Det finns en hel del böcker med grundläggande kunskap i feminism. Clara Henrys andra bok (Efter Ja jag har mens, hurså?) är en av dem, eller som hon själv säger - en grundkurs i patriarkatkrossning. Jag lyssnade på en författarinläsning och det gör hon mycket bra. Språket är modernt, rappt och genomtänkt. Det som sticker ut från andra feminismgrundkurser jag läst är de lättillgängliga historiska inslagen som ger tyngd åt berättelsen. Visste ni till exempel att rosa har varit en "killfärg" som stod för styrka och mod? Hur gick det till när det blev en färg som symboliserar svaga flickor utan annan vilja än att ta hand om andra människor?
Det finns mycket konstigt och framförallt mycket frustrerande i den här boken. När Henry rabblar orättvisor och märkliga synsätt utan grundtanke kunde jag knappt fortsätta lyssna. Hur kan vi förtrycka hälften av världens befolkning? Och det här med kön är dessutom bara ett perspektiv, om vi sedan lägger till etnicitet, utseende, sexuell läggning och så vidare finns det en stor hierarki med vita, heterosexuella män på toppen. Jag hoppas vi är många som vågar stå upp för jämställdhet lite mer efter att ha läst den här boken. Och mest av allt hoppas jag att de där på den inbillade toppen läser boken och förstår det skeva förtryck många lever i. För även om Sverige räknas som det femte mest jämställda landet i Sverige så är vi - som Henry säger - trots allt bara femte näst sämst. Samhället gör fortfarande skillnad på människor på felaktiga grunder.
Förlag: Forum, 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar