Jag heter inte Miriam

av Majgull Axelsson

På sin 85-årsdag säger Miriam plötsligt att hon inte heter Miriam. Vad menar hon med det? Har hon blivit dement? Under en promenad runt sjön med barnbarnet Camilla berättar Miriam om sina år i Auschwitz och Ravensbrück, om de mest föraktade och om sådant om ingen levande någonsin skulle få veta.

Den här berättelsen utspelar sig under en enda dag, men innehåller minnen från en hel livstid. Det är minnen som ingen borde behöva bära. Svarta, hemska, orättvisa, oförståeliga minnen fulla av obesvarade frågor. Läsaren följer dels Miriam och Camilla runt sjön, dels med Miriams minnen från förintelsen, efterkrigstiden, om att bli hemmafru och leva med minnena. Det tränger på, det blir svårt. Men kanske är det dags att berätta.

Wow, vilket bok! Jag har läst mycket bra om boken, men den lever ändå upp till mina höga förväntningar. Axelsson skriver intressant och skickligt, vilket gjorde att jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Berättelsen hoppar ganska mycket i tiden, men jag upplevde det aldrig störande, det höjde snarare spänningen.

Några gånger var jag tvungen att lägga ifrån mig boken på grund av det hemska, gripande och frustrerande innehållet. Jag kan inte förstå hur människor kunde tro att de hade rätt att göra vad som helst med andra människor, behandla dem omänskligt och som objekt. Det är även jobbigt att läsa om hur Miriam trycks ned, om alla hemska minnen hon bär på, om den mur hon bygger upp och mask hon tagit på. Miriam tar sig in till mina känslor och rör om där, och det hoppas jag att hon kan få göra hos många andra. Det som hände innan, under och efter förintelsen måste fortsätta spridas. Annars riskerar vi att hamna i något liknande igen.

Jag heter inte Miriam får en självklar plats på listan över favoritböcker att rekommendera till andra.



Första meningen: Fortfarande är det natt, ändå skiner solen. 
Antal sidor: 457 
Förlag: Brombergs, 2014