Vakuum

av Mia Öström

Det har snart gått ett år sedan Jonnas storebror Johan dog. Människor säger att det är dags att gå vidare, men Jonna förstår inte det där. Hon svävar omkring i vakuum och hittar plötsligt en lapp i en av Johans gamla tröjor.

Första och främst: omslaget. Så fint! Sedan kan vi prata om att det här är en väldigt sorglig och samtidigt otroligt fin bok om att sakna någon en älskat. Även om den vissa stunder kändes väldigt tung, så lyfte språket mig. Många ord, meningar och partier känns noga avvägda och formulerade, som om författaren verkligen funderat på vad de betyder, vad som kan sägas mellan raderna, hur mottagaren ska ta emot det, och framförallt: vad det gör med Jonna och de andra karaktärerna.

Jonna är en sökande tonåring vars grund har rubbats totalt i och med storebroderns död och hur det förändrades där hemma. Allt det vanliga - vänner, vardag, skola - är inte som innan. Och hur ska det kunna bli det när Johan inte ens kommer hem på söndagsmiddagar? Karaktärerna är få, men de vi lär känna ger mycket åt berättelsen. De rör sig i utkanten av - och ibland lite närmre - Jonnas funderingar på identitet och vuxenblivande, om att hitta nya vägar när de gamla är raserade. Väldigt bra skrivet!

Låt oss till slut återvända till omslaget igen. Det är mycket finare i verkligheten, så låna hem den och titta på det. Men framförallt: läs den.

Första meningen: Johan.
Antal sidor: 
Förlag: Gilla böcker, 2017