Intervju med Emma Johansson

Foto: Frida Lord

En av de böcker som gjort starkast avtryck på mig i år (och förmodligen fler månader än så) är Emma Johanssons debutroman Papperssjälar som publicerades 2017. En blandning av språket, medkänslan för huvudpersonen Emilia, handlingen, något unikt i sorgbearbetningen och interaktionen med andra som gjorde att jag gillade boken.

Skrivande och bra böcker är roligt, därför skickade jag iväg några frågor till Emma.

Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord?
Snäll, envis och ordningsam.

Hur fick du idén till Papperssjälar?

Jag fick idén till Papperssjälar en morgon när jag åkte till jobbet och tog en annan väg än jag brukade åka och åkte över en järnväg. Det var soluppgång och väldigt fint och det var som om det bara klickade till i mitt huvud och jag såg en tjej på en cykel som cyklade mot järnvägsöverfarten. Efter det var det som om hela boken spelades upp i mitt huvud. Sen ändrades mycket under tidens gång med själva grundidén fick jag den där dagen. 

Hur gick skrivprocessen till?

Jag skrev första utkastet väldigt fort, tror det tog ungefär 6,5 veckor. Detta var våren 2015. Sen lät jag manuset ligga till oktober innan jag började redigera det på riktigt. Hade en lektör och två testläsare som läste och jag var färdig i april 2016 då jag skickade in det till förlag. Fick några refuseringar (både vanliga och positiva) och sen i augusti hörde Opal av sig och sa att de ville ge ut (de hörde av sig redan i juni och sa att de gillade men att de behövde mer tid i och med semester och så). Senare fick jag veta att Opal skulle starta imprint och det är Vox där jag nu är utgiven.

Vad var svårast med att skriva boken?

Det svåraste med att skriva Papperssjälar var nog allt tvivel jag kände. Det ständiga tvivlet om det var tillräckligt bra, om någon över huvud taget skulle vilja läsa det jag skrev osv. Jag har också en tendens att bli övertydligt när jag skriver och jag har ganska svårt att hålla mig kort och inte babbla på i en hel evighet. Jag och min redaktör strök rätt mycket när vi redigerade tillsammans.

Vad var lättast?
Det lättaste var nog att skriva scenerna mellan Emilia och Viktor. Tycker så otroligt mycket om dem båda två och det kom så naturligt när jag skrev de scenerna.

Vad har du för tips till den som drömmer om att skriva en bok?

Öva! Man blir inte bra på något om man inte övar. Skriv vad som helst egentligen, bara man skriver. Läs också mycket! Man måste läsa för att kunna skriva. Och mitt absolut främsta tips är att inte ge upp!

Vilken bok tycker du förtjänar med uppmärksamhet?

Jag blev utgiven på Vox samtidigt som en tjej som heter Yrsa Walldén så måste tipsa om hennes bok Allt jag inte sa som är superbra! En annan bok som jag älskar och tycker borde får mer uppmärksamhet är Aristotle & Dante discover the secrets of the universe av Benjamin Alire Sáenz. Den finns även på svenska med namnet Livets outgrundliga mysterier.

Översättarsnack med Ylva Stålmarck

Deras jobb ska helst inte märkas, men jobbet de gör är väldigt viktigt för läsupplevelsen. Det jag skriver om är de ofta bortglömda översättarna. Idag blir det intervju med Ylva Stålmarck, översättare till bland annat Ingenting och allting, Som stjärnor i natten och flera av John Greens böcker.

Du har översatt många böcker för olika målgrupper. Hur kom det sig att du satsade just på översättning?
Jag halkade in på ett bananskal, kan man säga. Började läsa enstaka kurser på Lunds universitet när jag var nitton: filosofi, idé- och lärdomshistoria och engelska. Hade inga direkta yrkesplaner, men en vag idé om att jag skulle syssla med något som hade med språk och skrivande att göra. Det var min pappa – som var redaktör på Norstedts – som föreslog att jag skulle prova på översättandet. Genom honom fick jag kontakt med redaktören som höll i deckarutgivningen. Jag gjorde en provöversättning, fick översätta första boken och på den vägen är det. Jag tycker om att arbeta ensam och har inga problem med självdisciplinen. Så översättandet passar mig perfekt.

Hur går det till när du får ett översättarjobb?
I början, när jag var helt okänd för de flesta förlag, så var det svårt. Jag ringde och skrev brev till olika förlag, men fick sällan napp. Oftast fick jag ett nytt uppdrag när något förlag hade sett vad jag översatt tidigare och tyckte att jag skulle passa som översättare till en ny bok i samma genre. Nu – efter trettio år i yrket – har jag ganska många kontakter och oftast bra flyt. Nästan alltid är det förlagen som kontaktar mig.Men visst går det i vågor: ibland får jag så många erbjudanden att jag måste tacka nej till flera, ibland är det ont om jobb. Det skulle vara roligt att översätta en bok jag själv väljer, och försöka få ett förlag intresserat, men det är svårt att få tiden (och pengarna) att räcka till för sådana projekt.

En bra översättning är oftast något gemene person inte lägger märke till. Om de däremot är sämre reagerar vi. vad är det svåraste med att översätta?
Det var en svår fråga! Vid den första råöversättningen går jag mycket på känslan,försöker fånga tonen i boken och ta in karaktärernas personlighet. En svårighet som kan dyka upp här – och kanske är det detta som är allra svårast! – är om jag inte riktigt blir ”kompis” med texten. Jag gör nog oftast en bättre översättning av en”svår” text som jag tycker om – med ett språk jag känner mig hemma med – än en”lätt” text som jag inte gillar. Jag kan också haka upp mig på facktermer som är svåra att hitta, men om inte uppslagsböcker och Google räcker till kan man alltid hitta någon att fråga.En annan besvärlig sak är idiomatiska uttryck och ordvitsar. Sådant går att lösa mer eller mindre bra, men det kan vara svårt att leva upp till originalet helt och hållet.

Min erfarenhet är att översättare sällan får någon uppmärksamhet, trots ett stort jobb. Upplever du detsamma? Hur känns det?
Ja, så är det ju. Visst kan jag sakna feedback ibland, men å andra sidan ligger det i jobbets natur. Jag tycker att det är viktigt att mitt namn står i boken, och vissa (Babel, t ex) hade gärna fått bli bättre på att nämna översättaren. Men utöver det tycker jag inte att man kan begära så mycket. Översättaren ska helst inte märkas, utan vara en förmedlande länk, så smidig och diskret som möjligt. Vill man ha mer uppmärksamhet ska man nog satsa på ett annat jobb.

Vilken var den roligaste boken att översätta?
Oj, den var svår! Trettio år i yrket, som sagt … Jag måste nog ta upp flera! Barbara Vines böcker älskar jag. Martin Davis Trollkarlens trast, Dina Nayeris En tesked jord och hav och Emma Donoghues Room tyckte jag mycket om att översätta. Och så gillar jag böckerna för unga vuxna: författare som John Green, Jennifer Niven och Nicola Yoon.

Skriver du något eget?
Nej, jag skriver inget eget, åtminstone inget som ska publiceras. Lite för skrivbordslådan blir det väl ibland.

Vill du veta mer om översättaryrket? I #9 av podden Bladen brinner finns en intervju med översättaren Helena Hansson, den hittar du här.

Sofies skrivtips: intervju med Mattias Edvardsson

Det har blivit dags för en andra författarintervju i skrivtipsserien. Denna gång är det Mattias Edvardsson som fått svara på frågor.

Jag vill skriva en bok. Jag vet ungefär vad den ska handla om, jag har börjat lära känna huvudpersonen. Vad ska jag göra nu?
Jag tror att det är viktigt att du gör det som passar just dig bäst. Det är stor skillnad på hur mycket förarbete och planering olika författare gör. Jag har själv testat att göra tidslinjer, omfattande karaktärsbeskrivningar och detaljerade synopsis, men kommit framtill att jag skriver bäst utan allt det där. Jag tröttnar helt enkelt om jag inte får komma igång och skriva. För mig räcker det att huvuddragen i berättelsen finns. Jag behöver ett skelett,men inte mer än så. Sedan skriver jag mig fram och låter berättelsen ta form längs vägen.Det innebär förstås att det blir en hel del omskrivningar och efterarbete, men det är det sätt som fungerar bäst för mig.

Vad ska jag göra om jag kör fast?
Eller kanske snarare: när du kör fast. För det får du räkna med att göra. Jag skulle råda dig att snabbt komma vidare. Det gäller att hitta en lösning, någonting som för berättelsen vidare. Det är inte säkert att det blir den bästa lösningen på första försöket, men det gör ingenting. Det viktiga är att du kommer vidare. Skulle du hitta en bättre lösning i ett senare skede kan du alltid ändra.

Hur vet jag att jag är redo att skicka in manuset till ett förlag?
Du blir aldrig färdig. Man kan bearbeta en berättelse i oändlighet – vilket jag tror att många också gör. Något av det svåraste med att skriva en roman är att det kräver ungefär lika mycket tålamod och uthållighet som förmåga att avsluta och sätta punkt. Mitt bästa tips är nog att ta del av ett pålitligt proffs som kan lektörsläsa och vägleda dig.

Vad inspirerar dig att skriva?
Egentligen är det nog två saker. Dels är det berättelserna. Jag har alltid haft så kallad livlig fantasi och älskat berättelser av olika slag. Dels är det orden. Jag älskar vackert språk och vassa formuleringar.

I korta drag, hur gick det till när ditt första manus blev antaget?
Jag skrev råmanuset till Stå ut under ett drygt halvår. När jag kände mig tillräckligt klarskickade jag det till Lisa Bjärbo som lektörsläste. Jag visste att Lisa hade full koll på ungdomsböcker och litade helt och hållet på hennes omdöme. Sedan arbetade jag om texten i några månader och skickade iväg manuset till alla stora och mellanstora b&u-förlag. Efter ganska exakt fem veckor fick jag svar. ”Problemet” – ett riktigt lyxproblem –var att tre olika förlag hörde av sig samma vecka. Det första ville att jag skulle skriva ut en karaktär ur boken, det andra ville vänta till efter sommaren med att skriva kontrakt. Det tredje var eld och lågor och ville skicka kontraktet samma dag. Så fick det bli.

Har du någon bok som inspirerat dig i ditt skrivande?
Varje bok jag läser inspirerar mig på ett eller annat sätt. Vill man skriva är jag övertygad om att man måste läsa mycket. Passa på att studera hantverket hos andra författare. De senaste veckorna har jag bland annat inspirerats av Christina Lindström, Elin Cullhed och Anna Ahlund. Rekommenderar alla tre!

Möt Hanna Jedvik

Aktuella Hanna Jedvik ställde upp på en intervju. Läs den här:

Hur fick du idéer till "Kurt Cobain finns inte mer"?
Det låter ju så flummigt, men det var nog mest mina huvudpersoner Lovis och Alex som trängde sig på och ville få sin historia berättad. Sen som från ingenstans slog det ner som en blixt från klar himmel att jag ville förlägga handlingen till 90-talet och på sätt och berätta om mitt eget 90-tal och tiden när jag själv var tonåring. Om hur Sveriges såg ut då, stämningen, musiken, kläderna... Allt. De två sakerna gjorde att jag kom igång och började skriva det som blev Kurt Cobain finns inte mer.

Porträttfoto: Christer Ehrling. Foto översta bokomslaget: Rabén&Sjögren.
Foto nedersta bokomslaget: Sofie Nordquist. Collage: Sofie Nordquist

Varför ville du skriva den?
Det enkla svaret är nog mest att skrivandet är något av det roligaste jag vet. Att det är en typ av verklighetsflykt för mig och att jag älskar att gå in i de världarna jag bygger upp när jag skriver. Att det blev just den här historien beror nog på att jag ville utforska den maktlöshet och skuld som man kan uppleva i när man ser en nära vän försvinna iväg och må dåligt och inte kunna hjälpa till eller lyckas komma innanför skalet. Att bli lämnad kvar.

Finns det självupplevda inslag i boken?
Till viss del. Jag har inspirerats av mina egna gymnaiseår -  så som jag minns den här tiden. Dessutom utspelar den sig i Karlstad som är den stad där jag själv är uppvuxen och gick i gymnasiet, så vissa detaljer och skeenden kan säkert kännas igen på ett eller annat sätt. Men berättelsen är inte självupplevd och de här personerna har aldrig funnits i verkligheten. Likaså gör jag inga anspråk på att jag på något sätt beskriver den här tiden helt korrekt eller sanningsenligt. Snarare har jag skrivit ner minnet av mitt 90-tal.

Vad inspirerar dig till att skriva?
Allt. Människor omkring mig, personer jag har träffat från längesedan, mina egna erfarenheter, samhället runt omkring mig eller saker som jag funderar mycket på. Men jag inspireras också av annan litteratur, filmer, konst, tidningar, tv-serier och musik. Det kan röra sig om en stämning eller en känsla eller mer konkreta grejer.

Vad har du för skrivtips till folk med författardrömmar?
Skriv, skriv, skriv! För dig själv och för andra. Gå kurser eller liknande som kan hjälpa dig att hitta din egen litterära röst och för att hitta verktygen som hjälper dig att omvandla "dagboksanteckningar" till litteratur som berör andra. Men glöm heller inte att läsa så att du vet vad du själv tycker är bra och dålig litteratur. Sen tror jag inte att man ska drömma om att bli "författare" utan heller känna en längtan att skriva. Om det blir en bok som andra kan läsa, eller vad som kommer ut i slutänden, är egentligen underordnat.

Vad gillar du att läsa?Jag gillar framför allt att bli knockad av språket när jag läser. Med ett levande språk och stämningar som kryper innanför huden blir nästan vilken berättelse som helst angelägen. Fast självklart vill jag att litteratur ska väcka tankar och få mig att upptäcka nya saker om mig själv, min omvärld eller mina medmänniskor. Sara Stridsberg, Sofie Oksanen, Tomas Bannerhed och Beate Grimsrud är stora samtida nordiska favoriter.

Tack till Hanna! Blev du sugen på att läsa hennes nya bok kan du tävla om den här.

Intervju med Sonya Sones

För ett tag sedan skickade jag iväg några frågor till Sonya Sones, författare till Vad mina vänner inte vet, Vad min flickvän inte vet och En sån där vidrig bok där mamma dör och fem andra böcker som ännu inte översatts till svenska. Här får ni hela intervjun:
Why do you write?
Words have always been a powerful force in my life, bringing me both joy and sadness. I write to harness the power of words. I write to move people, to share a rollercoaster of emotions with them, to give them pleasure, to connect with them. I write to figure out my life. (And also because I have to pay for my children to go to college!)

I wrote One of Those Hideous Books Where the Mother Dies because I was interested in exploring the theme of culture shock. I grew up near Boston, but moved to L.A. in my twenties to work for a famous film director. I thought I’d died and gone to heaven. Hollywood seemed so glamorous and exciting. But it was like living on a different planet. So when I was writing Ruby’s story, I could draw on memories of my own culture shock. Seeing palm trees everywhere, movie stars standing in line at the drugstore. I even got a ticket for crossing the street—just like Ruby.

Where do you get the inspiration from?
My first inspiration was my children. I loved reading to them so much that it inspired me to want to write for children. Now, I get inspiration from the lovely fan emails that pop into my email box daily – from really sweet readers who say very lovely, encouraging, funny, inspiring things to me. Thank you, dear readers!

Which of your books do you like best, and why?
That would be like asking me to choose which of my children I like best. I like all my books equally. :)

What do you think about the cover image that your books have in Sweden?
They are beautiful! I especially love the original covers of read What My Mother Doesn´t Know and What My Girlfriend Doesn´t Know - the way they were designed to fit together into one photo, and how the on the spine of the book, there is half a heart on each book, and when you put them together it makes a whole heart. Though Robin looks much more handsome than I pictured him when I wrote the book. When my son Jeremy saw the cover, he said “Well, maybe that’s ugly for Swedish.”

