Hey Dolly - Amanda Svensson

Ni vet, ibland läser man en hel massa lovord och positiva recensioner om en bok. Baksidestexten kanske inte lockar lika mycket, men om alla andra gillar den borde väl jag göra det också? Antingen var det det som drev mig till att läsa Hey Dolly, eller för att jag behövde en kort "mellanbok" (den har drygt 150 sidor). Visserligen har jag nog inte sett en enda bloggpost om boken, men på baksidan finns många positiva citat, och jag har hört att Amanda Svensson ska skriva på ett alldeles särskilt, förtjusande sätt för bokälskare. Men du, jag tycker jag har slösat bort min tid på denna bok.

(Jag skriver inte så mycket om handlingen, den får du googla fram.) Huvudpersonen Dolly är en väldigt negativ person som går in i någon form av kris när hennes tråkiga pojkvän gör slut (vilket hon själv orsakar). Denna kris skyller hon på sina medmänniskor, och boken fylls av ilska, ironi och galenskap (inte bokstavligt, kanske). Tankarna är direkt tagna ur Dollys huvud, och ibland blir det svårt att skilja på verklighet och vad som bara händer i hennes huvud. Hennes tankar är väldigt röriga.

Jag skulle vilja gilla boken, för författaren har en hel del spännande bildspråk som fångar mig som läsare. Dessvärre gör detta bildspråk många gånger att jag inte gillade boken. Jag uppskattar inte Dollys ironi och ilska, jag kan inte alls kan identifiera mig med 18-åringen, och detta är en bok jag inte kommer rekommendera. Snarare tvärt om. Anledningen till att jag ändå fortsatte läsa var min (obotliga?) förhoppning om att böcker alltid kan bli bättre. Det stämmer dock inte. Läs något annat!

Första meningen: "Hej älskling!"
Antal sidor: 155
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2008