Bloggen 1 år!

Idag är det ett år sedan min första recension publicerades här, det firar jag med att bjuda på en novell jag skrivit! Läs mer om det här. Nedan kommer första delen i den prisbelönta novellen, hoppas att ni ska gilla den! :)


Den blå hunden (del 1 av 3)Ännu en natt grät jag mig till sömns. Livet var så orättvist! Så fort jag stängde ögonlocken spelades dagen upp för mig. Alla slag, ord, hån och skratt. På lunchrasten, på väg till fiollektionen, och när jag skulle gå hem från den… Inget lämnades kvar som ett glömt minne. Allt upprepades, och det hela tiden.
Men det värsta av allt var att ingen brydde sig, att ingen hade gjort det de senaste åren. Att alla bara låtsas som om allt var bra, och lät de där människorna från nian gå på mig, en ensam åttondeklassare. Så fegt!
”Vad har du här? En minigitarr, eller vad är det? Va? Svara då! Eller är du döv? Hon är så rädd att hon skiter på sig snart! Vad är de här till? Ojdå! Den gick av, HAHAHA!! Kolla!”
”Släpp mig då! Ge mig fiolen!”
”Hon kan snacka! Ge henne fiolen nu då, Iskar.”
”Äh, vem bryr sig.”Och efter det kom slagen. Fiolen lät de vara, förutom den avbrutna strängen, men sådant händer ibland. Och att de lät fiolen vara var nog det viktigaste, för en förstörd fiol hade min lärare och mamma upptäckt direkt, men blåmärken efter de där slagen skulle ingen märka om jag dolde dem ordentligt.
Jag rullade över på sidan, men vände tillbaka direkt. Det gjorde jätteont! Jag tände lampan för att se hur min sida såg ut, men drog ner pyjamaströjan direkt, där under dolde sig ett stort blågult blåmärke, som sträckte sig från höften till bröstet på högersidan. Jag släckte lampan och la mig ner igen.
Om bara någon ville se mig, höra mig! Någon, vem som helst!
”God morgon! Vi har hört att det finns elever på skolan som inte blir behandlade rättvist. Är det någon i klassen som fått höra något kränkande?”
Men tror du allvarligt, klassföreståndare-Birgitta, att någon skulle säga det rätt ut i en klass med 28 elever med sämre sammanhållning än mellan fiender på ett slagfällt? Tänkte jag, men satt tyst som en mus på min plats vid fönstret, precis som jag brukade. Aldrig att jag skulle säga något om vad jag var med om till någon.
”Ingen? Ni vet att det är mycket viktigt att säga till någon vuxen i så fall. Det finns ju många vuxna här på skolan, vi har en kurator och en skolsköterska, och kamratstödjare…”
Jo, visst! En kurator som hatar barn, en skolsköterska som jobbar mest på en annan skola och kamratstödjare som flyr så fort något verkar vara på gång. Jättebra! Jag beundrar verkligen denna fantastiska skola med så många pedagoger som man kan prata med. De vet ingenting om vad som händer på rasterna, lärarna sitter bara och kurar på lärarrummet!”Det ska vi jobba på ännu mer denna termin, för det är otroligt viktigt att alla trivs i skolan! Och vad jag har hört från er klass verkar ni jättenöjda!”
Du ser eller vet ingenting! Tänkte jag med tårar i ögonen när vi gick ut för rast, ännu en tid att vara livrädd för min del.
Jag gick ut genom porten och bort till buskagen vid cykelställen. Där fanns en liten bänk där man kunde sitta skyddat. Jag började nervöst pilla bort det röda nagellacket jag hade på tummen, och såg därför inte när folkhopen från niornas korridor kom. ”Följ med här”, väste Iskar, och jag gjorde skräckslaget som hans sa. Jag hade försökt smita två gånger tidigare, första gången var de inte beredda, men hann ifatt precis när jag kommit in bland träden som är helt skyddade för sikt från lärarrummet. Andra gången var de beredda och tog tag i mig innan jag hann börja springa.

Nästa del kommer upp här i morgon!