Skarven

av Sara Lövestam

När Johanna är på väg till Sländö med sina föräldrar ser hon en mörk gestalt röra sig på Skarvön. Där finns vanligtvis bara fåglar. Vad har fört en människa dit nu? Johanna, Ludde (som läst alldeles för mycket Sherlock Holmes) och Olivia (en ny vän med överbeskyddande föräldrar) börjar de nysta i mysteriet, som snart blir farligare än de trott.

En härlig sommarö med stugor, klippstränder och bryggor. Tre vänner som under sommarlovet har det lite långtråkigt och hittar på äventyr. Det låter kanske som en typisk sommarbok, och många gånger är Skarven det. De förutsedda elementen finns med. Däremot finns det inslag som gör boken mycket mer läsvärd. Dels tänker jag på upplösningen, som är så spännande att jag nästan fick ont i magen, dels på att Johanna föddes som Johan, och ses som kille inför alla förutom sig själv. Johanna har bestämt sig för att berätta för sina övänner, men beslutet påverkas av rädsla för oförstående, identitet och att inte bli  accepterad. Jag tycker det här beskrivs på ett bra sätt. Det blir inget "tyck synd om mig", snarare snyggt och lärorikt när Lövestam blandar förståelse med oförståelse.

Berättarperspektivet skiftar mellan de tre huvudkaraktärerna Johanna, Ludde och Olivia. Jag gillar att Ludde är så insnöad på detektivandet, att Olivia är så tekniskt smart och Johannas tveksamhet som ger ledtrådar. Skiftandet av berättare ger bredd både till storyn och djup till karaktärerna, deras tankar och utveckling. Jag sträckläste stora delar av boken, så spännande är karaktärerna, mysteriet och Johannas berättelse och vännernas reaktioner. Vissa delar är ganska förutsägbara, ibland var det lätt att förstå, men ibland blev jag överraskad. En bra blandning, helt enkelt. Därför vill jag rekommendera bok både till den tänkta målgruppen: 9-12 år, men även till äldre, typ 23-åringar som mig och min 50-åriga moster som läst och gillat.

Första meningen: Johanna har inte berättat att hon heter Johanna än.
Antal sidor: 221
Förlag: Lilla Piratförlaget
Utgivningsår: 2016