av Ann-Helén LaestadiusTio över ett varje natt ringer Majas väckarklocka. Tio minuter senare spränger de i gruvan. Om hela Kiruna skulle rasa, är Maja redo att försöka rädda familjen och människor i närheten. Hon är livrädd. Hon vill att allt ska vara som vanligt, att hon och kompisen Julia ska få bo kvar, men att Albin någon gång ska lägga märke till henne.
Hur många procent av ungdomsböcker utspelar sig i eller i närheten av Stockholm? Väldigt många, gissar jag. Tråkigt, tycker jag. Därför är det roligt att läsa om Kiruna. Dessutom är det väldigt intressant att läsa om stadsflytten, eller stadtsrivningen, som jag inte alls varit insatt i. Laestadius känner sin stad och ger en intressant nordstadsvinkel. Hon är väl målgruppsanpassad och har många gånger ett fint språk.
Ur ett perspektiv är detta en väldigt vanlig ungdomsroman med välkända inslag av vänskap och trånande kärlek. I vanliga fall hade jag förmodligen tröttnat på boken rätt snabbt, men det finns inslag som gjorde att jag fastnade även i det där vanliga. För det första utspelar den sig i Kiruna, för det andra berättar den om Majas ångest. Om panikattacker, hemligheter, psykiatri och rädslan för att bli galen. Jag känner igen mig i mycket, och det är jag övertygad om att många ungdomar också kan göra. Tyvärr. Därför är det SÅ BRA att denna bok tar upp det! Detta är nog första ungdomsboken jag läser som vissa delar är så ärlig med vad som kan hända vid en panikattack. Riktigt bra! Jag vill läsa mer av Laestadius.
Spoiler (markera för att läsa): Tyvärr tycker jag dock att Majas problem går över för fort. Ett besök i gruvan och sen är hon fri? Så enkelt kan det inte vara. Slutet känns inte så genomarbetat, vilket är tråkigt.
Första meningen: Vi ska flytta.
Antal sidor: 261
Förlag: rabén&sjögren, tack för recex!
Utgivningsår: 2016
Låter bra!
SvaraRaderaCarol