Vad Milo såg - Virginia Macgregor

Milos bästa vänner är minigrisen Hamlet och hans gammelfarmor Lou. En dag tvingas Farmor flytta in på ett vårdhem, eftersom hon börjar bli dement och behöver mer hjälp än vad Milo kan ge (och så är det ju inte så bra att en nioåring behöver ta så mycket ansvar för sin gammelfarmor).
Milo har retinitis pigmentosa, vilket innebär att han bara ser som genom ett litet hål, och att han kommer se sämre och sämre. Trots detta märker han att allt på vårdhemmet inte verkar vara så bra. Han tar sig an uppgiften att försöka avslöja syster Thornhill.

Detta är en riktig feel good-bok. Visserligen händer det mycket som inte feels good på vårdhemmet, men det finns ändå något mysigt över hela berättelsen. Kanske för att det som händer inte händer jättesnabbt. Det finns ett lagom lunk i berättelsen, som ibland blir för långsamt för mig, men som ändå lockade mig att läsa vidare. För det är en väldigt fin och bra berättelse. Det är spännande att läsa om en nioåring, fastän boken vänder sig mest till unga eller äldre vuxna.

Det handlar mycket om Milo, men berättar gör även hans mamma, Lou och Tripi som jobbar i köket på vårdhemmet, men som bär på en hemlighet och en sorg. Att berättarskapet är delat ger mer insikt i boken och karaktärerna, och det finns några parallella berättelser jag gärna följer. Det handlar mycket om medmänsklighet, rättvisa, allas lika värde och hår (ja, för Milos mamma har en skönhetssalong och dit kommer Fru Hårig. Detta med håret tycker jag är ett onödigt, töntigt inslag).

Mina tankar dras till böcker som Kaffe med rån, och jag vill rekommendera denna till dig som vill läsa en feel good-roman som inte fastnar helt i det gulliga, utan även har något spännande att berätta.

Första meningen: Milo satt vid datorn på trappavsatsen och lyssnade på det svischande ljudet från brandslangen på upppfartsvägen.
Antal sidor: 363
Förlag: Stimpla Publishing, tack för recex!
Utgivningsår: 2014
Originaltitel: What Milo saw, 2014.
Översättning: Kerstin Herrloff