Brev från min barndom

av Emma Reyes

Den colombianska konstnären Emma Reyes (1919-2003) brevväxlade under flera år med historikern och kritikern Germán Arciniegas. Reyes sägs ha varit en "underbar berätterska" och det var flera som sa till henne att hon borde skriva ned sina berättelser. I Brev från min barndom får vi läsa 23 av de brev hon skickade till Arciniegas och det hon berättar den här gången är om sin barndom. Från slum till finare hus och sedan ett kloster. Från en instabil modersfigur till en vänlig barnflicka och den stränga uppfostran i ett kloster.

Reyes är sannerligen en bra berätterska. Hon tar läsaren med till sitt Colombia och till de alla de platser hon levde och bodde på under några av de första åren i sitt liv. Det är en spännande och fin men även orättvis och frustrerande skildring som både ger inblick i det colombianska samhället och en hård uppfostran. Språket är lättillgängligt och förs fram av en vuxen men med tydliga minnen från barndomen. Den kan läsas av såväl tonåringar som vuxna. Detaljrikedomen är fascinerande men tar inte över. Det är fortfarande lätt att hänga med, även om Reyes liv innehåller ett stort persongalleri. Brev från min barndom är intressant och spännande även om jag inte var helt fast hela tiden. Om du vill läsa något från Colombia eller om en barndom som skiljer sig från de flesta i 2000-talets Sverige kan jag dock rekommendera den.

Första meningen: Min käre Germán. 
Antal sidor: 222
Förlag: Norstedts, 2019
Originaltitel: Memoria por correspondencia, 2012
Översättare: Manni Kössler

Stackars monster

text och bild av Ivar Da Coll

Eusebio kan inte sova. Det verkar som att det finns en massa otäcka i mörkret. Sådana med horn eller eld eller de som nästan är genomskinliga. Allt är så mörkt... Tur att Ananías finns i närheten.

När jag letade litteratur från Sydamerika hittade jag Stackars monster från Colombia. Tecknarstilen påminner mig om den uppskattade Till Vildingarnas land, men med en modernare touch. Uppslagen ser olika ut med små, stora och heltäckande bilder. Karaktärerna är djur, men jag tror boken vill ge läsaren en chans att applicera storyn på de hemskare delarna av verkligheten. Det finns bilder med eld som förstör, människor som tvingas fly och någon slags maktperson som roffar åt sig. Även Ananías förklaring till alla monster går i det här spåret: längtan efter mer, vara bäst och att känna att en måste bevaka alla andra hela tiden för att inte missa något. Jag är dock osäker på om Ananías förklaring om monstren går hem hos barnen. Det känns som att förklaringen slutar lite mitt i och jag vet inte riktigt vilken väg det är tänkt att jag ska gå efter att ha läst ut boken.

Första meningen: Det är dags att sova...
Antal sidor: 45
Förlag: Förlaget Hjulet, 2016
Originaltitel: Tengo Miedo, 2012
Översättare: Ulla Forsén

Sluta aldrig gå - från gatan i São Paulo till Vindeln i Norrland

av Christina Rickardsson

Christina växte upp i en grotta utanför en stor stad i Brasilien. Därefter bodde hon med sin mamma på gatorna, för att sedan hamna på ett barnhem innan hon blev adopterad till en liten by i norra Sverige. Hennes första år kantades av kamp för överlevnad, våld, hunger och en otrolig kärlek från mamman. Sluta aldrig gå handlar om Christinas liv, om sökande, kulturkrockar och om att aldrig ge upp.

I vardagen kanske hon verkar vara en helt vanlig svenska, men historien berättar om en vardag få av hennes grannar ens kan tänka sig. Det jag tycker känns unikt med den här boken är att författaren vågar berätta om även "fula" saker hon gjort. Det känns inte tillrättalagt, utan ärligt och uppriktigt.

Boken blandar nutid och dåtid, vilket gör att spänningen hålls vid liv. Ibland hade jag lite svårt att behålla fokus, kanske beroende på en del upprepningar. Jag fastnade aldrig riktigt för boken, men det är intressant att läsa Christinas berättelse och få ta del av en värld så främmande mot den jag vuxit upp i. 

Första meningen: Det här är historien om min tid i Brasilien, om kulturkrockarna jag upplevde när jag landade i de norrländska skogarna och om förlusten av de människor jag älskade mest.
Antal sidor: 239 
Förlag: Forum, 2016

Godnattsagar för rebelltjejer 2

av Elena Favilli och Francesca Cavallo
Recensionsexemplar från förlaget.

Musiker, geologer, graffitikonstnärer, zoologer, flygpionjärer, vältalare... Från många av jordens länder samlas porträtt av kvinnor som gjort stora saker, men drunknat i någon slags utvalsflod när historieböckerna skrevs. Nu får de en ny chans.

Efter succén med Godnattsagor för rebelltjejer har Favilli och Cavallo samlat ännu fler kvinnoporträtt i denna uppföljare. En del namn känner jag till, medan jag lärt mig mycket om många fler. Till denna bok ska jag gå när jag vill ha snabb kunskap om unika kvinnor.

Texterna är lättillgängliga, korta och informativa. De vänder sig till både barn och vuxna, vilket kan skapa gemenskap kring läsningen. Kvinnorna som porträtteras är i olika åldrar, från olika tider och länder, kulturer och religioner. Det de har gemensamt är att de inte gav upp, att de kämpade för det de brann för och att de förändrade världen lite grann på sitt eget sätt. Det är en härlig blandning och stor representation. Varje kvinna är illustrerad och eftersom illustratörerna är många och från många olika delar av världen, samlas skiftande tekniker och stilar till en härlig idolsamling.

Det här är boken för den som inte vill bli hindrad i sina drömmar på grund av kön, klass, religion, egenskaper, intresse eller något annat. En perfekt inspirationskälla för att våga drömma stort och drömma vidare. Och så levererar den stor mängder girlpower, såklart.

Första meningen: Kära rebeller!
Antal sidor: 212
Förlag: Bokförlaget Max Ström
Originaltitel: Good night stories for rebel girls 2, 2017
Översättare: Åsa Jonason

Det vi förlorade i elden

av Mariana Enriquez

12 noveller från Argentina. Om droger, mörka bakgator och människor som hamnat utanför systemet. Om att vara ung och testa sig fram, om att plötsligt inse och få dåligt samvete. Om kärlek och brist på kärlek, om psykisk ohälsa, hallucinationer, nöd och elände.

Jag blev nyfiken på den här novellsamlingen eftersom den är skriven och utspelar sig i Argentina. Den utlovade hemsk vardag och många olika livshistorier. Däremot var jag inte beredd på att den skulle vara så... märklig. Det var nog novellerna som gränsar till galenskap och skräckhistorier i vardagen som skrämde mig, vilket är flera steg utanför min bekvämlighetszon.

De första novellerna ger mig en inblick i hur livet i Argentina kan vara, både i städer och på landsbygd. Det handlar mycket om droger och alkohol, och mitt i allt detta barn som redan tappat hoppet om ett bra liv. Det är så skrämmande! Lite senare i boken blir jag skeptisk, då börjar det handla mer om livsavgörande hallucinationer och galenskap. De sista novellerna läste jag mest för att läsa ut boken. Däremot känns novellerna genomarbetade, språket är lockande och Enriquez verkar insatt i sina karaktärer. Jag tror att för de som inte är så lättskrämda som jag, och de som gärna håller sig ifrån feel good, kan det här vara en intressant och läsvärd bok.

Första meningen: Min familj tycker att jag är galen som väljer att bo i släkthuset i Constitución, farmor och farfars gamla hus, en stenkoloss på Calle Virreyes med grönmålade järndörrar, art déco-detaljer och mosaikgolv som är så slitna att jag hade kunnat öppna skridskobarna om jag hade fått för mig att blanka dem.
Antal sidor: 238
Förlag: Norstedts, 2017
Originaltitel: Las cosas que perdimos en el fugo, 2015
Översättare: Hanna Axén

Den gula väskan - Lygia Bojunga Nunes

Jag hade förmodligen aldrig läst Den gula väskan om det inte vore för kursen jag läser. Jag tyckte den såg rätt tråkig ut, och den kom ut 1976 (japp, fördom om gammal bok). Trots det är den väldigt aktuell! Boken handlar om Rakel som gärna skulle vara vuxen och kille. Vuxna blir behandlade på ett bättre sätt, och killar får göra mer än vad tjejer får. Men hennes föräldrar och flera år äldre syskon bara skrattar åt henne när hon säger detta. Därför gömmer hon sina önskningar i en gul väska. En annan dröm Rakel har är att skriva, och en dag skriver hon om en tupp som helt plötsligt kliver in i hennes liv och vill hjälpa henne att få bestämma mer, och få det mer som hon vill ha det.

Ja, det finns många moderna tankar i denna bok. Självständighet och jämställdhet är de främsta motiven, och detta gestaltas för barn (och även vuxna!) genom en tupp, ett levande paraply och en säkerhetsnål, några fler karaktärer och Rakel själv. Rakel är en tänkare, och med hjälp av de andra karaktärerna kämpar hon för det hon vill, men växer även själv genom samtal med de hon möter. Med bildspråk vill författaren förmedla rätten till att själv tänka och ta hand om sitt liv, istället för att bli påtvingad andras tankar. En väldigt intressant bok som kanske främst vänder sig till 9-12-åringar. Men även för vuxna som vill sätta sig in mer i barns tankegångar.

Första meningen: Jag måste hitta ett ställe där jag kan gömma mina önskningar.
Antal sidor: 132
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 1984
Originaltitel: A bolsa amarela, 1976