Tomtenissen som inte ville fira jul

av Helena Mansén

För ett tag sedan skrev jag om Tomtenissen som inte ville fira jul på barnboksprat.se. (Recensionen finns här, om du vill läsa den.) Jag skulle dock vilja skriva lite smått om den här också, om varför jag tycker det är en läsvärd bok.

Lill-Nisse vill inte fira jul. Anledningen till det är att han tänker på andra. Han tänker på de som tvingas fly, de som lever i krig eller med terrorhot eller har det svårt på andra sätt. Mitt i högtiden som tyvärr allt oftare verkar handla om glättig köphysteri, flyttar han fokus från sig själv och ser till dem som inte har det så bra som han själv. Så bra! Mer sådant kring jul!

Visserligen leder Lill-Nisses funderingar till att han inte känner sig deppig. Det är inte eftersträvansvärt, men när han får prata om sina tankar och känslor lär han sig en del och får ett varmare hjärta. Något att bygga vidare på.

Så här avslutade jag min recension:

Jag uppskattar att barn uppmuntras att tänka på att alla inte har det så bra, att det finns många orättvisor i världen, även ganska nära oss. Det är viktigt, och i samband med den fröjdefulla julen blir det extra effektfullt. Kanske kan det minska köphysterin och självcentreringen som drabbar många (i juletid).

Samma omslagsbild

För ett tag sedan fick jag ett boktips på goodreads. Jag hade inte hört talas om titeln, Born under a million shadows, tidigare, men framsidan kände jag igen. Det är ju samma bild som på Flyga drake! Lite olika ljus och skärning, och den ena innehåller en drake. Men annars? Samma bild.

Bara någon dag senare såg jag de här två omslagen. En kyss återvänds, fast spegelvänd. Det vore intressant att läsa båda böckerna, men också förvirrande, när jag som läsare fått se hur huvudpersonerna (möjligen) kan se ut.

Har ni fler förslag på en bild som fått pryda olika böckers omslag?

Ungdomsböcker räknas inte

För ett tag sedan såg jag på Instagram att Emmy Abrahamson gett ut en ny bok, nämligen Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. I bildtexten hade förlaget bland annat skrivit: "Emmy Abrahamsons debutroman finns nu äntligen ute i butik" och lite senare "#debut". Debutroman? tänkte jag. Hon har ju gett ut fyra ungdomsromaner (t.ex. Min pappa är snäll och min mamma är utlänning och Only väg is upp)! Jag kunde inte låta bli att kommentera detta. Följande konversation uppstod i kommentarsfältet:

På detta har jag inte fått något svar. På tre veckor. För en vecka sedan mejlade jag förlaget, för jag vill verkligen ha svar på min fråga.

De har inte svarat än.

Jag hoppas att de gör det snart.

Så länge tänker jag fortsätta vara upprörd över att folk (och till och med bokförlag!) fortsätter nedvärdera barn- och ungdomslitteratur. Men jag tänker också vara glad över det här.

Ge plats för barn- och ungdomslitteraturen!

Att diskutera barn- och ungdomslitteratur är det många som tycker är roligt. Bland dem finns väldigt sällan medierna, vilket leder till ett underskott vad gäller recensioner av barn- och ungdomsböcker, samt intervjuer med författare till sådana. Detta diskuterade Johanna Lindbäck på Bokhora, och efter det kompletterade Lisa Bjärbo inlägget med en lista på frågor som författare till vuxenböcker sällan får, men som barn- och ungdomsboksförfattare tydligen ska ha bra svar på. Följande punkter är direkt saxade från Lisas blogg:

10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på:
1. Jag har inte hunnit läsa din bok, vad handlar den om?
2. Vad är egentligen en vuxenbok?
3. Hur kommer det sig att du skriver just vuxenböcker?
4. Får man verkligen skriva om tunga saker, som döden och sorg, i en bok för vuxna?
5. Har du som författare något ansvar för läsaren, jag menar, vad händer om Torsten, 55 år, mår dåligt av att läsa om mordet du skildrar i din bok? Är det något du tänker på när du skriver?
6. Vad tycker du om vuxnas läsning? Har du några tips på hur man ska få fler vuxna att läsa böcker?
7. Vad tycker du om dagens vuxenböcker, rent generellt?
8. Hur kan du, som är 54 år, skriva om en huvudperson som är 41 år?
9. Vad vill du säga till dagens vuxna?
10. Hur ser dina planer för framtiden ut, ska du skriva en riktig bok snart?

Listan känns rätt skrattretande. Om man vänder på det, och inser att det här är frågor barn- och ungdomsboksförfattare ofta får, är det mindre roligt. Så oproffsigt. Så nedvärderande.

Vuxna är olika och tål vad som helst. Barn och unga (0-18 år) är en homogen grupp som inte kan reflektera, och som bara ska läsa mysiga historier med lyckliga slut. Är det så vi tycker och tänker? Johanna skriver i sitt inlägg om de mest utlånade böckerna 2014, och den första fjärdedelen är överöst med barn- och ungdomsboksförfattare. Säger det något till journalister i olika medier? Det kanske är dags att ge lite av deckarförfattarnas intervjuplatser till några av dem på den där listan. Till några av dem som skrivit de mest utlånade böckerna i Sverige. Ja? Bra. Det vore på tiden.

En Twitterreaktion, media, barn och ungdom

 Förra veckan reagerade författaren Jenny Jägerfeld på Twitter.

Ps. I ett senare inlägg rättade hon sig själv och skrev att det är författarfonden och inte författarförbundet som gjort listan.

Här kan du läsa rapporten. Det är rätt intressant att de 21 första namnen är barn- och ungdomsboksförfattare, och det tillkommer flera författaren längre ner på listan. Jag håller med Jenny i det hon skriver, och har egentligen inte mycket mer att tillägga. Förutom, typ, heja barn- och ungdomsboken! Och att jag kommer fortsätta blogga om ungdomsböcker så länge jag läser dem, vilket lär vara ett bra tag till.

Dags att möta andra för vilka de är

Frida uppmanade oss i sitt bloggmaraton att med hjälp av en bok beskriva oss, vad vi tänker på eller något liknande. Jag valde en boktitel:

Det kommer ständigt rapporter om hur dåligt vi mår. Jag tog jobbet som ungdomsledare för att försöka hjälpa de unga det skrivs om i rapporterna. De som mår dåligt, som tycker livet skaver och att ingen ser eller lyssnar. Jag vill plåstra om. Jag vill finnas där. Inte för att jag är "någon speciell", utan för att jag vet hur viktigt det är med någon som lyssnar, någon som ser, lyssnar och kramar om. Om fler mår dåligt måste vi vara fler som hjälper.

Många gånger får du höra att du duger som du är. Detta har tyvärr inte fått genomslag i hela samhället. Jag tänker på reklam och de som tror att de mår bra av att hacka ner på andra. Vi fastnar så lätt i dåliga tankar. Tankar som säger att jag är fel, jag duger ingenting till. Det finns så många som är bättre än jag på det jag gör, så varför tror jag att jag klarar detta? Förhoppningsvis känner du inte igen dig. Troligtvis gör du ändå det.

Vi måste kunna känna att vi är accepterade för dem vi är. Vi måste kunna acceptera andra omkring oss för dem de är. Hade det varit meningen att alla skulle vara det några kalla "perfekta", skulle det ha varit så. Nu är vi dock skapade unika, värdefulla var och en. Med gåvor, talanger och ett sätt att vara. Det är inte meningen att alla ska omstöpas i samma form. Alla ska inte vara supersociala, bäst på tv-serier, politikexperter eller dietfanatiker. En del ska vara det, men inte alla. Vi är olika, men lika värdefulla. Detta måste få en större genomslagskraft i samhället!

Möt mig som jag är. Det är så jobbigt att vara någon annan. Det tar så mycket energi som kan läggas på annat. Det är mycket lättare att vara den jag verkligen är och vill vara, istället för den jag tror att andra vill att jag ska vara.

"Möt mig som jag är." Det ska alla kunna säga och bli respekterade för.

Jag vill uppmana er att våga ge plats för dem människor i din omgivning är. Möt dem som de är, och förhoppningsvis kommer de möta dig som den du är. På så sätt kan vi skapa en positiv stämning i samhället. En stämning som gör att rapporterna om psykisk ohälsa minskar, att människor vågar vara dem de verkligen är. Det är jag övertygad om att vi alla kan vinna på.