Dropp. Dropp.

med text och bild av Aron Landahl

Det är något som droppar. En läckande kran? Något i köket eller  vardagsrummet? Regnar det ute? Det är röda fläckar på golvet, vad kan det vara..?

Förra året, lagom tills eftermiddagarna blev kortare, publicerades den första boken i serien Rys & mys: Rysliga förskolan av Lina Neidestam. Dropp. Dropp. har gemensamt att den utspelar sig i en miljö många barn känner igen sig i - nämligen ett hem. Berättelsen tar plats i ett äldre hus och vi möter en osynlig berättare som tar oss med genom rummen i jakt på varifrån droppet och de blodliknande pölarna kommer. Det blir ännu läskigare när vi känner igen miljön. Kan vi lita på att vårt hem är säkert? Här finns massor av plats för fantasi, så en skraj person som jag läser gärna boken i dagsljus.

Bilderna har dova färger och är nästan kusligt mörka. Även om det finns vissa livstecken känns rummen ganska övergivna. Var är de som bor i huset? Jag vill gärna tända en lampa och precis där möter det rysliga läsaren och tittaren. Landahl jobbar snyggt med samspelet mellan ord och bild och använder ljussättningen på ett snyggt sätt. Boken har en klassisk story och ett ganska mysigt slut. Dropp. Dropp. blir ännu bättre med en fantasifull och inlevelsefull berättare, men för många barn (och säkert vuxna också) behövs en trygg famn bredvid eller någon att hålla i handen.

Första meningen: Det är morgon.
Antal sidor: 32
Förlag: Rabén & Sjögren, 2019

Min tur nu

av Angie Thomas

Bri älskar att rappa och det är genom det hon kan utmana fördomar och ge en bild av hur det egentligen är i området där hon bor. Rasismen, orättvisorna, fördomarna. Men de som lyssnar på henne hör något helt annat och låten som var så briljant får en helt annan betydelse. Bri framställs som en arg, beväpnad, svart tjej från ghettot, någon hennes pappas manager gärna vill att hon ska spela. Men vad vill Bri själv? Hur långt är hon beredd att gå för att rädda familjen?

Så fort jag såg författarens namn visste jag att det här var en läsvärd bok. Efter debuten The Hate U Give ville jag läsa mer av Angie Thomas och hon gjorde mig inte besviken! Språket är vasst och genomtänkt. Det skruvas till lite extra eftersom det här är en "hommage till hip hop", en kärleksförklaring till ordet och vad det kan göra och betyda för olika människor. Jag gillar det! Dessutom fick Thomas mig att känna något jag inte känt förut - lust att rappa. Eller i alla fall gå in i en text och vässa orden tills de säger precis det jag vill.

Persongalleriet är en annan styrka med Thomas bok. Mamma Jay och brorsan Trey, moster Pooh och de som tillsammans med Bri bildar "den oheliga treenigheten": Malik och Sonny. Det finns fler personer som är intressanta och jag njuter av att lära känna dem. De är komplexa med intressanta karaktärsdrag blandat med fel och brister. Trovärdigt och intressant.

Min tur nu utspelar sig strax efter The Hate U Give. Vi är tillbaka i samma kvarter, de två gängen är närvarande och Bri funderar kring en del av det som hände i första boken, men huvudpersonen Starr nämns aldrig vid namn och böckerna är helt fristående. Det känns som en helt tillräcklig, men samtidigt intressant, koppling mellan böckerna. Det intressanta ligger i samhället och verkligheten som ligger så långt i från mitt. Bri möter en totalt ogrundad rasism (okej, det är väl all rasism) som är så frustrerande att jag ville kasta boken ifrån mig ibland. Orättvisan, ensamheten, skräcken, frustrationen. Det är nyttigt att läsa, att ta del av berättelser från människor som inte lever i ett skyddande, vitt skal som jag. En av Thomas styrkor är att hon delar detta på ett trovärdigt sätt vilket öppnar ögonen för samhällsproblem som finns även i Sverige.

Något jag fascinerades över är att författaren vågar göra det riktigt svårt för sina karaktärer. Det hände att jag tänkte "sådär taskig kan hon inte vara mot karaktärerna, nu kan det inte bli värre", men det kunde det. I efterhand är jag tacksam för att Thomas vred det ett varv extra, visade ännu djupare på karaktärers totala fokus på en del av problemet med konsekvenstänket långt ned i ryggsäcken.

Om ni inte läst The Hate U Give (som finns på svenska under samma namn) rekommenderar jag er att läsa den först. Angie Thomas har skrivit två riktigt bra böcker som verkligen bundit mig till sig, gjort mig till en av karaktärerna och vägrat släppa mig när jag pausat boken. Jag har levt i Min tur nu och känner mig lite tom (på ett ensamt sätt) efteråt. Thomas är riktigt skicklig och med en sådan här bra andrabok hoppas jag hon skriver mer!

Första meningen: Jag kanske måste krossa nån ikväll.
Antal sidor: 433
Förlag: Natur & kultur, 2019
Originaltitel: On the Come Up, 2019
Översättare: Nicklas Darke

Barbro hittar hem

Barbro hittar hem av Anna Damberg och Emma Ganslandt

Den här boken gav mig ont i magen. Inledningen är fin - vi möter en papegoja som bor i ett kärleksfullt hem och får mycket uppmärksamhet av mamman, pappan och lilla Nilla. Barbro hjälper till att städa och fixa och allt är bra. Sedan kommer en bebis och familjen skaffar en hund. Det blir för mycket oljud och familjen bestämmer att Barbro måste flytta. Det är just det där som gav mig magont - att Barbro måste flytta helt plötsligt. Hon har ju varit där hela tiden och glatt och så blir hon bortvald bortprioriterad. Varför? Hon får det visserligen ganska bra men det krockar med andra teman jag finner i boken, nämligen det där med att få syskon. Att gå från att ha all uppmärksamhet till att behöva dela den med någon annan. Tänk om ett blivande storasyskon skulle läsa den här och bli rädd för att bli bortröstad? Berättelsen visar sig vara sanningsbaserad men det hjälper inte. Jag gillar inte det här.
 
Första meningen: Här är papegojan Barbro.
Antal sidor: 32
Förlag: Visto förlag, 2018

Silvervägen

av Stina Jackson

Det har gått tre år sedan Lina försvann men Lelle har inte slutat leta efter henne. Under de ljusa sommarnätterna kör han omkring på Silvervägen och in på varenda avstickande skogsstig från vägen. Saknaden och frustrationen håller på att äta upp honom inifrån. Meja och hennes mamma flyttar till Glimmerträsk och hon är precis lika gammal som Lina var när hon försvann. Meja hittar snabbt ett nytt sammanhang där hon verkar kunna få vad hon alltid saknat. På något sätt knyts hon dock ihop med Lelle och ännu en försvunnen flicka.

Jag har insett att Malin via sin bokblogg är bra på att avgöra om böcker är för läskiga för mig att läsa. Vi verkar ha ungefär samma tankar kring vilka spänningsböcker vi vill läsa. Silvervägen är en av de böcker hon "godkänt", annars skulle jag nog inte vågat ta upp den.

Boken börjar ganska lågmält även om det gömmer sig mycket frustration och ilska som skrämmande verkar kunna ta över när som helst. Mörkret krockar med Norrlands evigt ljusa sommardagar, kanske som ett hån mot saknaden som inte verkar ha något slut. Jag läste boken ganska snabbt men kände mig ändå otålig under första halvan. Det fanns en underliggande spänning men den dränktes mycket av Lelles eviga bilkörande. Samtidigt känner jag för Meja, den snabbt uppblossande tonårsförälskelse och en försiktig men ändå stormande längtan efter att slå sig fri. Sedan kommer andra halvan och spänningen trappas upp. Jag inser i efterhand att det var mer spännande än jag först trodde. Det finns dolda sanningar som kryper mellan berättelsens sidor och jag vet inte riktigt vad jag ska förväntar mig, även om jag anar utgången och börjar lägga ihop pusselbitarna.

Jag kommer sällan ihåg att fokusera på miljöbeskrivningar och detaljer när jag läser. Kanske läser jag för snabbt? Jacksons språk fångade mig dock flera gånger. Ibland ger hon noga iakttagna detaljer som månar om karaktärerna. Jag hade gärna lärt känna fler karaktärer djupare. Första delen är som skrivet lite långsam men den hade kunnat ha mer fokus på de vi möter. Jag är inte helt överväldigad och vet inte om Silvervägen kan knipa priset som Årets bästa bok (även om den korats till Årets bästa kriminalroman enligt Svenska deckarakademin). Däremot har Jackson gjort en skicklig debut som jag jag tror att jag gillar mer i efterhand än under läsningens gång (de sista 50-80 sidorna var däremot riktigt spännande). Det ska bli spännande att se vad hon tar sig an härnäst och om någon frågar kommer jag nog ändå rekommendera boken.

Första meningen: Ljuset.
Antal sidor: 296
Förlag: Albert Bonnier förlag/Månpocket, 2018

Innan ni tog oss

av Lisa Wingate

På Mississippifloden 1939 hittar vi Rill som bor på en båt tillsammans med sina föräldrar och fyra yngre syskon. En natt tvingas föräldrarna ta sig från båten och plötsligt dyker främlingar upp och tar med sig barnen därifrån. De tas till ett barnhem i tron att föräldrarna snart kommer för att hämta dem. Men de kommer aldrig och barnen inser snart att livet tagit en ny otäck vändning.

70 år senare börjar Avery Stafford undersöka sin familjehistoria. Hon läser om adoptionsverksamhet mellan 1920 och 1950 och stöter på namnet Geiorgia Tann.

Jag läste den här boken i höstas och vet inte riktigt varför jag inte skrev om den då. Jag uppskattade nämligen läsningen mycket! Baserad på sanna historier om Georiga Tanns "adoptionsverksamhet" möter vi barn som kidnappades från fattiga familjer och såldes till rika över hela USA. Rills hopp hålls länge vid liv, det måste vara så för att småsyskonen ska fortsätta kämpa och uppföra sig. Hon vågar knappt inse vad som kanske har hänt och än mindre lita på någon.

Innan ni tog oss är en hjärtskärande, hemsk och frustrerande berättelse om hjärtlösa kidnappningar, familjetragedier och den själviskhet längtan efter makt kan locka fram. Den berör på djupet. Samtidigt får vi ett nutidsperspektiv där och detaljerna vävs ihop till en riktigt välskriven och spännande historia. Jag hade inte hört talas om Georgia Tann innan jag läste boken men det störde inte läsningen. Om du vill läsa något spännande, skrämmande, välskrivet och frustrerande om människor och en bit av vår historia kan jag rekommendera Innan ni tog oss.

