Hon har förlorat sin familj och bor hos släktingar som egentligen inte vill ha henne där. Hon blir retad på grund av sin hudfärg och det lockiga håret. Genom att skriva brev till sin mamma försöker hon ta sig igenom vardagarna som innehåller så mycket jobbigt. Kanske kan det hjälpa henne att hitta det fina i livet.
Genom att läsa huvudpersonens korta brev till sin mamma får vi del av en berättelse om rasism, smärta, saknad, sorg och längtan efter kärlek. Det finns en hel del som gjorde mig frustrerad och jag önskade så att huvudpersonen skulle få sin mamma tillbaka. Slutet kändes lite förhastat och jag hade svårt att fastna för boken, men nu kan jag bocka av Kuba från läslistan.
Mamma, jag saknar dig!
En morgon när vi var på väg till skolan stannade Niña plötsligt upp och stirrade på mig: "Usch, vad du är svart! Och vilka tjocka läppar du har!" sa hon.
Och vet du vad hon gjorde? Hon spottade på mig. Jag var på väg att klippa till henne, men så kom jag att tänka på Lilita, och då lät jag henne vara.
Jag vände på klacken och lämnade henne där på gatan. Jag ville inte att hon skulle se mig gråta.
Jag gick hem till Menú och stannade där resten av dagen.
Första meningen: Jag skulle ha det mycket bättre däruppe hos dig.
Antal sidor: 91
Förlag: Trasten, 2007
Originaltitel: Cartas a mi mamá, 1998
Översättare: Yvonne Blank
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar