I höstas läste vi Löwensköldska ringen i bokcirkeln jag är med i. Boken kan till vissa delar beskrivas som spökhistoria men är andra gånger humoristisk och får läsaren att både dra på smilbanden och tänka till.
Generel Bengt Löwensköld ligger för döden och han önskar få bli begravd med sin ring. Strax efter begravningen grävs graven upp och ringen blir stulen. Det sker dock inte ostraffat - inte för någon som kommer i närheten av ringen under en lång tid framöver.
Jag dras sällan till varken spökhistorier eller klassiker, därför var det intressant att bokcirkeln valde denna bok. I början var det lite svårt att få grepp om den men jag kom snart att uppskatta (den ibland dolda) humorn och att följa ringens färd och vad det gjorde med den tillfälliga ägaren. På något sätt vill nog Lagerlöf lära oss något om girighet och själviskhet men det där "lärandet" stör inte utan stannar vid det roliga och samtidigt spökliga. Jag vande mig aldrig riktigt vid alla kommatecken som vi jobbat bort genom de senaste 100 årens språkgenomgångar. Däremot tror jag att jag kommer fortsätta läsa trilogins återstående böcker: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Se bara hur snyggt omslaget är!
Första meningen: Nog vet jag, att det förr i världen fanns gott folk, som inte visste vad rädsla vill säga.
Antal sidor: 102
Förlag: Bonnier pocket, 2017 (först utgiven 1925)
Åh, vad sugen jag blir på omläsning!
SvaraRadera