Ett eget rum

av Virginia Woolf

För ett tag sedan skrev Sincerely Johanna "om att vara för dum för att förstå skönlitterära böcker för vuxna", och jag kan känna igen mig mycket i det. Särskilt när det gäller så kallade klassiker. Ett mer eller mindre åldrat språk, 90% färre styckeindelningar och nya rader än i dagens böcker och ett samhälle jag kan ha svårt att relatera till, eftersom jag lever så mycket senare. Därför håller jag mig gärna ifrån klassiker och äldre böcker. Förmodligen går jag miste om en hel del, vilket gör att jag ibland ändå trotsar det där och tar mig an en klassiker eller liknande. Ett eget rum är en av dem, men som jag skrev häromdagen upplevde jag den rätt seg. Jag hängde inte riktigt med, kanske på grund av de långa styckena och alla de författare och titlar hon nämner som jag inte har koll på.

Jag har trots allt lyckats få med mig en del intressant som känns radikalt med tanke på att boken har närmare 100 år på nacken. Woolf skriver om kvinnor och litteraturen utifrån ett antal föredrag hon höll för kvinnliga studenter. Därmed följer funderingar över hur kvinnan skildras i litteraturen, vad det gör med henne och hur det påverkar hennes samhällsställning. Det handlar även något om klasskillnader, och där verkar Woolf sälla sig till de som inte tillhörde någon högre klass, trots att hon själv hade ett eget rum och en bra årslön (något som krävs för en skrivande kvinna, enligt Woolf). Många gånger tycker jag Woolf är något väldigt bra på spåren, men så avslutar hon mitt i eller tar en oväntad vändning som inte leder fram till det jag hoppades, utan landar i något halvfärdigt.

Woolf funderar kring vad som leder till att hälften av mänskligheten förtrycks och anses lägre ställda:

Utan självförtroende är vi lika hjälplösa som lindebarn. Och hur kan vi snabbast tillverka denna viktlösa egenskap, som trots allt är så ovärderlig? Genom att tänka att andra människor är underlägsna oss själva. Genom att känna att man har någon medfödd överlägsenhet i förhållande till andra människor - det kan vara rikedom eller samhällsställning, en rak näsa eller ett porträtt an ev förfader målat av Romney - det finns ingen gräns för den mänskliga fantasin patetiska påfund. Därför är det av enorm vikt för en patriark som måste erövra och härska att känna att stora mängder människor, faktiskt hälften av mänskligheten, av naturen är underlägsen honom.   sida 47-48

Hon skriver om vilken roll kvinnor har i litteraturen (och verkligheten?):

Låt oss till exempel anta att män endast framställs i litteraturen som kvinnors älskare och aldrig var vänner med andra män, soldater, tänkare eller drömmare. Tänk så få roller i Shakespeares skådespel som de kunde tilldelas. Tänk vad litteraturen skulle lida av detta! (...) - litteraturen skulle ha blivit otroligt mycket fattigare, precis som litteraturen blivit oräkneligt mycket fattigare på grund av de dörrar som stängts för kvinnor.   sida 100-101

Och om när patriarkatet blir förolämpat:

Poeten måste antingen vara passionerad eller bitter, om han inte rent av valde att bli "kvinnohatare", vilket oftast betydde att han inte förmådde attrahera dem.  sida 101

Virginia Woolf väckte mitt intresse eftersom hon står på de båda listor över läsvärda kvinnliga författare jag har. Det var intressant att läsa henne, men jag hade förväntat mig mer och önskar att jag förstått mer. Kanske läser jag något mer av henne i framtiden, för jag kan inte stanna i känslan att jag är för dum för att förstå klassiker.


Första meningen: 1928 fick Virginia Woolf i uppdrag att hålla ett antal föreläsningar för kvinnliga studenter vid Cambridge.
Antal sidor: 168
Förlag: Ellerströms, 2012
Originaltitel: A Room of One's Own, 1929
Översättare: Elisabeth Mansén, förord av Annina Rabe och kommentarer av Maria Green