What do you want to say to grownups who like to write? Do you have any writing tips?
Write from the heart. Write about what you know (your own experiences and feelings). Don’t avoid writing about the pain in your life. Do avoid using clichés and overusing adjectives. Try to find ways to describe things in fresh new ways. Similes work well for that. Try to show instead of tell. Like instead of saying “I felt happy” (telling), say “I felt like a jar all filled up with a thousand fireflies” (showing). Or instead of saying “I felt scared” (telling), say “my heart fluttered in my throat like a trapped bird” (showing). And read, read, read—whoever, and whatever, inspires you.

Also, stop worrying about how good what you write is going to be. I always assume that what I write will really stink. And my own first drafts always do. But I have to write that awful version first, so that I have something that I can work on and eventually make better. You’ve got to remember that even if what you write is terrible, you can revise it and keep on revising it, until what you’ve written is good. And maybe even great!

xx, Sonya

Möt Christin Ljungqvist

I april debuterar Christin Ljungqvist med Kaninhjärta på Gilla böcker. Jag tog mig ett snack med henne om skrivande och inspiration.



Omslag: Rickard Schöldström & Fredrik Remnefalk



1. Hur fick du idén till "Kaninhjärta"?

Från början var Kaninhjärta tänkt som en uppföljare på min första manusidé, som jag hade kämpat med i sisådär en fem-sex år och haft inne hos förlagen ett antal gånger. Man kan säga att jag fick nog av den där gamla idén till slut, och ville skriva någonting nytt. Anta en utmaning. Och då blev det Kaninhjärta. Idén är sprungen ur min grundidé; att skriva böcker om min syn på livet, döden och skiktet däremellan. Och skruva åt det några varv, så det blir mer spännande.

2. Hur är det att skriva om tvillingar, har du själv erfarenheter av detta syskonskap?

Jag har ingen egen erfarenhet, men tycker det är intressant med tvillingar och andra människors reaktioner på dem. Det händer att föräldrar tilltalar sina tvillingbarn som om de vore en person, väljer namn som går att sätta ihop (Mary och Anne= Marianne) och så vidare. Där ur föddes också idén att låta Mary och Anne dela på sitt mediumskap, liksom, att de måste samarbeta för att kunna kommunicera med andra sidan.

3. Vad har varit svårast/lättast med att skriva bok?

Den här boken gick skrämmande lätt att skriva! Svårast är som alltid slutet. Vilken meningen är den perfekta sista meningen? Inte för tidigt, inte för sent, utan precis i balans?

4. Vad inspirerar dig till att skriva?

Olösta saker, små vardagsmysterier. Som när någonting försvinner och dyker upp någon annanstans, som när människor berättar om sina svårförklarade upplevelser, som när mirakel händer: drömmar slår in.





5. Har du fler bokprojekt på gång?

O ja. Massor. Kaninhjärta är bara början på ett slags serie, tänker jag.

6. Vad läser du själv?

Böcker med flera dimensioner. Det är faktiskt så jag beskriver dem! Låter kanske lite flummigt, men med detta menar jag böcker som har det där lilla extra, som Den hemliga historien av Donna Tartt eller samtliga böcker av Tana French. De är realistiska, men svävar ändå mellan verklighet och någonting mer = en högre dimension. Ett mysterium. Vad händer, vad är verkligt? Spännande…

Kan du berätta mer om ditt skrivande och skrivprocessen? (På denna fråga svarade Christin mycket och väldigt inspirerande. Jag har dock kortat ner det lite)

Min skrivväg är lång och kringelikrokig. Jag har alltid fantiserat och fått ihop historier, haft livlig fantasi! Och mellan tretton till sexton års ålder skrev jag och bästisen en fantasyserie för hand i kollegieblock. Vi slutade väl på tolv böcker. Sedan skrev jag en rejäl tjockis när jag var nitton, 400 a4-sidor tror jag att det var, enkelt radavstånd, inga indrag. Så väldigt mycket text!

När jag var sjutton, arton år gick jag till mitt första medium. Därifrån fick jag idén till mina spökböcker. Jag har besökt henne flitigt sedan dess, gått lite kurser i medial träning, gått på mediala demonstrationer, samlat på mig kunskap och människors olika uppfattning och upplevelser. Väldigt, väldigt spännande och intressant. Jag har detta till grund för mina böcker, sedan skruvar jag som sagt till det för att göra det mer spännande.

Den största insikten när det gäller skrivande eller vilken annan dröm man än strävar efter är, att man måste vara ödmjuk inför hantverket och det faktum att man aldrig, aldrig blir fulländad. Att det alltid finns saker att lära sig. Att man gör rätt i att lyssna på dem som är äldre och har gjort det man vill göra ett tag. En annan stor insikt är att man aldrig kommer någon vart om man inte är beredd på att kämpa ihjäl sig. Jag hade gett upp när jag blev antagen, på riktigt gett upp. Den enda som fortfarande trodde att jag skulle lyckas var min fästman. Jag hade skrivit, skickat till förlagen och refuserats så många gånger (kan det vara upp emot tjugo gånger, eller mer?) att jag ville kräkas på allting. Däremot är det inte första gången som det jag vill ha och strävar efter inträffar först när jag ger upp. På riktigt ger upp. Hela vägen in i hjärtat inser att det aldrig, aldrig kommer gå. Då. Kanske ligger det någonting i det? Kämpa, kämpa, hela vägen. Bli refuserad, deppa en stund, sedan på det igen och igen tills du ger upp. Och då? Hoppas detta kan inspirera dig! Så länge du är beredd på att ge allt för att bli ditt absolut bästa har du allt att vinna!

Tack till Christin! :)

Intervju med Kim M. Kimselius

Jag skickade över några frågor till författaren Kim M. Kimselius. Här får ni intervjun:

Vad handlar dina böcker om?

"Tillbaka till Pompeji",
debutbok 1997

Jag skriver historiska äventyrsböcker uppbyggda runt riktiga historiska händelser. Jag har en serie som handlar om Theo och Ramona som reser tillbaka i tiden, det är den historiska serien. Där får dem vara med under Vikingatiden, när staden Pompeji begravs under ett vulkanutbrott, häxförföljelsen, möta Inkaindianer, träffa Snapphanar, möta fasan under faraonernas tid i Egypten, möta pesten i staden Florens, vara med om krig i både Det glömda kriget 1808-1809 och På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa. Theo och Ramona är även med under franska revolutionen, riddartiden, de reser till Kina och får vara med under romartiden. Ja de lever ett mycket skrämmande och spännande liv i mina böcker.

"Kimberlie- Äventyr på
Nya Zeeland", 2009

Dessutom har jag en serie böcker som handlar om Kimberlie och Andy som är mer Äventyrliga deckare där historierna utspelar sig på Nya Zeeland. I de böckerna berättar jag om Nya Zeeland, miljö, historik etc.

Hur får du inspiration?

Ofta får jag inspiration när jag sover. Kan vakna med en hel bok i mitt huvud och vill då gärna sätta mig och skriva ned allt direkt. Men det går inte alltid.

Hur länge har du skrivit?

När jag var åtta år bestämde jag mig för att jag skulle bli författare. Alltsedan dess har jag skrivit. Men jag har under alla år stoppat berättelserna i byrålådan. Det var först när min man avslöjade för alla våra vänner att jag var författare som jag var tvungen att skicka in till förlag. Det råkade då bli Tillbaka till Pompeji, ett av alla de manus som låg i mina byrålådor. När jag debuterade julen 1997 sålde Tillbaka till Pompeji i 11.000 ex FÖRSTA VECKAN. Vilket är jättestort!

Varför skriver du?

För att jag måste. Mitt huvud är fullt av berättelser som kräver att få komma ut.

Har du tips till skrivsugna ungdomar?

Det ska vara roligt att skriva en bok. För att du ska lyckas uppnå glädje i ditt skrivande ska du skriva om sådant som du tycker är viktigt att berätta, något du brinner för, något som bubblar inom dig och kräver att få komma ut.
Skriv direkt från hjärtat, låt fantasin flöda och tänk inte på stavning, grammatik eller att någon ska läsa det du skrivit. Det enda du ska tänka på är att få ur dig din berättelse.
Försök inte kopiera någon annans stil, inte berätta något som någon redan har skrivit. Hitta på något unikt, något som bara du har i ditt huvud.

Vad läser du själv?

Läser precis allt möjligt. Väldigt många faktaböcker, eftersom jag måste läsa på inför varje nytt historiskt ämne som jag ska skriva om. Dessutom försöker jag hinna läsa mina författarkollegors böcker. Älskar Dean Koontz böcker och Stephen King, men även Kerstin Ekman, Cornelia Funke och många, många fler.

  

Har du några boktips? Bläckhjärta, hela serien. I morgon när kriget kom, hela serien.

Bilderna kommer från Kims hemsida

Intervju med Åsa Anderberg Strollo

 Åsa anderberg Strollo är nu mitt uppe i slutredigeringen av sin tredje bok, Hoppas, som ges ut av Gilla böcker 5 september i år. Hon har tidigare skrivit Bryta om (2007) och Blod (2009), båda på Alfabeta förlag.
Åsa är född 1973 utanför Lund, men bor numera i Stockholm med man och barn. Hennes första bok, Bryta om blev nominerad till Augustpriset, Slangbellan och Stora Läsarpriset 2007, och vann det sistnämnda. Förutom att skriva är hon också dramatiker och skriver manus på STRIX, bland annat.
 Läs mer på hennes hemsida


Vad handlar Hoppas om?

Hoppas handlar om Jonna som alltid hoppas för mycket, om Alex och Elina som slutat hoppas för länge sedan och om den sista utvägen. Det är en mörk skildring om samhällets baksidor, av hemlösa tonårstjejer och nyfattigdom och samtidigt ett hisnande äventyr fullt av ljusglimtar. Tematiskt är boken lite som en fortsättning på Bryta om, min debutroman som kom 2007.

Hur fick du inspiration till boken?

Startskottet till boken fick jag av att läsa Rädda Barnens rapport om unga i hemlöshet, Tillfälligt Uppbrott av Yvonne Sjöblom 2009. Sen har jag intervjuat unga som rymt hemifrån och arbetat tätt med några socionomer på Stadsmissionen, Unga Station. De har läst, granskat och kommit med synpunkter för att få boken så nära verkligheten som möjligt. Men alla karaktärer, händelser, tankar och känslor har jag framförallt hämtat inifrån, från min fantasi.

Har du några tips till skrivsugna?

Jag vill uppmuntra alla skrivsugna människor att gå en skrivarkurs. Men inte för att lyssna på läraren i första hand (knep och råd kring hantverket är bra, men inte det viktigaste) utan för att skaffa sig ett nätverk av vänner som också älskar att skriva. Dessa vänner bör man hålla hårt i, byta texter med, uppmuntra till ärlighet och vårda, de är ovärderliga för ens utveckling som skribent.

Hur länge har du skrivit?
Jag har skrivit så länge jag minns, det har varit min ventil, självterapi, mitt sätt att reflektera och leva. Som yrke började det när jag var sexton och fick betalt för några första noveller. Jag gör det på heltid nu - böcker, teaterföreställningar, krönikor, noveller - och det är fortfarande något av det roligaste jag vet.

