Paris, 1940-tal. En trött psykiater har pensionen inom sikte. Han har exakt koll på hur många samtal han har kvar att lyssna till när hans sekreterare meddelar att han ska få en ny patient. Först blir han förstås irriterad, men det visar sig att Agathe är en alldeles särskild person och kanske är det så att psykiatern kan få ut något av samtalen med henne.
Efter att ha gett intryck av att vara en erfaren psykiater märks det snart att huvudpersonen är rätt trött på sitt yrke och verkar sjangsera allt mer. Och alla dessa klagande människor? Lär sig människor aldrig att må bra? I takt med att dagarna till pensionen minskar verkar hans mående försämras och det finns snart bara en ljusglimt kvar - Agathe - bland alla måsten.
Det här är en kort roman och liksom de flesta andra jag läst slutar den innan alla frågor retts ut. Det är snarare så att de sista kapitlen bygger upp för en ny vändning i berättelsen. Boken hade passat bra i en längre form med fler patientsamtal och fler funderingar kring livet. Samtidigt finns det en del intressant i det psykiatern och Agathe pratar om och i det att romanen får hållas kort och kärnfull. Jag uppskattade att få del av en historia som inte krävde min uppmärksamhet så länge. Agathe faller mig inte helt i smaken men jag uppskattade den ändå under läsningens gång.
Första meningen: Om jag gick i pension vid 72 skulle jag ha fem månader kvar att arbeta.
Antal sidor: 162
Förlag: [norra], 2019
Originaltitel: Agathe, 2017
Översättare: Anna-Stina Johnsson
Jag tyckte om den här men håller helt med om att den gärna fått vara längre. Den gav en del att tänka på tycker jag, tankar kring förändring, hur man ser på sin egen vardag (ekorrhjulet) och att man ändå kan hitta ljuspunkter i det som ibland mest flyter ihop till en grå massa.
SvaraRadera