Varför tycker vuxna att barn ska ha jättemånga kompisar att leka med hela tiden? Varför tycker vuxna det är konstigt om barn vill leka själva? Freja har två bästisar: Elsa och Anton. Pappa kanske också kan räknas med, för han håller med Freja om att det är skönt att vara själv ibland. Det räcker med bästisar. Freja vill inte vara med på samlingen och alla lekar på fritids. Allt blir värre när hon måste gå på den nya klasskompisen Lomis kalas. Eller?
Jag har skrivit tidigare om hur viktigt jag tycker det är att introverta barn får plats i litteraturen. På så sätt kanske de får lättare att få en plats i samhället. I Jordens största kalashatare pratar Freja mycket om det där. Hon berättar om vad hon gillar att göra med Elsa och Anton och vad hon uppskattar att få göra alldeles själv. Många vuxna i skolan tror hon är ensam men hon är själv och det är en stor skillnad. Hon vill inte alltid ha människor runt omkring sig men ibland är det så svårt för andra att förstå.
Jordens största kalashatare är precis på gränsen till en kapitelbok. Varje uppslag har en kortare text och flera färgrika illustrationer. Det hade förmodligen underlättat för målgruppen med kapitelindelning eftersom boken är ganska lång och för att ge tillfälle för paus och eftertanke (jag läste hela boken i ett svep). Freja har många kloka tankar att dela och jag tror det är bra för både introverta och extroverta barn och vuxna att få ta del av dem.
Första meningen: Det finns barn som har jättemånga kompisar.
Antal sidor: 80
Förlag: Alfabeta, 2020
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar