Översättarsnack med Ylva Stålmarck

Deras jobb ska helst inte märkas, men jobbet de gör är väldigt viktigt för läsupplevelsen. Det jag skriver om är de ofta bortglömda översättarna. Idag blir det intervju med Ylva Stålmarck, översättare till bland annat Ingenting och allting, Som stjärnor i natten och flera av John Greens böcker.

Du har översatt många böcker för olika målgrupper. Hur kom det sig att du satsade just på översättning?
Jag halkade in på ett bananskal, kan man säga. Började läsa enstaka kurser på Lunds universitet när jag var nitton: filosofi, idé- och lärdomshistoria och engelska. Hade inga direkta yrkesplaner, men en vag idé om att jag skulle syssla med något som hade med språk och skrivande att göra. Det var min pappa – som var redaktör på Norstedts – som föreslog att jag skulle prova på översättandet. Genom honom fick jag kontakt med redaktören som höll i deckarutgivningen. Jag gjorde en provöversättning, fick översätta första boken och på den vägen är det. Jag tycker om att arbeta ensam och har inga problem med självdisciplinen. Så översättandet passar mig perfekt.

Hur går det till när du får ett översättarjobb?
I början, när jag var helt okänd för de flesta förlag, så var det svårt. Jag ringde och skrev brev till olika förlag, men fick sällan napp. Oftast fick jag ett nytt uppdrag när något förlag hade sett vad jag översatt tidigare och tyckte att jag skulle passa som översättare till en ny bok i samma genre. Nu – efter trettio år i yrket – har jag ganska många kontakter och oftast bra flyt. Nästan alltid är det förlagen som kontaktar mig.Men visst går det i vågor: ibland får jag så många erbjudanden att jag måste tacka nej till flera, ibland är det ont om jobb. Det skulle vara roligt att översätta en bok jag själv väljer, och försöka få ett förlag intresserat, men det är svårt att få tiden (och pengarna) att räcka till för sådana projekt.

En bra översättning är oftast något gemene person inte lägger märke till. Om de däremot är sämre reagerar vi. vad är det svåraste med att översätta?
Det var en svår fråga! Vid den första råöversättningen går jag mycket på känslan,försöker fånga tonen i boken och ta in karaktärernas personlighet. En svårighet som kan dyka upp här – och kanske är det detta som är allra svårast! – är om jag inte riktigt blir ”kompis” med texten. Jag gör nog oftast en bättre översättning av en”svår” text som jag tycker om – med ett språk jag känner mig hemma med – än en”lätt” text som jag inte gillar. Jag kan också haka upp mig på facktermer som är svåra att hitta, men om inte uppslagsböcker och Google räcker till kan man alltid hitta någon att fråga.En annan besvärlig sak är idiomatiska uttryck och ordvitsar. Sådant går att lösa mer eller mindre bra, men det kan vara svårt att leva upp till originalet helt och hållet.

Min erfarenhet är att översättare sällan får någon uppmärksamhet, trots ett stort jobb. Upplever du detsamma? Hur känns det?
Ja, så är det ju. Visst kan jag sakna feedback ibland, men å andra sidan ligger det i jobbets natur. Jag tycker att det är viktigt att mitt namn står i boken, och vissa (Babel, t ex) hade gärna fått bli bättre på att nämna översättaren. Men utöver det tycker jag inte att man kan begära så mycket. Översättaren ska helst inte märkas, utan vara en förmedlande länk, så smidig och diskret som möjligt. Vill man ha mer uppmärksamhet ska man nog satsa på ett annat jobb.

Vilken var den roligaste boken att översätta?
Oj, den var svår! Trettio år i yrket, som sagt … Jag måste nog ta upp flera! Barbara Vines böcker älskar jag. Martin Davis Trollkarlens trast, Dina Nayeris En tesked jord och hav och Emma Donoghues Room tyckte jag mycket om att översätta. Och så gillar jag böckerna för unga vuxna: författare som John Green, Jennifer Niven och Nicola Yoon.

Skriver du något eget?
Nej, jag skriver inget eget, åtminstone inget som ska publiceras. Lite för skrivbordslådan blir det väl ibland.

Vill du veta mer om översättaryrket? I #9 av podden Bladen brinner finns en intervju med översättaren Helena Hansson, den hittar du här.