Mamman som slutade sjunga

Text: Sofia Wiess, illustrationer: Aurora Lindfelt

Amelias mamma sjunger hela tiden. Hemma, på jobbet på operan, i mataffären. Men en dag säger hon att hon har fått en tupp i halsen. Hon kan inte sjunga mer. Först tycker Amelia att det är rätt skönt, då slipper hon skämmas i affären, men efter några dagar undrar hon vad som hänt.

Är det Amelias fel att mamma inte kan sjunga längre? Det måste det vara! Hon har ju faktiskt önskat att få slippa bli väckt av sången varje morgon. Och hon har sagt säkert tusen miljoner gånger att mamma ska vara tyst och inte nynna när de handlar.                  sida 34

Mamman som slutade sjunga vänder sig till barn från 6 år. På ett trovärdigt och fint sätt vill boken berätta om hur det kan vara att ha en förälder som är deprimerad. Den berättar om hur det kan gå till när föräldern försvinner allt mer, om oron över att allt inte är som det ska. Om hur vardagen förändras och hur svårt det kan vara att själv fungera normalt när inte allt är bra hemma. Den berättar även om skuldkänslor som kan drabba barnen.

Egentligen vill hon berätta att hennes färgglada mamma har blivit alldeles grå och bara sitter där. Men glittret i Torstens ögon har kommit tillbaka och Amelia vill att det ska finnas kvar, så hon säger ingenting.                              sida 36

Det är hemskt att läsa om hur Amelia sluter in sig i sitt skal och försöker bära hela tyngden själv. Desto finare blir det att se omtänksamma människor i närheten. Jag tror och hoppas att denna bok kan skapa igenkänning bland barn med föräldrar som mår psykiskt dåligt, men även viktigast av allt: mod att våga berätta och prata om det som är jobbigt.

Första meningen: Oooaaaaaaaaaaaaaaaaah...
Antal sidor: 75
Förlag: Idus förlag, tack för recex!
Utgivningsår: 2016