Sista delen i novellen!

Tack till alla som läst novellen! Här kommer sista delen. Lägg gärna en kommentar nedan :)

Den blå hunden (del 3 av 3)
Jag vet inte hur länge jag legat där på marken när jag slutligen kunde resa mig upp. Det bultade i magen, och så fort jag satt mig upp spydde jag ut det mesta av lunchen jag ätit några timmar tidigare. Med viss svårighet reste jag mig upp, men kunde inte räta ut mig, något i magområdet gjorde jätteont.
När jag med smärtan i kroppen tagit mig till den upplysta stigen såg jag en hund komma springande över gatan mot mig. En blå hund, stor som en kalv, och med en päls som var både ren och välkammad, trots att den inte bar något halsband. Den tittade på mig med sina stora, blå ögon, och la huvudet på sned.
”Hoppa upp”, sa den blå hunden och gick lite närmre.
Jag stirrade på den, och nöp mig i armen för att ta reda på om jag drömde. Det gjorde jag inte. Hunden skrattade åt mig, men inte på det sättet som mobbarna brukade göra, det hånande sättet utan på ett snällt sätt.
”Hoppa upp, bara! Jag ska ta med dig hem, och vara hos dig.”
Så jag gjorde som hunden sa, för jag tänkte att om det var en dröm kunde jag lika gärna leva mig in i den. När den blå hunden började trava i mörkret kände jag hur all smärta försvann. Magontet var borta, jag kände mig trygg; inte ens blåmärket på högersidan gjorde ont när jag rörde vid det.
”Vem är du?” Frågade jag hunden, men den bara gläfste till och gick fram till porten till lägenheten. Jag sträckte mig framåt för att låsa upp, och inte ens det gjorde ont. Jag satte mig tillrätta på hunden igen medan den travade uppför trappan, och när jag låst upp dörren till lägenheten också släppte han av mig i min säng, och gick ut ur rummet. Efter några minuter kom hunden tillbaka med en bricka med varm choklad och två smörgåsar. Jag åt tacksamt, och somnade innan jag hunnit få reda på vem hunden var.

Följande morgon när hunden serverat frukost gick vi, efter att den övertalat mig, till skolan. När vi kom fram till skolan försvann hunden, och med ens försvann den trygghet jag känt, och oron smög sig på. Smärtan i magen var där lika snabbt. Samtidigt såg jag Iskar och gänget komma gående emot mig, och jag blev stel av skräck. Då kände jag att hunden strök sig mot mitt ben, och jag kände pälsen mot min hand. Tryggheten kom tillbaka. Jag tittade mot hunden, men den var inte vid min sida. Inte synlig i alla fall, men samtidigt som jag visste att den skulle vara med mig nu, så vände Iskar med gänget, och gick åt ett annat håll.

Nu sitter jag här, fyra månader senare, och skriver ner min berättelse. Utan Den Blå Hunden hade jag aldrig klarat mig, men med den trygghet jag kände med den kunde jag självsäker gå förbi Iskar och hans gäng, utan att de följde efter mig. Det är, som du säkert förstår, det bästa som hänt i mitt liv…