Du visste aldrig att jag fanns

Du visste aldrig att jag fanns av Maggie O´Farrell

En dag kontaktas Iris av en personal från Cauldstone, ett hem för mentalt sjuka personer. De säger att det finns en anhörig, vid namn Euphemia Esme Lennox, till Iris där, och att hon måste ta emot denne Euphemia då sjukhuset ska stänga. Problemet är bara det att Iris inte har en aning om vem denna dam är, ingen har någonsin sagt att hennes farmor Kitty hade en syster. Det måste ha blivit fel någonstans. Ändå tvingas Iris ta hand om Euphemia, hur nu det ska gå med en mentalsjuk dam att ta hand om…

Detta är en konstig historia som utspelar sig i dagens Edinburgh, det koloniala Indien och i Skottland på trettiotalet. Läsaren får följa med Iris, i hennes liv som är ganska normalt fram till den dagen då Euphemia, eller Esme, som hon vill bli kallad, dyker upp. Man får även veta hur det gick till när Esme sattes i mentalsjukhuset, och varför hon har suttit där i 60 år…

Boken är väldigt lång. Inte just antalet sidor, men när den blir spännande först efter cirka 200 sidor blir den väldigt lång. Den är konstig, på ett lite mystiskt vis, men ändå ganska intressant. De sista 100 sidorna gick ganska fort att läsa. Ändå är detta ingen bok som får högt betyg av mig, alltså ingen bok jag rekommenderar. På insidan står det att detta är O´Farrells bästa roman hittills, så jag undrar hur dåliga/konstiga de andra är.

Första meningen: Låt oss börja med två flickor på bal.
Sidor: 283
Boken i en mening: Konstig och långtråkig, men ändå hyfsat intressant.
Betyg: 5/10