Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

av Fredrik Backman

Jag har faktiskt inte läst Fredrik Backmans hyllade Björnstad. Ibland blir jag lite skeptisk till hyllade böcker och känner för att gå emot strömmen genom att inte läsa. Fast sen kanske jag läser ändå och gillar, precis som hyllningskören förutspådde. Jag är hursomhelst nyfiken på Backman, och nappade därmed åt mig den här novellen när jag var på bibblan.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en novell som inte var tänkt att bli bok. Backman behövde skriva av sig, och publicerade sedan texten på sin hemsida. Därefter blev den bok. Den berättar om pojken Noah och hans farfar. De har en väldigt nära relation och pratar gärna om matematik och livet. Men det blir svårare, för trots att farfar är som vanligt, så är hans hjärna inte som vanligt, och den blir allt sämre. Han har svårt att minnas, blir aggressiv, ledsen och vet ibland inte vem han eller Noah är. Hur ska han förklara vad som händer för sitt barnbarn?

Jag läser sällan noveller, men den här fångade mig. Det välövervägda och ibland poetiska språket lockade mig vidare, och handlingen ger en väldigt varm och fin bild av relationen mellan en pojke och hans farfar. Om förståelse och svårigheter, om att tala samma språk, att det kan bli väldigt fel ibland, men att kärleken övervinner sådant. 

Ibland följer läsaren med in i den gamle mannens tankar, ibland ser vi det lite mer utifrån. Många stora känslor, såsom rädsla, kärlek, saknad och glädje, får stor plats i den lilla boken. Flera gånger hade jag nära till tårar, och det är ett bra betyg. Genom minnen, nutid och framtid får läsaren en ganska bra bild av alzheimers, utan att det nämns. På vissa uppslag finns små, enkla illustrationer som förstärker tankarna.

Gillar du Backman, eller vill ha en kortare "mellanbok" full av känslor (och mycket mer än "mellan), rekommenderar jag denna. 

Första meningen: Det här är en historia om att förlora sina minnen innan man mister livet.
Antal sidor: 86
Förlag: Forum, 2017