av Elin Boardy
Digerdöden härjar i Europa under mitten av 1300-talet, strax efter att pesten gjort sin framfart genom byarna. En ung kvinna lämnar Sverige, kanske som en flykt, kanske utan mål. Hon tar sig genom olika länder, genom städer med gycklare, horor, änkor, barn och sjukdomsmärkta människor. Allt präglat av en tid som förändrat allt.
Jag hittade den här boken i en lista med romaner om pandemier. Varför ville jag läsa det när världen är mitt uppe i en? Jag vet inte riktigt, men å andra sidan drog jag knappt en enda parallell mellan den pestsmittade världen och det coronaläge vi befinner oss i. Eller okej, jag funderade en del kring hur viktigt det är med någon form av säker källa som kan guida oss genom en världskatastrof, hur ett laglöst land kan göra mer skada än nytta i jakten på befrielse från sjukdomens hårda grepp.
Jag hade svårt att bli berörd av boken. Den unga kvinnan har ett flyktigt beteende och läsaren möter många karaktärer längs med vägen. Ingen av dem får mer än några sidors uppmärksamhet. Det blir inte rörigt men det engagerade mig inte heller. Den unga kvinnan delar inte med sig så mycket av sig själv som jag hade önskat. Jag skulle vilja gilla boken mer men om ett tag tror jag tyvärr inte jag kommer minnas mer än att den handlar om en ung kvinna, pesten och en vandring genom några länder i Europa.
Första meningen: Det första är att ge sig av.
Antal sidor: 274
Förlag: Wahlström och Widstrand, 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar