Inuti huvudet är jag kul

av Lisa Bjärbo.                             Recensionsexemplar från förlaget.

Så fort jag såg "ny ungdomsbok av Lisa Bjärbo" skrev jag upp den på min läslista. Utan att veta vad den handlar om. Författarens namn säger mig nämligen att boken bjuder på en intressant handling, känslor, något unikt och ett genomtänkt språk. Det stämmer även den här gången. Särskilt det där med intressant handling.

Liv har precis flyttat 40 mil med sin pappa till ett gammalt hus i skogen. Från lägenheten i Stockholm blir det en stor kontrast till de småländska skogarna. Liv ska börja ny skola, vilket skulle kunna ses som en skön nystart. Men det blir det inte. Inuti huvudet är Liv kul, men hon har så väldigt svårt att få fram det. Bättre att fly. Men hur länge kan en göra det? Och vad gör en med tröttheten det där flyendet för med sig?

Lisa Bjärbo ger oss något så samhällsunikt som en introvert person med panikångest. Nej, det är inte särskilt unikt i samhället, men människor som känner igen sig i det här har ofta svårt att känna sig accepterade i samhället. Tyvärr.

Jag kan inte komma på en enda gång som skolan eller samhället eller whatever liksom har gått ihop för att göra det "lättare för mig". Jag är en stum tomat som inte funkar särskilt bra i sociala sammanhang. Det skolan eller samhället eller whatever mycket hellre verkar vilja är att jag ska göra det lättare för dem. Bjuda till. Ta lite plats. Skärpa mig. Exakt noll gånger under alla utvecklingssamtal jag haft innan har jag kunnat säga att "det lättaste för mig vore nog om jag bara fick vara hemma, läsa mig till det jag behöver kunna på egen hand, umgås med omvärlden i pyttesmå doser via internet, och kanske... skaffa en katt" och mötas av förståelse.       s. 229

Det här är en riktigt bra bara-ett-kapitel-till-bok. Jag känner verkligen med Liv. Jag måste tyvärr erkänna att jag var lite irriterad på hennes tankar där någonstans i mitten, Prata med någon då! Anta inte bara en massa saker!, men det kanske beror det på att jag kände igen mig så mycket. Jag tycker inte det är fullt lika jobbigt i sociala situationer som Liv gör, men jag känner verkligen med henne när hon berättar sin historia. Paniken över plötslig uppmärksamhet och förväntningar, vetskapen om att tystnaden väntar på din fortsättning/fråga/kommentar, rädslan för att verka vara ett freak eller få en ångestattack bland människor. Den känns äkta, otroligt genomarbetad och med riktigt bra karaktärer jag gärna hade lärt känna ännu mer (i en andra, trejde och fjärde bok?): pappan, Aria och Gunnar (och mentorn!). Språket är något alldeles särskilt, unikt och väl målgruppsanpassat. Det flyter riktigt bra och bidrar till den härliga känsla jag får för boken. Jag ville gråta lite när jag läst ut den. För den är riktigt bra.

När författare skrivit ett gäng böcker för samma målgrupp händer det ofta att man vet precis vad som ska hända. Det finns liksom en röd gemensam tråd för alla böcker. Så tycker jag inte det är med Bjärbo. Visst finns det saker som återkommer, men det är bra saker: språket, bra karaktärer, trovärdighet. Handlingarna överraskar varje gång och känns som ett steg utanför "vanliga" handlingar. Otroligt skickligt! Lisa Bjärbo har lyckats skriva ännu en ungdomsbok värd många rekommendationer. 

Första meningen: Jag måste ha ramlat.
Antal sidor: 270 
Förlag: rabén & sjögren, 2018