Vårterminen i nian. Emanuel Kent vill inte börja gymnasiet, utan försöker ligga lågt och få allt att bara rulla på fram till skolavslutningen. Så blir det såklart inte. Han råkar till exempel läsa Tores pappas almanackor och får reda på en sak han måste, men inte vågar, säga till Tore. Han kommer på dumma idéer och pratar innan han tänker. Att känna sig (och kanske vara) hopplös är sällan lätt.
Detta är uppföljaren Konsten att ha sjukt låga förväntningar, den första boken om Emanuel. Gemensamt har de att de är hopplöst sorgliga, roliga och fulla med funderingar. Det hopplöst sorgliga kommer av Emanuels situation och att allt verkar gå emot honom. Han funderar mycket, men det går sällan som han tänkt sig. Detta kryddas dock med massor av humor. Jag skrattade (eller fnissade) högt flera gånger. Han hamnar i så dråpliga situationer att jag nästan vill ta fram skämskudden.
Jag gillar att den här boken beskriver vänskap mellan två killar. Den är visserligen tafatt och Emanuel vet knappt hur man gör, men det finns något fint och läsvärt. Boken rymmer även mycket igenkänning inför gymnasieval (och ångesten det kan framkalla), sista terminen med klassen och kärlek. Jag tycker Asptjärn har fånget målgrupper mycket bra!
Första meningen: "Jag vill ha aids!"
Antal sidor: 240
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar