Slottet

av Emma AdBåge

Det är dags för kalas! Håret är kammat och paketet är inslag. Det är ett rött jättefint slott. Ett sådant skulle bokens huvudperson gärna vilja ha, för det röda är mycket finare än de precis likadana, fast gröna, som finns där hemma.

Det är något alldeles speciellt med att gå på kalas. Emma AdBåge har som vanligt lyckats fånga ett barn på ett trovärdigt sätt och behandlar denna gång väntan, längtan, kakorna och avundsjuka över alla fina presenter som födelsedagsbarnet får. Särskilt det där slottet som berättarjaget har fast i en annan färg. Det blir en brottningsmatch bland tankarna, vilket jag tror många barn kan känna igen sig i. Samtidigt tänkte jag att det är tråkigt att läsa om ha-begär och triumfen över att ha något som är bättre. Vid första läsningen tyckte jag den här upplösningen var tråkig, men när jag hörde ett samtal om boken förstod jag bitterheten och humorn bättre. Precis som många vuxna har många barn en längtan efter mer, att ha något annat, att ha svårt att uppskatta det de själva har. Jag tänkte på otacksamhet och ett grinigt barn medan jag inser att det skulle kunna handla om mig. Hur många gånger har inte jag velat ha något någon annan har? Emma AdBåge har lyckats tilltala både barn och vuxna ännu en gång. Det är skönt att de vuxna i boken är närvarande men har en biroll utan pekpinnar.

 

Särskilt för Emma AdBåges illustrationer är de enkla blyertsbakgrunderna blandat med härliga färger på sådant som har betydelse. I tidigare böcker har jag ibland tyckt att det har varit tråkigt, men egentligen är det ett snyggt sätt att hålla fokus på det viktiga. Boken finns inläst med rörliga illustrationer på ur.se på bland annat meänkieli, nordsamiska och arabiska.

Första meningen: Här sitter jag.
Antal sidor: 32
Förlag: Lilla piratförlaget, 2019