Vad gillar du att läsa?

Personligen gillar jag nutidslitteratur med mycket handling, jag är en rastlös läsare som jämt har många böcker på gång samtidigt. Jag gillar skräck och psykologisk thriller, välskrivna reportage t ex i tidningen Filter och udda, lite sköra bokkaraktärer som kan ge mig nya perspektiv på världen.

Bilderna är hämtade här

Författarintervju: Sanna Juhlin

Debutantförfattaren till Mememto mori minns att du ska dö heter Sanna Juhlin, och jag har gjort en liten intervju med henne. Här kommer delar av den. Läs och tyck till! :)

1. Vad fick du inspiration till din bok från? Är något självupplevt? Hur kommer det sig att du valt att skriva på det här ämnet? ...jag fick en scen i huvudet och hade från början tänkt skapa en osympatisk kvinna där jag riktigt fick släppa loss demonerna inom mig och vara lite galen i mitt skrivande. Jag ville också utmana mig själv till att se om jag kunde skriva en deckare. Nu blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Louise blev en levande varelse av kött och blod som ville berätta sin historia och jag fann henne snart både sympatisk och lätt att tycka om – hon rörde vid mitt hjärta. Jag anser själv att den är en thriller och det var väldigt roligt att bygga upp de här sidospåren fram till slutänden av historien. Jag skrev på den i 2 år samtidigt som jag var småbarnsförälder och heltidsstudent. Naturligtvis är Louise en spegling av mig själv men på ett mycket skruvat och cyniskt sätt. Det här är en helt fiktiv historia – så långt ifrån mig som möjligt men jag är uppvuxen med en pappa som led mycket av ångest och jag har släktingar som hade en massa underliga tics och fobier för sig som barn. Jag hoppas att de som läser min roman känner att det är med kärlek jag skildrar Louise och hennes mentala hälsa. Det var också underhållande att sätta in Louise i en massa underliga situationer och att hon drar till sig farliga människor. Jag hoppas att läsaren blir berörd. Titeln är vald med omsorg. Om man kommer ihåg sin dödlighet så skall man också minnas att leva – här och nu. Tror att läsaren förstår det då man läser.

2. Var det svårt att få boken utgiven? Att bli refuserad många gånger är något man alltid får räkna med. Jag blev det men jag var också nära målsnöret hos några bokförlag. Ett bokförlag ville att jag skulle skriva ytterligare 200 sidor eftersom de tyckte om historien och tyckte den även var riktigt rolig med sin cynism. Men som så många andra förlag kände de att en roman måste vara tjock för att kunna säljas. Jag gjorde ett försök men lyckades bara få till 30 sidor sedan kändes historien avslutad. Romanen blev bättre men den kändes komplett med sina 157 sidor. Då skickade jag in den till det nystartade bokförlaget Ord Text Mening och de blev intresserade direkt.

3. Har du skrivtips till andra som vill skriva böcker? Man måste ha en plan. Vill man verkligen satsa på att bli utgiven författare så krävs det att man verkligen skriver klart sina manus och avslutar sina projekt för att sedan lämna in till bokförlag. Det finns inga genvägar. Jag gick skrivarkurser för att få självförtroende och jag studerar litteraturvetenskap idag på Universitet eftersom det ger mig kunskap. Läs böcker och skriv i massor – främst för din egen skull. Då tror jag det blir bra.

4. Har du några boktips? Vad läste du i tonåren? Jag är väldigt insnöad på barnböcker, eftersom jag också är utgiven barnboksförfattare och beundrar Pija Lindenbaum och Stina Wirsén väldigt mycket. Som barn läste jag nästan aldrig böcker men väldigt mycket serietidningar. Vid 12 års ålder upptäckte jag Stephen King och han blev min stora idol. Jag har faktiskt inte läst så många barn- och ungdomsböcker men fick ett brinnande intresse när jag började studera litteratur i vuxen ålder och fick egna barn. Min absoluta favoritbok genom tiderna är Jane Eyre – jag fullkomligt älskar den boken. Deckare läser jag aldrig men tycker väldigt mycket om spänningsromaner och då är Harlan Coben favoriten. Slutligen vill jag också berätta att Memento mori – minns att du skall dö kommer att bli ljudbok till sommaren också.

Författarporträttet: Karina Berg Johansson

Här kommer månades författarportärtt + intervju med tjejen bakom Synvilla; Karina Berg Johansson Karina Berg Johansson är född och uppvuxen i Härnösand med omnejd. Numera bor hon i Stockholms innerstad tillsammans med man, barn och en hund "som ser till att jag då och då kommer ifrån skrivbordet för kortare promenader", som hon skriver på sin hemsida. Här kan du läsa mer om Karina Berg Johansson, och här finns min recension av Synvilla. Till Synvilla finns även ett soundtrack, och har du Spotify kan du lyssna in låtlistan genom att klicka här

Jag tog kontakt med Karina och bad henne svara på några frågor. Det är spännande läsning, läs intervjun här: Vad inspirerar dig till att skriva? Mest inspiration får jag av att resa, räcker med att bara sitta i en bil och åka långt. Det är då jag planerar mina historier som bäst. Själva idéerna kommer från olika håll. Saker som händer, människor jag ser, hus som jag varit i … Allt jag skriver är påhitt och fiktion, men jag lånar från allt runtomkring, gör om det till mitt, skapar mina egna historier om något som kanske skulle kunna ha hänt.

Hur fick du idén till "Synvilla"? På en skolavslutning såg jag en kille som stod en bit ifrån resten av klassen och bara såg ensam och ledsen och utanför ut. Jag började tänka, fundera över vem han var, hur han hade funkat i klassen, vad som kunde ha hänt om … Och så började historien rullas upp.

Var det svårt att få boken utgiven? Det svåraste var att skriva, att skriva klart, att skriva något som verkade tillräckligt bra. Första förlaget jag skickade till ger ut vuxenböcker och där fick jag ett nej. Nästa förlag jag skickade till sa ja.

Vad läste du som tonåring? Allt möjligt! Veckotidningar, seriealbum, sådana där sliskiga kärleksromaner som ingen vill prata om att de läser, läskiga böcker, roliga böcker, bra böcker, dåliga böcker, romantiska historier, deckare i massor, gamla klassiker … Högt och lågt, vitt och brett.

Har du några tips till ungdomar med författardrömmar? Om man kör fast och inte vet hur man ska ta sig ur skrivkrampen? Viktigast är att läsa, läsa, läsa och skriva, skriva, skriva. Och när man har skrivit, att gå tillbaka, titta på vad man har skrivit och skriva om, skriva om, skriva om. Kör man fast helt är nog det bästa att släppa skrivandet för en stund, att läsa något som man aldrig läst förut, se en film man inte trodde att man ville se, gå en långpromenad någonstans där man aldrig gått förut … Få lite nya intryck helt enkelt.

Har du någon ny bok på gång? Jobbar som bäst med nästa manus, men om och i så fall när det kan gå från att vara ett manus till att bli en bok vet jag inte. Många säger att andra boken är svårast att skriva och så här långt har de rätt! Det är supersvårt! Och lite läskigt … Men mest av allt kul!

Intervju med Sara Ohlsson

Jag mejlade några frågor till debutanten Sara Ohlsson, författare till Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Här är frågorna och svaren!

Hur fick du idén till din bok? 1. Idén har växt fram under ganska lång tid, inte minst ur diskussioner med roliga och kloka vänner. Och huvudpersonen Olivia har funnits i mitt huvud jättelänge.

Vad inspirerar dig till att skriva? 2. Oftast måste jag tvinga mig själv att skriva. Men ibland blir jag inspirerad av att läsa något eller höra en textrad i en låt som är sådär helt perfekt formulerad.

Har du några skrivtips till andra som vill skriva böcker, eller liknande? 3. Att ta skrivandet på lika stort allvar som när man tränar en idrott eller vill bli bra på ett musikinstrument. Och att våga låta andra läsa.

Vill du fortsätta skriva? Har du något nytt på gång? 4. Ja, jag vill absolut skriva mer! Men just nu går jag mest omkring och är stolt över den här boken.

Vad läste du som tonåring? 5. Katarina von Bredows "Syskonkärlek" läste jag hur många gånger som helst, och "Plus minus noll" av Alexander Skantze. Per Hagmans första böcker och alla Linda Skugges krönikor i dåvarande Expressen Fredag.

När jag träffade Sara i fredags var hon väldigt glad. Hon sa att det känns väldigt konstigt och roligt att se sitt namn på en bok, och att det är mest det hon tänker på nu. Ha det bra! :)

*Författarintervju*

12 december, 12 dagar kvar till julafton!
För någon vecka sedan gjorde jag en intervju med författaren till "Här ligger jag och blöder", som jag skrivit en hel del om på bloggen det senaste. Här får ni intervjun med Jenny Jägerfeld:

- Vad inspirerar dig till att skriva?
På sätt och vis allting, det jag läser, mina vänner, min familj, teater, saker jag bara hör folk säga på stan, en vacker färg på himlen, god mat, verkligen allt!

- Hur fick du idén till ”Här ligger jag och blöder”? Hur tänkte du när du skrev den?
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag fick idén. Jag fick liksom många idéer på samma gång som jag passade in i varandra. Men jag var klar över hur jag ville att huvudpersonen skulle vara, både stark och svag på samma gång, men inget offer. En annorlunda person som man ändå kunde identifiera sig med, kanske just därför, vi är ju alla annorlunda.

- Vad har du för tips till ungdomar med författardrömmar?
Läs, läs, läs och skriv skriv skriv. Använd alla fem sinnen när du skriver: hur ser det ut, hur luktar det, hur låter det, hur känns det, hur smakar det.

- Funderar du på att skriva fler ungdomsböcker?
Ja, kanske, men just nu tror jag att jag har en vuxenbok i pipeline. Men båda mina föregående böcker har ju legat där lite mittimellan ungdom och vuxen.

- Hur lång tid tog det att skriva "Här ligger jag och blöder"?
Hm, jag skulle säga ett år att skriva och ett år att redigera. men inte på heltid för jag jobbade även med annat samtidigt. Men typ två år då.

- Vad läste du som tonåring?
Allt! Högt och lågt. Bra riktigt redig litteratur, serietidningar, ungdomsböcker, vuxenböcker, veckotidningar, klassiker, och sådant som betraktas som skräp. Jag tror på det, att läsa högt och lågt. Själv har jag aldrig kunnat låta bli att läsa.


