Vinnare i första skrivtävlingen!

Det är dags att kora första vinnaren i första skrivtävlingen! Tack till alla som deltagit, det var roligt att se hur olika bidragen kunde bli, trots att det var samma tema. Hoppas att ni vill vara med igen!

Motivering till det vinnande bidraget: "Med härligt beskrivna regnscener och en känsla av närvaro förmedlas en hopplöshet som vänds till ett hopp. Regn symboliseras både som något mörkt och något befriande, och det ger texten djup" Vinnaren är: Marita H Linkruus! GRATTIS! Som vinst publicerar jag nu det vinnande verket:

Vattnet är svart, regnet grått och himlen mörkt grafitgrå trots att det är mitt på dagen. Ljussken från husen på andra sidan viken skymtar svagt ibland.

Regnet vräker ner, piskar upp skum, vattenytan som strax innan skyfallet låg blankt som ett golv perforeras nu oupphörligt av tunga droppar som likt bomber gräver kratrar i vattnet, obeständiga kratrar som genast försvinner men uppkommer på nytt då ständigt nya bomber faller. 

Bilden ska föreställa regn,
och har inget att göra med texten

Dina ord var också bomber som kreverade i min kropp, grävde kratrar. Men de kratrarna försvann inte utan grävde bara djupare hål. Tills inget annat än smärtan, minnet av det som en gång varit, fanns kvar. Fantomsmärtan.

Allt som hörs är regnets strilande, fräsandet när regndropparna träffar vattenytan, dunsandet när de attackerar bryggans svarta trä och lusthusets tak. Jag lyssnar intensivt, kastar mig ut i regnets smattrande ljudmatta för att döva minnet av din röst. Din röst, och orden som dödade.

Mina bara fötter trummar mot bryggans svarta plank. Jag är genomvåt redan innan jag sätter foten i gräset, mina tårar blandas med regnet, sköljs bort, och jag dansar runt med armarna ut åt sidorna, blundar, snurrar långsamt, stannar och lyfter ansiktet upp mot rymden, öppnar ögonen. Det tunga täcket av moln som kändes så nära, svepte in mig, är nu långt bort, som om det lättat med varje ny droppe som fallit.

Det är möjligt att du lämnade mig. Men vem var du? Ingen som längre kan såra mig. Ingen som finns i min framtid. Regnet sköljer bort dig, för med sig smärtan. Jag är fri.

Luften är härlig att andas. Jag tar djupa tag, fyller min kropp med syrerik, fuktmättad luft, fyller mitt tomrum med hopp, med nya drömmar.

Livet är härligt att leva.

Text: Marita H Linkruus