Tredje advent: barnbokstok om övernaturligt äventyr

Den här adventsdagen har jag, Lisa Lewin, barnbokstok, före detta Palatsare och numera vikarierande PR/informations-ansvarig för Bonnier Carlsen och Kartago förlags fina titlar, fått den tjusiga äran att gästblogga här hos Sofie. Ett roligt och hedersamt uppdrag! Här kommer således några bokiga tankar från mig;

 

Det har varit grått som huggan, blött som katten och bara, bara november. Men så – vips – förbyttes allt. Det blev december och plötsligt gjorde snön entré. Snö! Det förnämligaste vädret av dem alla. Jag hurrar och hejjar! Egentligen bör man ju – i sann snöälskarandra – således RUSA ut för att roa sig med pulkaåkning, snöbollskrig och vackra krispiga änglar.  Eller. Eller så kan man stanna inne… Det gör jag. Ibland. Stannar inne och stökar runt i boet. Pysslar, pusslar, hänger stjärnor, tänder ljus, bakar, lussar och klipper julkort. Och när allt det där är gjort, eller det behövs pustas och pausas lite, DÅ ägnar jag mig åt det bästa, nämligen, *trumvirvel* - att läsa!

Jag älskar att läsa! Verkligen älskar.  Och mest av allt älskar jag att läsa barn och ungdomslitteratur. Den bästa och mesta sortens bok för mig. Således tänkte jag använda detta bloggande tillfälle till att hylla en alldeles fantastisk barnbokspärla: Lauren Olivers Liesl & Po – en saga i den mest stämningsfulla Dickens-stil att drunkna i – ett trolskt äventyr om mod, magi och makt. Å! Adventsmysigt till tusen. Om man gillar barnböcker vill säga. (Och det gör man ju. Och om man tror att man inte gör det tycker jag man ska läsa barnböcker som Liesl & Po ändå, lite på prov). Härmed börjar tipsandet:

Liesl & Po av Lauren Oliver: Berättelsen tar sin början i det dragiga lilla vindsrum där den föräldralösa flickstackaren Liesl sitter inlåst sedan dennes älskade pappas död.  Det är den tredje natten sen dödsfallet. Liesl ligger i sängen då det händer. Spöket Po dyker upp. Och Knytet, ett slags spökdjur. Helt suddiga i konturerna men sturska i sina personer, irriterat vänliga liksom, men absolut inte läskiga (inte ens för en skrajsig typ som jag). Po och Knytet kommer från den andra sidan. De dödas sida. Det är en smula otydligt för samtliga inblandade vad spöksällskapet egentligen gör där, i Liesls rum, men efter lite samtalande står det klart att Liesl och Po borda kunna hjälpa varandra. Liesl skulle nämligen väldigt gärna vilja ta farväl av sin far – något dennas elaka styrmoder har förhindrat. Po har, å sin sida, en diffus dröm om att veta vem hen egentligen är. Vissa tveksamheter till trots lovar Po så småningom att göra ett försök till medling mellan Liesl och hennes far. Som tack för hjälpen utlovar Liesl på Pos begäran, en teckning.

 

Samtidigt som Liesl tar tillfälligtvis adjö av sin nya spökbekantaskap släpps vi ut på gatan, nedanför Liesls fönster, där alkemistlärlingen Will står och spanar uppåt flickans fönster. Trots att han varken talat med eller träffat henne i egen hög person, beundrar han henne längtansfullt nerefrån gatans dunkla sken. Och snart, snabbare än Will någonsin kan drömma om kommer deras vägar att korsas då tack vare det skrin innehållandes världens mäktigaste magi, som Will har i handen. Skrinet, som egentligen ska levereras till Främsta Damen, förväxlas nämligen händelsevis med just precis det skrin som innehåller askan av Liesls döde far, varför en faslig jaktkarusell följer. Oliver´s saga tar så fart med de bådas barnens flykt, då Will rymmer från sin elaka alkemistmästare  och Liesl tar sig ut från tornet med Po och Knyttets hjälp. Berättelsen utvecklar sig till en resa genom det land där solen slutat skina, om sorg, död och självkänsla och styrka.

Det här är en sagomässig stämningsspridare! Hopp, sorg, styrka och mod. Dessutom tycker jag att den verkligen gör barns förmåga rättvisa. Tänkvärt och viktigt. För alla. Så, kära ni. LÄS Liesl & Po. Helst högt och tillsammans. Det är ni värda mellan allt decembersstök.

 

Glada adventstider & allra bästa hej,
Lisa