Ledsen

av Lotta Olsson och Emma AdBåge. Recensionsexemplar från förlaget.

Plötsligt händer det en sak.
Nu är glada munnen rak.

Allt kan vara frid och fröjd men så händer något. Det kanske bara är en person som ser vad som händer men för den personen kan det vara en stor katastrof. I Ledsen hamnar vi på en förskoleavdelning där allt känns rätt bra. Barnen är mätta och glada. Tills något händer. Och när det händer tar gråten över och orden trängs undan. Vad skönt det är att få gråta ut, att någon håller om och bryr sig.

Ur en vuxens perspektiv
Ibland behöver jag få gråta ut. Det som utlöser gråten kanske är ett ganska litet problem eller en liten händelse, men det där problemet eller händelsen klumpar ihop sig med andra och blir till en gråtklump som tar alldeles för stor plats. Jag behöver gråta. Det kan bearbeta. Rena systemet. Hjälpa mig att se på problemet från rätt håll. Hjälpa mig att hitta en lösning eller komma på ett sätt att hantera det som hänt.

Jag tror många kan känna igen sig i det. Jag tror många behöver gråta ibland. Jag tror många håller igen de där tårarna alldeles för mycket och för länge. För vad säger samhället om att gråta? Det är något ett barn på förskolan gör när hen ramlar och slår sig, inte något en vuxen människa gör när livet känns tungt.

Ur barnens perspektiv
Författaren Lotta Olsson och illustratören Emma Adbåge har fånget känslan av att vara ledsen på ett otroligt fint sätt. Det är närgånget och fullt av igenkänning. De uttrycksfulla ansiktena, de enkla rimmande raderna fulla av betydelse och känslor. Jag gillar när känslorna kläs i beskrivande ord, till exempel:

Allt blir suddigt.
Dimmigt luddigt. 

Det är ett mycket snyggt samarbete som jag är övertygad om att många barn kan känna igen sig i. Vad jag inte är lika övertygad om är att alla barn kan känna igen sig i att de har "rätt" att uttrycka sina ledsna känslor. Vissa barn uppfostras (mer eller mindre omedvetet) till att bli tuffa, starka och klara sig själva i bemärkelsen: gråt inte. Men hur ska en kunna bli tuff, stark och självständig om en inte får uttrycka en av de mest mänskliga och vanliga känslorna? Hur ska en lär sig hantera och acceptera alla sina känslor? Hur ska vi få bort machokulturer och ingstängda ångestkänslor om vi kategoriserar vanliga känslor och tilldelar dem olika grupperingar av människor?

... eller är det någon skillnad?
Jag tycker Ledsen är en mycket bra bok om stora känslor. Jag hoppas den kan öppna upp för att göra alla stora, vanliga känslor mer acceptabla (sedan finns det såklart känslor vi behöver lära oss att behärska). Att vara ledsen är mänskligt. Jag skulle även vilja se den här boken riktad direkt till vuxna. Den skulle lätt kunna appliceras på ett kontor eller annan arbetsplats - för händer egentligen inte samma sak där? Bara att ingen vågar visa sig ledsen offentligt? En kollega får uppdraget du drömt om, en kollega lägger på dig ännu en jobbig arbetsuppgift, du känner dig stressad, överarbetad, överkörd, trött eller orkeslös. Vad skönt det vore med fler arbetsplatser där det är okej att gråta och våga säga ifrån när något är fel. För är det egentligen så stor skillnad på att vara ledsen om 4-åring, 34-åring eller 64-åring? 

 

Första meningen: Allt är vanligt.
Antal sidor: 32
Förlag: Rabén & Sjögren, 2020