Mannen som läste högt på 6.27-tåget

av Jean-Paul Didierlaurent

Guylain Vignolles bor tillsammans med sin guldfisk Rouget de Lisle och jobbar vid en stor papperskross som makulerar böcker. Han tycker arbetet är rätt hemskt, för han tycker verkligen om böcker. För att ge vissa sidor en extra chans brukar ha ta med några att läsa högt på tåget till jobbet. Det leder till att hans ensamma liv får mer färg.

Detta är en rätt trevlig bok, feel good med några delar som är tragiska, men ändå mysiga på grund av igenkänning. Det tog ett tag innan jag kom in i boken, men i efterhand skulle jag gärna vilja veta mer. Vad händer efter att boken tagit slut? Inte så att jag vill läsa en bok till, jag skulle mest bara vilja veta...

På Instagram skrev jag att ibland är språket så genomtänkt att jag knappt hänger med. Det gäller att vara koncentrerad, men om man är det får man läsa ett fint språk, en hyllning till litteraturen.

Slutbetyget blev 3/5. Boken är just mysig och trevlig, och sådana böcker går hem hos mig ibland. Men jag har inte hittat en ny favoritgenre.

Första meningen: Somliga föds döma, stumma eller blinda.
Antal sidor: 205
Förlag: Norstedts, tack för recex!
Utgivningsår: 2015
Originaltitel: Le Liseur du 6h. 27, 2014. Översatt av Marianne Tufvesson