av Per Nilsson
Två personer ska plötsligt bo i samma familj, för att den enes mamma och den andres pappa tycker det är en bra idé. Det tycker inget av barnen. Men en föräldrafri helg händer något som gör att barnen, som egentligen inte är barn, utan tonåringar, ändra uppfattning. De hittar fram till varandra och upptäcker kärleken tillsammans. De förvandlas, men allt förändras när den enes mamma upptäcker dem i sängen.
Ibland tycker jag det är intressant att läsa böcker där ett jag talar till ett du. Som om hela boken är skriven till duet. Det kan bli lite krångligt ibland, men det känns som att det utmanar hjärnan på ett bra sätt. Något annat som utmanade min hjärna är att den här boken är lättläst. Jag förstår inte riktigt hur de ofta förekommande radbrytningarna och att det som sas högt inte markerades, kan kallas lättläst.
Hursomhelst, jag gillar boken. Den innehåller något annorlunda, och många intressanta tankar och funderingar kring livet. Och liknelser med hundar och katter, det gillar jag. Och det beror inte på att jag älskar katter, utan att det gör språket intressant.
Berättarens pappa tog sitt liv för några år sedan. Hen som säger sig vara som en hund, funderar en del över det här, och när hens nya "syskon", som liknas vid en katt, verkar känna samma svarta tjära som pappan verkade göra, blir berättaren rädd. Hen vill inte komma för tätt inpå eller ansvara för någon annans liv. Det blir någon slags skräckblandad förtjusning med mängder av snurrande tankar när de två börjar umgås. En gemenskap jag gärna hade läst mer av.
Första meningen: Jag hatar dig.
Antal sidor: 119
Förlag: rabén&sjögren
Utgivningsår:
2016
bra bok
SvaraRadera