Första meningen: Min berättelse tar sin början en kvav augustikväll på en plats som jag aldrig kommer att få se med egna ögon.
Antal sidor: 444
Förlag: Lavender Lit, 2018
Originaltitel: Before We Were Yours
Översättare: Cecilia Falk

Störst av allt

av Malin Persson Giolito

18-åriga Maja ställs inför rätta för mord vid en skolskjutning på Djursholms gymnasium. Vi möter en historia full av klasskillnader, makt(missbruk), pengar, rasism och manipulativa människor. Ur Majas perspektiv kommer vi nära en ung människas liv, tankar och svajande känslor kring livet och vad det gör med oss.

Jag brukar säga att jag sällan läser deckare (eller liknande), men efter att ha läst (och gillat) tre deckare på fyra månader får jag väl snart utvärdera svaret på "vad brukar du läsa?". Störst av allt plockade jag upp efter att ha hört författaren i Pocketpodden och när boken blev Netflix-serie. Det är intressant att få följa Maja mycket nära och att både rättegången och bakgrundshistorierna får ta stort plats. Rättegångsscenerna kan visserligen vara sega och ibland svåra att hänga med i. När de bryts av med Majas version av hur saker och ting ledde fram till skjutningen skapar det dock ett spännande driv i läsningen.

I bakgrundshistorierna lär vi känna ett antal ungdomar som ägnar mycket tid åt festande, droger och sex. Vi möter även historier om rasism och framför allt klasskillnader. Maja lär känna Sebastian vars pappa är rikast i Sverige och Samir som har olika versioner av vad hans föräldrar arbetar med. Vi möter överklassnobbar som tror att de äger världen och hur de agerar i mötet med andra elever på skolan där olika klasser möts. Det här är mycket intressant att läsa om samtidigt som det skapar frustration. Ur Majas perspektiv lär vi känna många vilsna unga människor som söker kickar som kortvarigt underlättar livet. Kring lyxvillorna möter vi mycket trasighet och oförståelse. Det är en sorglig berättelse samtidigt som den kan skapa empati.

Något som störde läsningen var alla "citationstecken" som används "alldeles för ofta" och vid "fel tillfälle". Dessutom har författaren en förkärlek för att skriva-en-hel-mening-med-bindestreck-mellan-orden. Hur kunde allt det gå igenom korrekturläsningen? Slutet känns som att författaren tröttnade på att skriva, så hon vävde snabbt ihop något och satte punkt. Men för att vara en rättegångsthriller fångade boken mig rätt snabbt. Vissa bitar är den långdragen och jag är inte överväldigad. Jag tvekar på om jag ska se serien men eftersom jag hört mycket bra om den får jag nog ändå ge den en chans (det var ju därför jag läste boken). Jag tycker boken är läsvärd och att den gav mig några stunder med spännande och medryckande läsning.

Första meningen: Vid den vänstra bänkraden ligger Dennis, som vanligt iklädd reklam-T-shirt, stormarknadsjeans och oknutna gymnastikskor
Antal sidor: 364
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2016

Handbok för ett begagnat hjärta

av Tamsyn Murray

Jonny behöver ett nytt hjärta. Han känner sig som en robot eftersom det är en maskin som ser till att han fortsätter att leva. När Niamhs tvillingbror dör i en hemsk olycka lyckas leta fram nyheten i jakten på sin donator. Han söker upp Niamh på sociala medier men vet inte hur han ska kunna berätta varför han gjorde det. Det blir mer och mer komplicerat ju djupare de lär känna varandra.

Är det bara jag som missat den eller har den här boken fått den stora uppmärksamhet den förtjänar? Den är ju jättebra! Den har till och med liknats vid Förr eller senare exploderar jag och det betyget håller rätt långt. Boken ger en inblick i allvarligt sjuka ungdomars liv och donationer men även syskonrivalitet, sociala spel, sorg och glädje. Vi får följa både Jonny och Niamhs perspektiv och hur deras föräldrar reagerar på vad som händer. Här finns mycket skört både på och utanför sjukhuset men även en stor längtan efter livet och vad det har att erbjuda. Jag lyssnade på boken inläst av Philomene Grandin (ni vet Mira i sommarlovsprogrammet Vintergatan från 2000?) och fick en bra känsla för karaktärerna. Det är intressant att Jonny får hopp av Niamhs sorg och hur de slits mellan rätt och fel vad gäller deras relation. Har Jonny en del av Niamhs bror i sig eftersom Jonny har hans hjärta? Är det rätt att leta upp donatorn eller skadar det mer? Vem ska Jonny vara nu när han kommer ut i verkligheten?

Handbok för ett begagnat hjärta förtjänar mer uppmärksamhet för det här är en riktigt fin och härlig feelgood med mycket sorg, smärta och kärlek. Rekommenderas varmt!

Antal sidor: 281
Förlag: Bokförlaget NoNa, 2017
Originaltitel: Instruction for a Second-hand Heart, 2016
Översättare: Christina Norrman

Vår älskade

av Kamila Shamsie

Efter att ha tagit hand om sina småsyskon i många år reser Isma till USA för att göra något för sig själv. Kärleken och ansvaret för tvillingarna Aneeka och Parvaiz är dock svårt att släppa. Aneeka står för det hon tycker och är inte rädd för att göra vad hon vill. Plötsligt försvinner Parvaiz och det visar sig att han vill hedra minnet av deras pappa som var jihadist. Isma inser att hon måste göra något. Kanske kan systrarna på varsitt håll påverka Eamonn, inrikesministerns son som kanske vill bryta sig loss från sin far.

Oj, vilket bok! Den är modig och genomtänkt i sitt ämne och upplägg. Boken är indelad i fem delar och varje del har sin egen berättare. När vi lärt känna en karaktär vet vi alltså inte vad hen fortsätter tycka och tänka när romanen fortsätter. Berättartekniken är intressant men jag kan ändå sakna att få återvända till perspektivet från de karaktärer jag lärt känna tidigare. Samtidigt bygger det på spänningen.

Det är lätt att ifrågasätta människor som reser för att strida i krig, men svårare att förstå hur det gick till. Läsaren dras med i de ifrågasättande och kritiska tankarna men även i skicklig manipulation och ett skrämmande maktspel. Händelserna är många gånger utanför vad jag känner till men boken gav mig ändå en riktigt intressant och minnesvärd läsning. Vår älskade är riktigt bra skriven och jag blev förvånad och förundrad över vändningar och händelser flera gånger.

Första meningen: Isma skulle missa planet.
Antal sidor: 286
Förlag: Polaris, 2018
Originaltitel: Home Fire, 2017
Översättare: Ylva Mörk

Svart gryning

av Cilla och Rolf Börjlind

Detta är tredje delen i en serie och innehåller därför spoilers om du inte läst Springfloden och Den tredje rösten.

Till Mettes glädje har Olivia tar tagit en tjänst som polis. Visserligen är det på ett litet poliskontor på västkusten, men Olivia tycker det fungerar bra. En dag hittas en liten flicka med avvriden nacke och Olivia kopplas in i fallet. Några dagar senare hittas en pojke mördad på samma sätt, fast i Stockholm. Mette och Rikskrim kopplas in och snart uppträder rasistiska motiv till morden. Samtidigt tar Tom upp ett gammalt fall han blev bortkopplad från för många år sedan. Med hjälp av DNA-teknik visar det sig snart att det hör ihop med barnamorden.

Börjlinds trejde bok i serien om Olivia, Tom och Mette är en mycket spännande och skickligt skriven bladvändare, precis som de två tidigare böckerna. Läsaren får följa många olika människor och perspektiv i kapitel som är ganska korta. Det kan kännas rörigt till en början men författarparet är mycket skickliga på att väva ihop alla trådar som känns spridda och tilltrasslade från början.

Jag läser sällan kriminalromaner men uppskattar Börjlinds serie. Det är visserligen extra hemskt att läsa om barn som blir mördade, är det en ny grej att skriva? Det känns som att det var mer förbjudet att skriva om eller visa på film för några år sedan? Hur som helst läser jag mest för allt runtomkring och i Svart gryning får vi även intressanta inblickar i en djupt rasistisk organisation.

I serien finns många starka kvinnor vilket jag uppskattar. I den här boken verkar författarna dock vilja visa att de inte klarar sig så bra när det gäller helikoptrar och båtar. Olivia hjälps både i och ur en båt (verkar inte det rätt krångligt för en ung och frisk person att hålla i någons hand istället för staket på båten eller kajen?). När hon och Mette ska ur en helikopter specificeras hur det går till, men inte hur polismännen tar sig ur. När en privatperson ska upp i helikoptern står det specifikt att han fick hjälp av två män. Tråkiga detaljer som sänker förtroendet för författarna.

Förutom denna sista lilla fadäs tycker jag Cilla och Rolf gjort ett mycket bra jobb med den här boken. Den har god research, en klurig dramaturgi, intressanta karaktärer och många trådar som vävs ihop på ett snyggt sätt. Jag ser fram emot att läsa den fjärde boken, Sov du lilla videung om ett tag.

Första meningen: Bartendern läste av de fyra männen redan när de kom in, på det sätt en rutinerad bartender läser av sina gäster. 
Antal sidor: 423
Förlag: Norstedts, 2014

Mellan världen och mig

av Ta-Nehisi Coates

I ett brev till sin bok berättar Ta-Nehisi Coates om rasskillnader i USA. Han berättar hur det var när han växte upp, hur hans kropp togs ifrån honom, om de "vitas" Dröm och hur det ser ut idag. Han berättar om händelser som fått sitt avgörande endast på grund av människors hudfärg och rädslan han levt med. Han berättar om allt som blivit bättre sedan han själv var barn, men visar också på en fortsatt stor oförståelse och hur vita växer upp med människosyner de ärvt från tidigare generationer.

Men du är en svart kille och du måste ta ansvar för din kropp på ett sätt som andra killar inte kan veta någonting om. Du måste till och med ta ansvar  för andra svarta kroppars allra värsta handlingar; handlingar som, på något sätt, alltid tillskrivs dig. Och du måste ta ansvar för maktens kroppar - polisen som slår dig med sin batong hittar snabbt en ursäkt i det förstulna sättet du rör dig på. sida 76-77

Som vit, privilegierad, svensk får jag ta fram skämskudden. Fast det räcker inte. Coates vittnar om en helt ogrundad rasism som utförs av en yrkesgrupp som skydda samhället: poliser, oftast via poliser. Han vittnar också om hur vitas vittnesmål värderas högt över svartas, som knappt får berätta sin version av händelsen alls. Coates skriver om hemska vardagsförhållanden och en ständig rädsla för att möta en polis på dåligt humör. Finns det någon säkerhet när en polis ser Coates eller någon av hans vänner? Eller kan polisen skjuta bara för att en mörkhyad person rör sig på ett sätt hen tycker är konstigt? Tänk att leva med den rädslan... Och tänk att redan som barn behöva höra att en är åsidosatt på grund av färgen på huden:

Och hon var det slags svarta tjej som fått höra som liten att hon fick se till att vara smart, eftersom hon inte kunde förlita sig på sitt utseende, och sedan som ung kvinna fått höra att hon var snygg för att vara så mörk. sida 70

Mellan världen och mig kan ibland vara lite svår att läsa men den är otroligt viktig. Boken vidgade mina perspektiv och gav mig mer av den empati som jag som vit behöver. Även jag har blivit matad med åsikter från samhället med tankar som de flesta gånger är helt ogrundade, så låt oss lära oss mer. Det handlar om oss. Inte om något vi och de, utan om att öka förståelsen för vad våra medmänniskor blir utsatta för. Det handlar om dig och mig. Boken passar för de som upplever rasism, men även de som medvetet eller omedvetet deltar i rasismen och de som behöver vidga sina perspektiv utöver vad samhället matar oss med.

Första meningen: Min son, i söndags frågade programledaren för ett populärt nyhetsprogram mig vad det innebar att förlora sin kropp.
Antal sidor: 154
Förlag: Norstedts, 2016
Originaltitel: Between the World and Me, 2015
Översättare: Eva Åsefeldt

När livet stannar: en berättelse om att överleva

av Malin Sävstam

I december 2004 firar Malin julen med sin familj i Thailand. Annandagen börjar med en härlig frukost och planer på en lugn, skön dag, men slutar i katastrof. Familjen hamnar mitt i tsunamin och bara två av de fem familjemedlemmarna kommer levande till Sverige.

Trots att jag bara var 11 år när tsunamin drabbade Thailand mitt under julhelgen kommer jag ihåg att jag snabbt insåg att det var allvar på riktigt. Samtidigt är det svårt att ta till sig att det var individer, precis sådana som du och jag, som drabbades. Malin Sävstams berättelse är naken och ärlig, fylld med stark och ibland "fula" känslor. I och med att hon själv läser upp sin bok blir det ännu mer känslofyllt och jag fick stänga av ljudboken några gånger för att orka fortsätta lyssna efter en andningspaus. Vilken fruktansvärd händelse! Vilken historie att bearbeta.

Persongalleriet är ganska stort vilket gör det rörigt ibland. Vem är det nu hon snackar om? Å andra sidan visar det på hur många människor Malin och hennes överlevande son Axel hade omkring sig. I efterhand kan hon se värdet i det, samtidigt som hon vågar visa att hon många gånger bad alla människor dra så långt därifrån de kunde. När livet stannar är en viktig bok för de som sörjer. Den behandlar livslust när det inte verkar finnas något kvar att leva för och den svåra relation som uppstod mellan familjens två överlevande. Jag uppskattar Sävstams uppriktighet och att hon delar med sig av så mycket, både fint och "fult". Trots att boken förmedlar så mycket hopplöshet och tragedi finns det ändå stråk av hopp som jag tror kan hjälpa andra människor i sorg. Oavsett om en är i sorg eller inte finns det mycket att fundera över och mycket att vara tacksam över. Det är så lätt att ta våra nära och kära för givet, men den här boken påminner oss, än en gång, om vikten av att visa kärlek till dem vi bryr oss om.


Ljudbok
Tid: 8 timmar och 20 minuter
Förlag: Bonnier Audio, 2014

Brev till mamma

av Teresa Cárdenas

Hon har förlorat sin familj och bor hos släktingar som egentligen inte vill ha henne där. Hon blir retad på grund av sin hudfärg och det lockiga håret. Genom att skriva brev till sin mamma försöker hon ta sig igenom vardagarna som innehåller så mycket jobbigt. Kanske kan det hjälpa henne att hitta det fina i livet.

Genom att läsa huvudpersonens korta brev till sin mamma får vi del av en berättelse om rasism, smärta, saknad, sorg och längtan efter kärlek. Det finns en hel del som gjorde mig frustrerad och jag önskade så att huvudpersonen skulle få sin mamma tillbaka. Slutet kändes lite förhastat och jag hade svårt att fastna för boken, men nu kan jag bocka av Kuba från läslistan.
 

Mamma, jag saknar dig!
   En morgon när vi var på väg till skolan stannade Niña plötsligt upp och stirrade på mig: "Usch, vad du är svart! Och vilka tjocka läppar du har!" sa hon.
   Och vet du vad hon gjorde? Hon spottade på mig. Jag var på väg att klippa till henne, men så kom jag att tänka på Lilita, och då lät jag henne vara.
   Jag vände på klacken och lämnade henne där på gatan. Jag ville inte att hon skulle se mig gråta. 
   Jag gick hem till Menú och stannade där resten av dagen.

Första meningen: Jag skulle ha det mycket bättre däruppe hos dig. 
Antal sidor: 91 
Förlag: Trasten, 2007
Originaltitel:  Cartas a mi mamá, 1998
Översättare: Yvonne Blank

En julsaga

text av Charles Dickens, illustrationer av Lisbeth Zwerger

En julsaga är förmodligen med på topplistan över de böcker som lästs mest kring jul. Särskilt eftersom den har 175 år på nacken. De flesta känner säker till att den handlar om den snåle och elake Ebenezer Scrooge, som efter ett möte med ett spöke förändras på djupet. Förra året kom boken i nyöversättning och med nya illustrationer. Den här utgåvan vänder sig till 9-12-åringar, och när jag såg det tänkte jag att det skapats en mer lättläst, eller i alla fall målgruppsanpassad, variant av berättelsen. Där hade jag fel. Sidorna är sprängfyllda med text som innehåller svåra och gamla ord, kapitlen är långa och styckeindelningarna få. Jag hade svårt att ta till mig texten och slutade efter 20 sidor. På grund av detta är jag tveksam till om målgruppen kommer bättre om den. Möjligtvis kan den passa för högläsning, om någon orkar högt ganska länge, men jag har svårt att tro att ett barn själv skulle ta sig an boken.

Illustrationerna har ett äldre filter över sig, vilket passar bra till texten. När de förekommer får de ta en helsida var, vilket är fint, men jag hade gärna kompletterat det med mindre bilder invävda i texterna.

Budskapet med boken är bra, kanske särskilt i juletid, men jag har aldrig riktigt fastnat för den på samma sätt som många andra verkar ha gjort genom åren, trots att jag även läst "vuxenvarianten". Därför lämnar jag den här utgåvan outläst.

Första meningen: Marley var död, för att börja från början.
Antal sidor: 60
Förlag: Modernista, 2017
Originaltitel: A Christmas Carol. In Pose. Being a Ghost Story of Christmas, 1843
Översättare: Nils Holmberg

Snöstorm och kanelhjärtan

En novellsamling av Karina Berg Johansson, Pernilla Gesén, Camilla Lagerqvist och Jesper Tillberg

Under en snöstorm dan före dopparedan kör en lastbil full med julklappar omkull på vägen utan för den lilla byn. Under några timmar blir ett café samlingsplatsen för de som inte kan ta sig vidare på vägen eller i livet. Appi får inte tag på sin balklänning, Daniel snor sin mammas bil för att komma därifrån, Kalle söker sällskap och mening utanför familjen där han är bortglömd och Ellie har bestämt sig för att det får vara nog.

Julböcker i roman- eller novellform är en ganska ny företeelse i Sverige. De senaste åren har förlagen dock insett att det finns en marknad för denna typ av böcker och jag tar mig gärna an en mysig, julig berättelse så här i slutet av året.

I Snöstorm och kanelhjärtan möter vi fyra vilsna tonåringar som inte verkar vara sugna på att fira jul. Alla bär de på något som hindrar dem från att känna jullugnet och därför får vi läsa om flera intressanta och viktiga teman. Två av novellerna får övernaturliga inslag - vi snackar inte zoombies eller vampyrer utan mer sådant som skulle kunna hända för den som har några matskedar fantasi utöver det vanliga. Novellerna är ganska mysiga men jag hade förväntat mig mer juligheter och julförberedelser. Förutom den första novellen handlar det dock mest om snö. Det hade kanske varit svårt att få det spännande kring att klä en julgran, men, varför inte?

När jag slog igen boken kände jag mest "jaha". Visst finns det en hel del mysigt och fint (första och sista novellerna är nog mina favoriter), men det tar inte tag i mig. Grundhandlingen - snöstorm och folk som inte kommer vidare - låter ganska likt Let it snow och författarna är inte överens om den ganska centrala handlingen med konserter på stationscaféet - äger de rum den 23:e eller 24:e december? Två kyssar kommer lite för snabbt, några händelser och lösningar kommer alldeles för enkelt. Berättelserna kanske hade behövt större plats, författarna mer tid, novellerna mer gemensamt. Jag vet inte riktigt. Den här boken hamnar tyvärr inte på någon julig topplista vilket är synd, för den har många viktiga ämnen som hade kunnat bli riktigt bra.

Första meningen: Skriket ekade mellan granarna.
Antal sidor: 170
Förlag: B Wahlströms, 2018

Bränd mark

av Amanda Mattsson
Recensionsexemplar från förlaget.

Strax innan Noomi ska ta studenten får hennes mormor ett brev från Kenya där Noomi och systern Alicia växte upp. Brevet handlar om en försvunnen pojke och det verkar som att Noomis familj har kopplingar till honom. Men hur? Eftersom Noomis föräldrar dog i Kenya strax efter att de skickat döttrarna till Sverige kan hon inte fråga dem. Hon bestämmer sig för att återvända för att leta reda på pojken och ta reda på vad som hänt.

Vi märker ganska snabbt att Noomi är rätt sliten och förvirrad inombords. Hon brottas med föräldrarnas död, skolan och att försöka hålla sams med sin mormor och syster som hon bor tillsammans med. Samtidigt driver en rastlöshet, som till stor del grundar sig på existentiella frågor, henne att utforska och kämpa för rättvisa. Hon kanske inte riktigt är medveten om vad hon gör och vad det får för konsekvenser, men sökandet och förvirringen över livets händelser är lätt att känna igen sig i. Noomi bär på sorg och frustration över de förlorade föräldrarna, men även över att ha lämnat sin tro. Den Gud hon trodde på verkar ha tappat kontrollen.

Boken börjar i Sverige men ganska snart följer vi med Noomi till Kenya. Det finns några kapitel som ägnar sig åt Alicias parallella historia. Det är intressant att läsa om systerrelationen från båda håll eftersom det illustrerar hur olika de är samtidigt som de har mycket gemensamt. Kapitlen från Kenya, som utgör huvudhistorien, bjuder förutom handlingen på bland annat kultur, språk och traditioner. Vi får läsa om gästfrihet och det tragiska livet på gatan och följer Noomis sökande, både efter den försvunne pojken och efter någon slags mening. Det finns flera intressanta karaktärer och några av dem hade jag gärna lärt känna mer. Likaså vissa händelser, jag tycker att en del av de större vändningarna går för snabbt fram.

Jag uppskattar romanens blandning av sökande, vänskap, kärlek, längtan, sorgsenhet och glädje, systerskapen och Kenya. Jag uppskattar också att den andliga tron får ta plats, både utan att skämmas och utan att vilja ta över.

Första meningen: December.
Antal sidor: 336
Förlag: Bornelings, 2018

Comedy queen

av Jenny Jägerfeld

Sashas mamma har tagit sitt liv. För att inte bli sjuk som sin mamma gör Sasha upp en lista med sju saker hon måste hålla sig till. Saker som hennes mamma gjorde eller misslyckades med. Den viktigaste är att bli comedy queen, en människor tycker är rolig. För roliga människor mår inte så dåligt som Sashas mamma gjorde.

Att skriva roligt är svårt. Att skriva om sorg är svårt. Men inte för Jenny Jägerfeld. Comedy queen får mig att både skratta högt och känna en stor klump av sorg. Det är mycket skickligt skrivet och träffar rätt så många gånger. Vi får dela Sashas sorg som inte ser ut som hennes pappa förväntar sig, vi får följa med till BUP och dela desperationen över att verka normal. Vi ser Sasha vara sig själv och hur hon hanterar sin sorg, vi följer hennes stand upp-drömmar och flera härliga karaktärer. Sedan kommer ännu en grej som är svårt att skriva om, nämligen en lista på "idiotiska saker folk säger" som innehåller en hel del tips för oss som står bredvid någon vars nära anhörig precis dött eller tagit sitt liv. Det hade lätt kunnat bli pekpinnar, men istället blir det en ärlig, smärtsam berättelse som griper tag hårt i mig och som jag tror kan hjälpa många.

Min 12-åriga kusin tipsade mig om den här boken eftersom den är "väldigt bra, är bra skriven och har en bra handling". Boken passade även för en 25-åring och jag är säker på att den kommer hamna på listan över årets bästa böcker. Jägerfeld har gjort en superbra och träffsäker bok! Hon tar målgruppen på största allvar och förmedlar en riktigt bra berättelse om en person som skulle kunna bo i samma kvarter som du.

Nominerad till Augustpriset 2018.

Första meningen: Min mamma sa en gång att det finns människor som har funny bones.
Antal sidor: 218
Förlag: Rabén & Sjögren, 2018

Binas historia

av Maja Lunde

England, 1852: Efter veckor av ingenting har William äntligen fått idén om bikupan som ska rädda honom och sonen och ge dem berömmelse.
USA, 2007: George pysslar med sina bikupor och förbereder dem för att sonen ska ta över, samtidigt som han försöker undvika den mystiska bikollapsen.
Kina, 2098: När Tao lever finns inga bin kvar och hon önskar att hennes son ska få ett bättre liv än vad hon själv haft. Tills allt vänds upp och ned.

Det förvånade mig att en bok om bin kunde bli så populär och omdiskuterad som den här. Men så är det ingen faktabok som jag först trodde. Eller, egentligen kanske det är det. För Maja Lundes roman beskriver binas livsviktiga uppgift och vad de beryder för tre olika generationer. Samtidigt finns det mycket sanning och med tanke på att Georges 2007 är nära oss och vår verklighet, är den mycket aktuell. Särskilt efter en sommar som visar på hur vi påverkar vårt klimat negativt. Vi nås av rapporter om binas utsatta situation, och kan läsa om hur förskräckligt det kan bli om vi inte gör något för att räddar dem.

Jag var tveksam till att läsa den här boken, eftersom det är en dystopi som mycket väl skulle kunna bli verklighet. Jag var rädd för klimatångest, och visst finns det stråk av sådana känslor. Jag lyckades dock skjuta undan katastroftankarna och försökte tänka kreativt. Det som istället gav mig ont i magen var alla desperata förhoppningar som hellre lyssnade in förflutna drömmar än verkligheten. Lunde har fångat det väldigt bra, tillsammans med ambitionerna, förväntningarna, frustrationen och hopplösheten. Boken rymmer så många känslor, så mycket hopp och hopplöshet.

Även om det vid vissa passager var lite jobbigt att läsa, rent känslomässigt, uppskattade jag verkligen att läsa de spännande personporträtten. Trots att berättaren växlar mellan William, George och Tao tycker jag att jag får en bra bild av dem allihop. Liksom det brukar när det gäller den här typen av berättande, har varje karaktär sina delar av boken då det är mer spännande att läsa om dem. Det ger ett bra driv.

Maja Lunde följer upp sin fristående serie med böcker om klimatet med Blå. Binas historia är däremot en mycket bra, aktuell och brännande bok som jag kan rekommendera.

Första meningen: Som förvuxna fåglar balanserade vi på var sin gren med en plastbehållare i ena handen och en fjäderpensel i den andra.
Antal sidor: 458
Förlag: Natur & Kultur, 2017
Originaltitel: Bienes historie, 2015
Översättare: Lotta Eklund

Jag hatar kaniner och blommor och barn

text av Per Nilsson, illustrationer av Lisen Adbåge. Recensionsexemplar från förlaget.

En bitter och sur hund går på promenad. Han gillar inte mycket av det han ser. Inte barn eller katter eller blommor. Fjärilar smakar bara papper. Man han gillar havet. Och Tage. Tage tycker han riktigt mycket om!

Jag måste börja med att prata om det här med hat, för det gör den här boken. Redan när jag läste titeln fick jag en klump i magen och undrade hur förlaget kan publicera en färgglad bilderbok med ordet hat i titeln. I texten nämns ordet sedan 4 gånger när den berättande huden visar vad hen hatar. Men egentligen tror jag inte det handlar om hat, utan om att ogilla. Alternativt att hunden har en dålig dag. Så varför använda ordet hat? Världen behöver inte mer hat, barn behöver inte höra det ordet mer än vad de redan gör genom nyheter och samhället. När ordet används så konsekvent i en barnbok normaliseras det, och hat borde vara det sista vi normaliserar! Hur gick det här genom korrekturen? Det gör mig ledsen.

Men, motsatsordet älskar finns med 9 gånger, vilket ju faktiskt är dubbel så många. Detta kommer dock när jag redan hunnit få en dålig känsla. Dessutom följs det aldrig av något utropstecken, så jag vet inte hur jag ska tolka det. Är berättaren ironisk?

Skogen och havet älskar jag.
Sommaren älskar jag och vintern.
Hurra för sommaren. Hurra för vintern.
Hurra för gula fläckar i snön.

Ett "hurra" måste väl följas av ett utropstecken för att vara glatt? Även om det finns många positiva ord i texten får jag ingen positiv känsla av dem. Istället får jag ont i magen av allt hat och den bistra stämningen. Hur ska jag läsa det när jag läser det högt? Ska jag ha kärlek eller ironi i rösten? När jag läste tyst för mig själv tolkade jag det mest som ironi, vilket tråkigt, för det finns ju trots allt mycket berättaren säger att hen gillar. Det är viktigt att lära barn att de inte behöver gilla allt, men jag tycker det är bättre att lära dem att de då ogillar de sakerna, inte hatar...

Bokens räddning är att flera av bilderna har härliga färger, är glada och roliga. Även här finns dock mörkare sidor, men mest som detaljer i en bättre helhet. Tyvärr räddar det inte boken, utan den får ett lågt betyg från mig.

Första meningen: Vi ska gå ut.
Antal sidor: 32
Förlag:  Rabén & Sjögren, 2018

Rysliga förskolan

av Lina Neidestam
Recensionsexemplar från förlaget.

En tidig morgon när mamma är sen till jobbet, lovar Jolly att ta med lillebror Milo till hans avdelning på förskolan. Redan i hallen märker de att något är konstigt. Inga andra barn har kommit än, det verkar finnas mystiska saker i de mörka hörnen, och värst av allt: de hör ett mystiskt ljud! Kan det vara en elak bläckfisk eller en häxa som hackar något till sin trollbrygd?

Det här är den första boken i en serie kallad Ryg & mys med "lagom läskiga bilderböcker för ganska små läsare". Först ut är serietecknaren Lina Neidestam, som debuterar som bilderboksskapare. Berättelsen börjar redan på första uppslaget och innehåller några läskiga detaljer: en mörk natt (fast egentligen är det tidig morgon) och ingen mer än den lilla familjen utomhus. Bokskaparen spinner vidare på de här läskigheterna, som är ganska typiska för barns rädslor, och lägger till otäcka varseler.

Nej, det är inte för läskigt. De där varelserna ser vid första anblick kusliga ut, men när en tittar närmre ser de rätt snälla ut. Däremot tror jag det är viktigt att känna in vad barnet en läser för tänker och känner. Kanske bryr hen sig inte, eller så bli det mest otäckt att gå och lägga sig? För den förstnämnde tittaren är det här en mysryslig bok med mycket fantasi och klurigheter. I det "mysiga" ingår en fin syskonrelation och ett storasyskons "ansvar" att vara tuff, men även vikten av att våga visa sina sanna känslor.

Rysliga förskolan är kanske inte den första bok jag skulle välja att läsa för ett barn, men jag tror absolut att det finns en målgrupp för den här serien. Det ska bli spännande att se vilka författare och illustratörer som dyker upp framöver och vad de hittar på.

Första meningen: Det är tidigt på morgonen, men det känns som mitt i natten.
Antal sidor: 32
Förlag: Rabén & Sjögren, 2018

Selma och pappa

text av Katja Tydén, illustrationer av Ingrid Flygare

Selmas pappa har en elak sjukdom som heter cancer. Han behöver mediciner som gör honom trött och att han ser sjuk ut, medan han andra dagar är precis som vanligt och hämtar Selma och Fred tidigare. Sådana dagar säger pappa att han ska börja bygga på den där lekstugan han lovat, men kommer den hinna bli klar? Kommer pappa att bli frisk?

Att förklara och förstå cancer är svårt får vem som helst, särskilt när frågor om död inte går att undvika. Jag tror att litteratur med människor (fiktiva eller verkliga) som upplevt något liknande, kan vara till en stor hjälp. Det kan öppna upp för samtal som kan vara svårt att starta, eller hjälpa människor att inte känna sig ensamma i det de går igenom.

Katja Tydén blandar sjukdomshistorien med vardagen på ett bra sätt. Hon skildrar det ganska grunt, men förklarar ändå en del. Jag kan tänka mig att det är svårt att veta vart "gränsen" går för vad en kan berätta för barn och det är såklart även individuellt. Även om pappans sjukdom tar upp stora delar av familjens liv, så pågår livet som vanlig, och även det medför problem. Bara för att det finns större problem, är det inte säkert att de mindre problemen helt sopas bort. Jag tycker Tydén får en bra blandning av detta, och visar på att det är okej att bekymra sig över en lekstuga trots att pappa är sjuk.

Boken handlar även om när andra ser att Selmas pappa är sjuk och att tycka det är jobbigt, även om hon älskar sin pappa. Den behandlar känslor, både hos barn och vuxna: sorg, ilska, skuld, glädje och så vidare. Detta förstärks med illustrationer, både detaljer och större scener, från Ingrid Flygare.  Boken passar bra för högläsning tillsammans med en 6-8-åring, och jag hoppas att den får hjälpa många som lever i en situation lik Selmas (även om jag hoppas att inga barn ska behöva uppleva cancer i familjen).

Första meningen: Hej då, pappa!
Antal sidor: 93
Förlag: B Wahlströms, 2018