23 september 2010
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? Av Björn Sortland
På en fest hittar nittonåriga Markus Ingrid. Han blir genast intresserad av henne, och nästan lika snabbt förälskad. Vad Ingrid tycker är dock först oklart, men allt Markus ser är en ljus, hoppfull framtid tillsammans med människan som nu äger hans stora kärlek. I början är det svårt att träffas, men senare blir det lättare, för att sedan återgå till det svårare igen.
En berättelse som svävar mellan liv och död. Två unga människor som försöker trotsa det enda som i vårt liv är oundvikligt; döden. En berättelse om lycka, men framför allt om en olycka som hotar att ta överhand.
I en kort, diktliknande kapitelindelad bok berättar norske Björn Sortland om den omtalade sjukdomen cancer. Om hur det är att veta att man går mot döden. Eftersom att det går så snabbt att läsa ut boken hinner man inte riktigt fördjupa sig i den, men jag tror att den kommer att hänga sig kvar. Böcker om något så hemskt som dödlig cancer gör det.
Första meningen: ”-Dansa?”
Antal sidor: 120
Boken i en mening: Snabbläst om ett ämne som skulle ta år att beskriva fullt ut, ändå skriver Björn Sortland en fin och gripande historia om något så oundvikligt som döden.
Andra böcker av författaren: 12 saker man måste göra innan världen går under och Alla har ett hungrigt hjärta (fler finns på norska)
Betyg: 9/10
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag har get dig en beuteful Blogg Award för din fina blogg, läs mer på min blogg=)
SvaraRaderaHåller med, en väldigt bra bok. :)
SvaraRaderaSv: Åh, nu blev jag ännu gladare! :)
SvaraRaderasv: åå så rolgti=) men du förtjänar det ju värkligen=)
SvaraRaderaBlev sugen på att läsa den nu. Jag har inte direkt varit sugen på det tidigare.
SvaraRaderaSvar: Bra att den är lättläst. Det kan vara skönt med böcker som inte tar så lång tid att läsa ibland. Om den är väldigt bra också så är det ju ett stort plus:D
SvaraRaderaDenna boken är bara för underbar - kan läsa den miljontalsgånger och fortfarande gråta lika mycket som jag ler.
SvaraRadera