*<:D

Författarporträttet: Lisa Bjärbo

Augusti månads författare är trettioåriga Lisa Bjärbo, född i Växjö, bosatt i Stockholm. Lisas senaste bok, och första ungdomsbok, heter Det är så logiskt, alla fattar utom du (klicka på titeln så kommer du till min recension), men innan den underbara boken har hon hunnit skriva inte mindre än tre barnböcker med namnen: Pinsamt!, Människan, kroppen och knoppen och Stora syndboken. Just nu skriver hon på sin andra ungdomsbok, som jag väntar spänt på! Förutom att skriva är hon också journalist och bloggare på sin egen blogg och en barnbokblogg. Dessutom börjar hon till höstterminen som redaktör på Rabén & Sjögren!  Jag gjorde en intervju med Lisa Bjärbo för att göra detta författarportätt bättre, och här är ett utdrag (lite redigerat) från intervjun: Vad inspirerar dig till att skriva? - Jag blir väldigt inspirerad när jag läser bra böcker, eller ser en bra film. När jag skrev "Det är så logiskt, alla fattar utom du" var jag också väldigt inspirerad av musik. Titeln är ett citat från Säkerts! låt "Någon gång måste du bli själv" och dels gillar jag verkligen den låten, dels handlar den om nästan exakt samma sak som boken gör. Jag tänkte lite att min ena huvudperson Johan var lite grann som killen i filmen Juno. Båda två springer väldigt ofta, och är lite halvtöntiga på ytan men finaste killarna inuti. Har du några tips till ungdomar med författardrömmar? - Det bästa tipset är nog att skriva mycket. Det spelar inte så stor roll VAD man skriver tror jag, men jag är rätt säker på att det är bra om man övar sig mycket och ofta. Till exempel genom att skriva en blogg eller en dagbok. Och så ska man inte ge upp! Det är rätt jobbigt och svårt att skriva en hel bok, och jättemånga gånger under tiden jag skrev ville jag bara radera allt jag hade skrivit för att jag aldrig blev klar, eller för att jag tyckte att det aldrig blev bra. Vad glad jag är nu att jag inte gjorde det! Hur fick du idén till Det är så logiskt alla fattar utom du? - …sedan satte jag mig ner och tänkte på vad jag ville att den skulle handla om. Då kom jag fram till att jag ville att den skulle handla om vanliga ungdomar (inga vampyrer eller magiska förmågor) med vanliga problem (inte total misär, utan mer vardagliga grejer, sådant som nästan alla är med om någon gång) och att man skulle bli ganska glad av att läsa den. Och så ville jag skriva vartannat kapitel ur en killes synvinkel, och vartannat ur en tjejs. Det var väldigt kul att skriva så, för så fort man tröttnade lite på den ena huvudpersonen kunde man växla och skriva om den andra. Var det svårt att få boken utgiven? - Nej, jag hade verkligen en extremt lyxig situation när det gällde utgivningen. Det var en förläggare på Rabén & Sjögren som kontaktade mig för att hon hade läst min blogg och gillade hur jag skrev och föreslog att jag skulle försöka skriva en ungdomsbok. När jag hade skrivit ungefär en tredjedel av boken skickade jag den till henne, och lät henne läsa. Hon gillade det jag hade skrivit, och så fick jag skriva på kontrakt för att boken skulle ges ut när den var klar. När jag hör historier om folk som skickat sina manus till en massa olika förlag och blivit refuserade en massa gånger innan deras böcker getts ut blir jag först helt sjukt imponerad av dem, för att de inte gav upp på vägen. Sedan skäms jag nästan lite för att det gick så lätt för mig. Vad läste du som tonåring? Jag läste allt möjligt, och jag läste nästan hela tiden. Mina två favoritböcker när jag var tonåring var Peter Pohls "Jag saknar dig, jag saknar dig" och Mats Wahls "Vinterviken". Jag har nog läst dem nästan tio gånger var. All fakta överst, och även bilderna kommer härifrån, och även härifrån Intervjun gjorde jag själv med Lisa Bjärbo (meddela först om du av någon anledning vill kopiera den!)

-Intervju med Johanna Lindbäck-

Eftersom att Johanna Lindbäck var juli månads författare gjorde jag en liten intervju med henne. Här får ni frågorna och svaren:

- Vad inspirerar dig att skriva?Allt möjligt, verkligen. Sånt jag är med om, vill vara med om, hör, böcker jag läser, filmer. Rubb och stubb!

- Hur fick du idén till ”Saker som aldrig händer”? Hur tänkte du när du skrev den?Den handlar om två killar som bor i en by, Björsbyn, nära där jag växte upp och jag har sett de där husen - som jag tänker att de bor i - så länge. De ligger lite off. Så kanske var det just husen som puffade igång historien och att jag började fantisera ihop vilka som skulle vara där, jag vet inte. Det är svårt att säga.

Och titeln bara kom på samma sätt. Jag hade skrivit kanske halva boken och det var dags att bestämma titel eftersom förlaget måste börja jobba med den, så jag och min förläggare satt på varsitt håll och spånade. Vi hade olika förslag men det här (som var mitt) kändes klockrent direkt.

- Hur lång tid tar det att skriva en bok, ungefär?Ungefär ett år, hittills. Från start till tryckt färdig bok.

- Vad läste du som tonåring?
Åh, jag minns inte! Jag har försökt komma ihåg, men det är svårt. Jag läste mycket, och jag tror att jag blandade vanliga ungdomsböcker med vuxenböcker (en del såna som jag läste alldeles för tidigt, fattade inte vad de gick ut på). Läste många klassiker också som Kulla-Gulla, Kitty, Wahlströms röda och gröna ryggar-serier, Anne på Grönkulla, Lilla huset på prärien, etc.


Författarporträttet jag gjorde hittar ni här