12 noveller från Argentina. Om droger, mörka bakgator och människor som hamnat utanför systemet. Om att vara ung och testa sig fram, om att plötsligt inse och få dåligt samvete. Om kärlek och brist på kärlek, om psykisk ohälsa, hallucinationer, nöd och elände.
Jag blev nyfiken på den här novellsamlingen eftersom den är skriven och utspelar sig i Argentina. Den utlovade hemsk vardag och många olika livshistorier. Däremot var jag inte beredd på att den skulle vara så... märklig. Det var nog novellerna som gränsar till galenskap och skräckhistorier i vardagen som skrämde mig, vilket är flera steg utanför min bekvämlighetszon.
De första novellerna ger mig en inblick i hur livet i Argentina kan vara, både i städer och på landsbygd. Det handlar mycket om droger och alkohol, och mitt i allt detta barn som redan tappat hoppet om ett bra liv. Det är så skrämmande! Lite senare i boken blir jag skeptisk, då börjar det handla mer om livsavgörande hallucinationer och galenskap. De sista novellerna läste jag mest för att läsa ut boken. Däremot känns novellerna genomarbetade, språket är lockande och Enriquez verkar insatt i sina karaktärer. Jag tror att för de som inte är så lättskrämda som jag, och de som gärna håller sig ifrån feel good, kan det här vara en intressant och läsvärd bok.
Första meningen: Min familj tycker att jag är galen som väljer att bo i släkthuset i Constitución, farmor och farfars gamla hus, en stenkoloss på Calle Virreyes med grönmålade järndörrar, art déco-detaljer och mosaikgolv som är så slitna att jag hade kunnat öppna skridskobarna om jag hade fått för mig att blanka dem.
Antal sidor: 238
Förlag: Norstedts, 2017
Originaltitel: Las cosas que perdimos en el fugo, 2015
Översättare: Hanna Axén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar