av Karen Joy FowlerNågot har gjort att Rosemary inte pratar oavbrutet som hon gjorde när hon var liten. Hon pratar framförallt inte om sin familj - mamma, pappa och syskonen Lowell och Fern. Båda syskonen har försvunnit ur Rosemarys liv och familjen är splittrad. Vad har egentligen hänt syskonen? Och varför påverkar det Rosemary (och dem alla) så mycket?
Jag började läsa den här boken ganska snart efter att den publicerats på svenska. Jag läste fram till den berömda twisten (den som gör att en inte kan säga för mycket om boken) som sägs göra boken fantastisk och lite förbi men var mest irriterad på hela boken. Minns inte riktigt varför. Twisten fick mig mest att tänka "jaha?" och sedan dess har jag undrat varför alla verkar älska den. När jag påbörjade omläsning inför bokcirkeln med några vänner uppskattade jag den dock mer. Det är en fascinerande berättelse som sticker ut ur bokfloden och jag har inte läst något liknande. En komplex och intressant familjehistoria målas upp och ger ledtrådar till vad som egentligen hände. Men ändå. Jag kan inte riktigt stämma in i hyllningskören. Visst kan språket vara vasst, genomtänkt och välformulerat. Men ibland blir det rörigt och berättaren talar över huvudet på mig. Hon är dessutom ganska babblig (hon tänker/skriver mer än vad hon pratar numer). Jag är glad över att ha läst boken men den får inget toppbetyg.
Första meningen: Den som känner mig nu kommer att bli förvånad över att höra att jag var en riktig pratkvarn som barn.
Antal sidor: 373
Förlag: Lavender Lit, 2018
Originaltitel: We are all completely beside ourselves, 2013
Översättare: Cecilia Falk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar