggrannheten och språket i den som lockade mig att plocka upp Regnvakt. Till min besvikelse. Noggrannheten och researchen kring en översvämning i Paris är exakt men jag tycker boken är seg. Jag trodde den skulle behandla någon form av uppgörelse i familjen, ett antal stora samtal som täcker årtionden av hemligheter och tystnader. Men det plockas ned, dröjer och gnistrar bara till vid några enstaka sena tillfällen. Det finns en del hemligheter och svåra händelser som är intressanta att läsa om i kombination med psykologisk spänning och olika personligheter. Visst finns något intressant i en samhällskris som beror på klimatet. Men jag tycker det är segt. Jag hade förväntat mig mer.

När jag tänker tillbaka på Sarahs nyckel är det mycket möjligt att långsamheten fanns även där. Den drivs förmodligen fram av noggrannheten och researchen, men jag föredrar det i ett snabbare tempo. Jag har blivit "bättre" på att lägga ifrån mig böcker jag inte gillar men den här fortsatte jag läsa. Jag trodde den skulle bli bättre, vill gärna gilla det mer, men jag är tveksam till att plocka upp mer av de Rosnay.

Första meningen: Jag börjar med trädet. 
Antal sidor: 302
Förlag: Sekwa, 2018
Originaltitel: Sentinelle de la pluie (The Rain Watcher), 2018
Översättare: Linda Skugge

Jojje 5 år

text av Ellen Karlsson och illustrationer av Monika Forsberg

I den första delen i en planerad serie om barnen på förskolan Havet möter vi Jojje. Han är 5 år och håller på att rita en teckning över rymden. Den ska bli hans bästa. I hans bok får vi följa med under en pappavecka. Han pärlar, ramlar, syr ett stygn i pannan och går orimligt långt till en stängd godisbutik.

Jag blev förvånad så fort jag öppnade boken. Det är så mycket text! Ja, för att vara en bilderbok i alla fall. Jag tror att boken hade passat bättre som kapitelbok, vilket det i och för sig är, men orkar målgruppen (3-6 år) titta så länge på samma uppslag?

Det är roligt att få följa med Jojje under en vecka och trots att det kanske inte känns så kan den vanlig vecka innehålla ganska mycket. Karlsson och Forsberg har lyckats fånga många relevanta inblickar i barns liv. Exempelvis det där med förskolepedagogen som lovat något han inte håller eller att "till och med pappa fattar att han måste bära Jojje en bit" när de går den orimligt långa vägen till godisbutiken.

Vi återvänder till det där med att boken hade passat bättre som kapitelbok. Det hade gett mer utrymme åt alla de funderingar Jojje har och allt han är med om. En lite mer omfattande bok hade kunnat skapa mer utrymme för diskussion mellan Jojje, föräldrar, vuxna och de som tittar på eller läser boken. Nu krävs det mer av den läsande vuxna, vilket i och för sig inte behöver vara en nackdel. Det kan dock vara bra att veta att den här boken bör ta lite längre tid att läsa, så att det finns tid att prata om rädslor och känslor.

Första meningen: Den här boken handlar om Jojje.
Antal sidor: 63
Förlag: Natur & kultur, 2018