Guo Jing växte upp under 1980-talets ettbarnspolitik i Kina. Det innebar många ensamma dagar och stunder då fantasin var den enda och bästa vännen. Detta ligger till grund för Jings ordlösa berättelse om en flicka som ska bege sig till mormor, men som somnar på bussen och hamnar någon helt annanstans.
Illustrationerna håller en mörkare sepiaton, på väg mot svartvitt, och har mjuka drag. Vi ser hur fluffiga och mjuka de vita molnen är och kärleken som djuren visar. Samtidigt lyckas färgvalet förmedla både vemod och hopp genom berättelsens skiftningar. Jag gillar att bilderna får berätta, och tänker att det gör att boken kan få flera olika berättelser. Vad händer enligt en vuxen? Vad händer enligt ett barn? Vad ser de som tittar på bilderna?
Jag tyckte boken var lite långt (112 sidor), med tanke på att den krävde en sammanhållande läsning (det fanns inga tydliga indelningar i berättelsen). Det tröttade ut mig lite, eftersom jag är betydligt mer van att läsa text än bilder. Å andra sidan gillade jag att "träna" mitt bildläsande, och Jing har skapat en mycket fin berättelse.
Antal sidor: 112
Förlag: Chinlit, 2015
Originaltitel: The Only Child, 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar