8 januari 2014

Träffande och gripande om meningslöshet


Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund

Jag lånade hem denna bok för att den blivit nominerad till Augustpriset. Jag trodde att det var en barnbok, med tanke på omslaget, och öppnade den därför med de förväntningarna. Det var helt fel. Det är visserligen en rikt illustrerad bok, men den har inte det där mysiga som många barnböcker har.

Detta är istället en bok om meningslöshet. Om att höra mer än vad man säger, att förstå mer än vad man förväntas göra. Om att längta efter närhet och gemenskap, en okomplicerad sådan. Om att påverkas så mycket av det här att man stänger sig ute och att man knappt vet vem man är till slut. Det handlar om en ärlig sanning, helt enkelt. Och det tycker jag författaren för fram så bra! Texten drar åt poesiform, och bilderna talar för sig själv. Detta är en dyster bok, men också full av kunskap och igenkänning som kan ge hopp. Det finns mycket om hugger tag i mig och stannar kvar. Särskilt andra gången jag läste, så läs den mer än en gång. Ger du den en chans till kan du förstå lite mer, komma lite djupare. Jag har aldrig läst en så träffande bok på detta tema förut!

Boken har fått kategorin "12-15-åringar", kanske för att kaninen i huvudrollen säger sig vara 13 år. Jag tycker däremot att den lika gärna kan läsas av unga vuxna och vuxna över 15 år. Här finns en massa igenkänning att hämta, kanske mest för folk från 12 år och upp i vuxen åldern. En gränslös bok, men andra ord. Rekommenderas till de som tycker att livet är komplicerat och det sociala spelet är en svårt kod att knäcka. Och alla som bara någon gång känt av något sådant där.

Första meningen: Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan.
Antal sidor: 60
Förlag: Lilla Piratförlaget
Utgivningsår: 2013

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar