Var är Audrey? - Sophie Kinsella

Idag är det min tur att blogg om Var är Audrey? i bloggstafetten kring boken. Igår bloggade The Chicklit Revolution, och i morgon tar Prickiga Paula vid.


Jag vet inte vart jag ska börja. Boken säger sig handla om 14-åriga Audrey som inte varit i skolan sedan en "inte jättebra grej" hände, om hennes idiotiska hjärna och hur hon besegrade den. Halvvägs genom boken skulle jag dock beskriva boken så här: Anne är helt hysterisk över att hennes son Frank spelar för mycket dator. Hon försöker få honom att sluta och göra mer (enligt henne) vettiga saker. Nämnvärt är också att Frank har en lillasyster som inte går i skolan av en anledning hon inte vill tala om. Visserligen är detta datorsnackskaos ganska underhållande, men jag tröttnade när halva boken nästan bara handlat om det. Andra halvan blir det mer intressant, för då får Audrey mer plats i boken. Kanske är det ett berättartekniskt grepp, det här att Audrey ska bli mer och mer synlig i boken, men jag förstår inte riktigt varför boken utger sig för att handla om Audrey, när den egentligen handlar om hela familjen. Å andra sidan är det en väldigt rolig familj att läsa om.

När Audrey väl kommer in i bilden får vi lära känna en introvert tonårstjejen. Hon har blivit utsatt för något så hemskt att hon hamnat i någon form av depression och känner ångest inför det mesta. Särskilt att möta andras blickar och framför allt att lämna huset. Flera gånger beskrivs ångesten på ett väldigt trovärdigt sätt, och det är viktigt att få läsa om. Jag tror många kan känna igen sig. Det är sällan vi talar eller läser om personer som mår som Audrey, men väldigt många lever en liknande vardag. Därför är det jättebra att Kinsella tar upp det här med ångest, depression och social fobi.

Tyvärr tycker jag dock att hysteriska mamma Anne och Franks datorspelande tar alldeles för stor uppmärksamhet. Det känns som att Kinsella ville skriva om svåra ämnen, men inte göra det för mörkt, och därför stoppade hon in Anne och Frank. Boken har en humoristisk feel good-stämning, men handlar (dels) om ett ämne som är så långt ifrån feel good man kan komma. Ibland leder det till att Audreys ångest verkar vara något gulligt och eftersträvansvärt, som om det är trevligt att vara hemma från skolan, möta en snygg kille som kommer hem till brorsan, och titta på serier. Hör ni hur hårt det krockar? Det gör mig ledsen. När det väl kommer en bok som behandlar detta viktiga ämne, så tramsas det bort.

Jag måste dock nämna att jag sträckläste andra halvan av boken. Det var som att min hjärna ställde in sig på att Audreys situation var okej, under kontroll, och jag njöt av delen av berättelsen som vill förmedla vänskap, kärlek och tonårstrasseltankar. Nämnas borde också fyraåringen Felix, som fått mig att skratta nästan så fort han dykt upp i handlingen.

Kinsella skriver bra, och ibland förmedlar hon på ett bra sätt hur social fobi och ångest kan framträda, det är viktigt. Men tyvärr tycker jag att hon har tramsat bort de viktiga ämnena jag tror hon velat förmedla. Sammanfattningsvis skulle jag ändå vilja rekommendera boken, men tänk gärna på att ångest, depression och social fobi inte är något att tramsa bort.

Första meningen: OMG, mamma har blivit galen. 
Antal sidor: 310
Förlag: B Wahlströms, tack för recex!
Utgivningsår: 2015
Originaltitel: Finding Audrey, översatt av Klara Lindell