Det här är tredje boken i en serie. Om du inte läst Monstret i natten och Monstret på cirkusen, varnar jag för spoilers.
Monstren sätter allt mer skräck i människorna i staden. En grupp bildas för att försöka bekämpa monstren, vilket gör att Frank och hans monstervänner blir allt mer rädda. De måste gömma sig ännu mer noggrant, men det börjar bli svårt.
Monstret-serien vänder sig till 6-9-åringar, och passar mycket bra till högläsning. Jag tycker även den säger väldigt mycket till mig som vuxen. Trots att det handlar om olika sorters "monster", att det är de som verkar vara hotet i samhället, skulle den lika gärna kunna handla om sådana "hot" vissa ser i samhället idag. Jag tänker att många ser hot i människor som flytt till Sverige, hbtq-personer eller personer som helt enkelt är annorlunda än en själv. De i sig är sällan något hot, men när vi blir främlingsfientliga och håller oss borta från nytt och okänt, bygger vi upp illusioner av hot som späs på till oigenkännlighet. Detta sker i Sverige, och det är skrämmande. Detta händer även i Yrred, där Frank bor. Det har pågått ett tag, men till trilogiavslutningen trappas det upp.
"Men Kjelle", suckade mamma otåligt. Sen sänkte hon rösten. Viskade nästan. "Hörde du inte att dom hade slagit ner en stackars farbror för att dom tyckte att han såg monsteraktig ut? Han hade bara lite håriga axlar!"Det skrämmande blandas med det spännande. Vi ser Franks monstervänner och deras liv, men även vad som händer i skolan och på gatorna. Vi ser hur Frank slits mellan sina olika gestalter, och när vänskapen blir allt viktigare. Frank får bära mycket på sina axlar, men vi ser honom även ta mer initiativ och plats. Vi fördjupas i många av karaktärerna och de får fler bottnar. Den här boken bjuder på en hel massa bra, en riktigt bra story och ett riktigt viktigt budskap. Den är nutidsförankrad, men kan hålla länge.
[...] "Tänk på vad Kryger ställde till med", viskade mamma. "Vi trodde att han var en hjälpte och så kidnappade han Frank!"
[...] Pappa svarade inte. Det var tyst i bilen resten av färden. Och jag kände hur knuten i magen drogs åt. sida 49-50
En sak jag stör mig på är att Strandberg skriver "dom" istället för "de/dem". Visst, det är lättare att läsa högt om det står "dom", men borde han då inte bytt ut sig, dig och mig till sej, dej och mej?
Utöver det tycker jag boken ger ett bra avslut på trilogin. En serie att rekommendera.
"Men hur kan dom hata monster så mycket?"
"Det finns alltid dom som ser fiender i alla som är annorlunda. Dom ser faror i allt som dom inte vet nåt om."
"Det är väldigt mycket som dom inte vet nåt om", sa jag. "Det är som om dom inte vill förstå."
"Ja", sa Alice. "Det håller jag med om. Dom kanske inte vill tro att monster är ungefär som vi. Vilka ska dom då skylla på?" sida 69
Första meningen: Det var natt och jag sprang genom skogarna.
Antal sidor: 167
Förlag: rabén & sjögren, 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar