Möt Christin Ljungqvist

I april debuterar Christin Ljungqvist med Kaninhjärta på Gilla böcker. Jag tog mig ett snack med henne om skrivande och inspiration.



Omslag: Rickard Schöldström & Fredrik Remnefalk



1. Hur fick du idén till "Kaninhjärta"?

Från början var Kaninhjärta tänkt som en uppföljare på min första manusidé, som jag hade kämpat med i sisådär en fem-sex år och haft inne hos förlagen ett antal gånger. Man kan säga att jag fick nog av den där gamla idén till slut, och ville skriva någonting nytt. Anta en utmaning. Och då blev det Kaninhjärta. Idén är sprungen ur min grundidé; att skriva böcker om min syn på livet, döden och skiktet däremellan. Och skruva åt det några varv, så det blir mer spännande.

2. Hur är det att skriva om tvillingar, har du själv erfarenheter av detta syskonskap?

Jag har ingen egen erfarenhet, men tycker det är intressant med tvillingar och andra människors reaktioner på dem. Det händer att föräldrar tilltalar sina tvillingbarn som om de vore en person, väljer namn som går att sätta ihop (Mary och Anne= Marianne) och så vidare. Där ur föddes också idén att låta Mary och Anne dela på sitt mediumskap, liksom, att de måste samarbeta för att kunna kommunicera med andra sidan.

3. Vad har varit svårast/lättast med att skriva bok?

Den här boken gick skrämmande lätt att skriva! Svårast är som alltid slutet. Vilken meningen är den perfekta sista meningen? Inte för tidigt, inte för sent, utan precis i balans?

4. Vad inspirerar dig till att skriva?

Olösta saker, små vardagsmysterier. Som när någonting försvinner och dyker upp någon annanstans, som när människor berättar om sina svårförklarade upplevelser, som när mirakel händer: drömmar slår in.





5. Har du fler bokprojekt på gång?

O ja. Massor. Kaninhjärta är bara början på ett slags serie, tänker jag.

6. Vad läser du själv?

Böcker med flera dimensioner. Det är faktiskt så jag beskriver dem! Låter kanske lite flummigt, men med detta menar jag böcker som har det där lilla extra, som Den hemliga historien av Donna Tartt eller samtliga böcker av Tana French. De är realistiska, men svävar ändå mellan verklighet och någonting mer = en högre dimension. Ett mysterium. Vad händer, vad är verkligt? Spännande…

Kan du berätta mer om ditt skrivande och skrivprocessen? (På denna fråga svarade Christin mycket och väldigt inspirerande. Jag har dock kortat ner det lite)

Min skrivväg är lång och kringelikrokig. Jag har alltid fantiserat och fått ihop historier, haft livlig fantasi! Och mellan tretton till sexton års ålder skrev jag och bästisen en fantasyserie för hand i kollegieblock. Vi slutade väl på tolv böcker. Sedan skrev jag en rejäl tjockis när jag var nitton, 400 a4-sidor tror jag att det var, enkelt radavstånd, inga indrag. Så väldigt mycket text!

När jag var sjutton, arton år gick jag till mitt första medium. Därifrån fick jag idén till mina spökböcker. Jag har besökt henne flitigt sedan dess, gått lite kurser i medial träning, gått på mediala demonstrationer, samlat på mig kunskap och människors olika uppfattning och upplevelser. Väldigt, väldigt spännande och intressant. Jag har detta till grund för mina böcker, sedan skruvar jag som sagt till det för att göra det mer spännande.

Den största insikten när det gäller skrivande eller vilken annan dröm man än strävar efter är, att man måste vara ödmjuk inför hantverket och det faktum att man aldrig, aldrig blir fulländad. Att det alltid finns saker att lära sig. Att man gör rätt i att lyssna på dem som är äldre och har gjort det man vill göra ett tag. En annan stor insikt är att man aldrig kommer någon vart om man inte är beredd på att kämpa ihjäl sig. Jag hade gett upp när jag blev antagen, på riktigt gett upp. Den enda som fortfarande trodde att jag skulle lyckas var min fästman. Jag hade skrivit, skickat till förlagen och refuserats så många gånger (kan det vara upp emot tjugo gånger, eller mer?) att jag ville kräkas på allting. Däremot är det inte första gången som det jag vill ha och strävar efter inträffar först när jag ger upp. På riktigt ger upp. Hela vägen in i hjärtat inser att det aldrig, aldrig kommer gå. Då. Kanske ligger det någonting i det? Kämpa, kämpa, hela vägen. Bli refuserad, deppa en stund, sedan på det igen och igen tills du ger upp. Och då? Hoppas detta kan inspirera dig! Så länge du är beredd på att ge allt för att bli ditt absolut bästa har du allt att vinna!

Tack till Christin! :)