Lill-Gottfrids farfar ligger på sjukhuset. Han är ganska butter och svär så att det osar, men han är ändå Lill-Gottfrids favorit. När farfar ber om ett sista äventyr klurar Lill-Gottfrid ut hur de ska lura alla andra och så beger de sig till den plats som gör farfar lyckligast.
Rymlingarna är den sista bok Ulf Stark skrev färdigt och den blev nominerad till Augustpriset 2018. Det är något särskilt med böcker som behandlar barn och deras mor- eller farföräldrar. Relationen mellan dem kan ge något alldeles särskild, en förståelse som föräldrarna verkar glömt bort, en gemenskap som håller över generationer. Just det där lyckas Stark fånga.
Det läggs en sorglig ton över hela boken när vi anar att detta är någon slags sista-gången-i-livet-resa och gråten ligger nära. Samtidigt finns något väldigt fint över hur barnbarnet ser upp till sin farfar och är beredd att göra mycket för honom. Boken vänder sig till 6-9-åringar men jag tycker den passar både åldersspannet över och vuxna. Det är ganska mycket fokus på det där med svordomarna men eftersom de sällan skrivs ut (tack!) blir det en bild av hur livet kan kännas. Att bli gammal är säkert inte lätt alla gånger, det kan vara lätt att ge upp, men med hopp kan även den mest nedgångna resa sig igen.
Jag trodde inte jag skulle vara så förtjust i denna bok. Crowther finns inte på min lista över favoritillustratörer och boken kändes ganska lång. Visst finns det en del föråldrade ord och Lill-Gottfrid säger ibland saker som inte passar hans ålder. Men jag gillar boken ändå (och den är inte så lång när en väl läser). Det finns många känslor och mycket att fundera över. Den är fin och jag kan rekommendera den till både den nämnda åldersgruppen och till äldre. Bäst kanske den passar när en mor- eller farförälder läser högt för sitt barnbarn.
Första meningen: Lönnbladen glödde i rött och guld utanför sjukhuset.
Antal sidor: 141
Förlag: Lilla Piratförlaget, 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar