Måns mamma ska jobba i Malmö några veckor under sommarlovet, och Måns hänger med. Där träffar han Mikkel som utmanar honom i en skejttävling, och det blir början på en väldigt bra vänskap där Måns verkligen kan vara sig själv. Trots det verkar Mikkel tycka att han ljuger.
Det här är Jenny Jägerfelds första bok för den så kallade mellanåldern. 9-12 år. Jag gillar den! Hon fångade mig tidigt och med de lagom korta kapitlen skapar hon ett läsdriv och en spänning. På ett vardagsnära och troget sätt berättar hon om skejting, nya vänner, pinsamma föräldrar, identitet, ansvar över andras känslor och att vara trans. Måns är nämligen född med snippa, trots att han känner sig som en kille. Egentligen är det inget Måns tänkt berätta för läsaren, vad spelar det för roll, liksom? Men han gör det ändå, och därmed tror jag han sträcker sig till en bortglömd "grupp" läsare, nämligen de som känner att de är födda i fel kropp. Måns är väldigt stark i sig själv. Det är uppmuntrande. Läs bara det här (särskilt andra halvan) :
Sen blev han typ helt ledsen istället. Tokledsen. Grät för min skull och så. För att jag skulle få det så jobbigt i livet. För att jag skulle bli mobbad och inte få jobb! Alltså ursäkta. Men jag fattade ingenting. Eh, varför skulle jag inte få jobb? Vad är det för jobb man inte kan få om man har snippa som kan man få om man har snopp? Det är väl rätt sällan man liksom gör själva jobbet med snoppen? Kör buss med snoppen? Räknar pengar med snoppen? Skriver med snoppen? Jag vet inte, men jag tycker liksom att HÄNDER känns viktigare. sida 59Jägerfeld är en skicklig vardagsberättare som gjort bra research. Hon inkluderar fler genom förklarar olika saker, till exempel vad ironi är, och när Måns och Mikkel ska göra skejttrick berättar Måns vad det går ut på.
Riktigt bra gjort, fortsätt skriva för denna ålder!
Första meningen: När jag blundade med vänster öga blev alla färger starkare.
Antal sidor: 141
Förlag: rabén&sjögren
Utgivningsår: 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar